J. L . B i r c k:

ERIK OLIN OCH HANS BYSKOLA

En österbottnisk tidsbild från 1800-talet

[DEL 4]

Erik Olin använde även prosaformen — ehuru mindre ofta än versen — för att teckna bilder ur livet omkring sig. Två sådana äro ”Promenadminnen”, som har det självupplevdas charm, och en teckning av skuggsidorna i de till storstaden ”emigrerade” Socklot-ynglingarnas liv. 1)

1) Det senare alstret är bearbetat och utgivet i tryck av J. L. Birck under rubriken ”Resan till södra Finland, ett bidrag till de österbottniska timmermännens historia”. Särtryck ur ”Pedersöre jul- och hembygdsblad”, Jakobstad 1943.

En anmärkningsvärd sida i Erik Olins rika och mångfasetterade fostrargärning är korrespondensen mellan honom och hans forna elever. Omfattningen av denna brevskrivning torde vara unik inom skolvärlden. För Socklot-skolmästarn var det en självfallen sak att följa med sina lärjungars levnadsöden, bildlikt talat ända till deras grav, vare sig de stannade i hembyarna eller, som i stor utsträckning skedde, begåvo sig ut i världen för att få sin utkomst som tjänarinnor, timmermän, hantverkare, byggmästare, sjömän, emigranter m. m. Hemlängtan satte pennan i handen på många, och dessa öppnade självmant korrespondensen med skolmästarn, om vilken de bergfast visste, att han hade varmt deltagande för dem och säkert skulle skriva svarsbrev i sådana ordalag, som de längtade efter. Andra läto ej höra av sig, men Olin tog reda på deras adresser. Överraskningen och glädjetårarna över att få brev från själva skolmästarn var belöning nog för denne, och i många fall blevo sådana brev inledning till en för båda parterna givande korrespondens. Även f. d. elever i hembyarna hade behov av att skriva till skolmästaren och han till dem. Ofta var det religiösa lärouppfattningar och trosangelägenheter, som diskuterades i breven, och Olin var den andliga vägledaren och själasörjaren. En nutida läsare kan ej undgå att bli imponerad av den säkra och klara insikt i kristna tros- och lärofrågor, som dessa brev ge vid handen även från lärjungarnas sida.

Ett 110-tal brev till Erik Olin — och dessutom några avskrifter av hans egna brev — äro ännu i behåll. I samlingen finnas brev från skolbyarna, från skilda orter i hemlandet, från Ryssland, Sverige, Nord- och Sydamerika o. s. v. Livsöden av skiftande slag skymta fram i breven, men brevskrivarnas rörande tacksamhet till skolmästaren i hembyn är gemensam för dem alla.

Erik Olin var en mästare i att vid all sin undervisning och fostran utnyttja händelserna omkring sig: årsrytmen i naturen, bondehemmets med årstiderna växlande sysslor, livets skiftande förlopp och ej minst dödens allvarliga memento för alla. Bland hans papper tilldra sig två häften, benämnda ”Sorgetaflor”, uppmärksamhet. Innehållet utgöres av byavis ordnade förteckningar över genom döden bortgångna elever. Efter personnamnet står någon upplysande anteckning, såsom ”barn”, ”conf.” (=konfirmerad), ”gift”, ”drunknad”, ”mördad” o. s. v. Räknat från år 1860 intill den 3 april 1894, då anteckningarna upphöra, upptar ”Sorgetaflan” 349 namn. I en skild förteckning äro ”de utaf mina elever, som genom vådlig död hafva omkommit”, sammanförda. Deras antal är 45, av dem 22 drunknade, 10 mördade och 3 som klämts ihjäl av lokomotiv. [Jakob Emil Jacksson blev 1911 ”öfverkörd af ett lokomotiv”.]

Sorgetavlan avslutas med några meningar tillämpad text i allvarliga ordalag och i skild utformning för barnen, för ungdomen, de unga makarna, för föräldrarna: Och till sist:

”Låt denna tafla gå till alla gårdar, så får hvar och en se sak, som litet eller intet har blifvit påtänkt. — Jag beder Jakob Smeds vara god och hemta sorgetavlan till mig tillbaka.”

I 32 1/2 år ambulerade Erik Olin med sin byskola, tills han 8 juli 1892 till följd av tilltagande sjuklighet nödgades sluta verksamhet. Sista skolkursen hölls i Östensö, Pedersöre. Den barn- och ungdomsskara, som åtnjutit hans fostrande undervisning har räknats till c:a 3.000 personer. Själv säger han: ”Huru många elever jag har undervisat vet jag ej, de uppgå till tusental”. Om elevernas fortsatta utbildning har han till år 1881 antecknat att 1 blivit kyrkoherde, 7 folkskollärare, 1 folkskollärarinna, 3 ambul. lärare, 3 barnmorskor, 4 byggmästare, 3 jordbruksinspektorer, 5 eldare och maskinister, 3 affärsbiträden och handlande ”och de flesta äro bönder, bondehustrur, timmermän, handtverkare, sjömän, soldater, tjenare och tjenarinnor”.

Erik Olins räkenskapsbok eller som han kallar den ”Minnesbok för hvarjehanda förefallande behof” innehåller åtskilligt, som är betecknande för tidsförhållandena och penningknappheten. Boken börjar med ”Ny Rästlängd öfver obetalade Skolafgifter räknat från 1860 samt utlånade Kapitaler utan Revers”. Denna förteckning sträcker sig till slutet av hans lärarverksamhet och omfattar c:a 350 poster. Resterande skolavgifter växla mellan 20 penni och några mark per person. ”Kapitaler utan Revers” äro i storlek från 10 till 100 mk. Det mesta inflöt efterhand, men ännu år 1893 antecknas ett 60-tal ”Skolräster” om inalles 91 mk 31 p.

Om tvenne utgivna lån antecknas resignerat: ”Matts Nylund i Oktober 1865 60 Mark, Räntan för 28 år utgör in summa 100:80, Summa 160:80”. ”Johan Gästrin 13 Mark. Räntan för 20 år 15:60. Summa 28 Mark 60 p”. I slutet av sin räkenskapsbok skriver den gamle skolmästaren: ”Sedan 1860 är förlorat på Skolaflöning och annat 362 mk 90 p”.

I bokens följande avdelning ingår ”Förteckning öfver de årliga Skolinkomsterna från 1869”. Den ambulerande skolmästarens marschrutt och skolinkomster år 1874, enligt anteckningarna det mest inbringande året, voro som följer:

Markby Storsocklot Lillsocklot Karby Kofjoki Markby Högbacka Storsocklot Lillsocklot Kofjoki	mk 27:30 32:70 34:40 21:40 25:37 14:— 29:27 21:46 25: 65 21 :50
Summa	253:05

För tiden 1869—1878 står antecknat: ”Hela summan på tio års tid, en summa stor 1920:44
osäkra fordringar 54:74
mk 1865:70

Sista sidan i räkenskapsboken över skolinkomster; 1892 var sista året.

Inkomsterna i små bysamhällen blevo i minsta laget. Första kursen i Markby år 1872 inbragte 17 mk 50 p, andra kursen 6 mk 13 p. År 1886 uppbar skolmästaren i Åvist 16:70 och för veckorna i Kallträsk strax därpå hela 5 mk 10 p. År 1889 höllos sju kurser, som inbragte 146 mk 40 p, och skolmästaren tillägger för detta år: ”Skolan hölls 220 dagar, 66 6/11 penni för dagen”.

Bokföringen över inkomster slutar med följande mycket sägande mening: ”Hela Skolaflöningen för 33 1/2 (skall vara 32 1/2) år utgör en summa af 5.621 mk 82 penni; för året (i medeltal) 165 mk 35 p”.

Folkupplysningssällskapets handskrivna diplom i skönskrift.

[Till Folkupplysningssällskapets kunskap har kommit, att Ni Erik Olin i många (32½) år har egnat Edert lifs bästa krafter åt den kristliga folkupplysningens tjänst. Gud och Edert samvete skola löna Edert redliga arbete mer än menskor förmår. Men Edert land, som Ni gagnat, och Edert folks barn, som Ni velat uppfostra till kunniga, goda medborgare, äro Eder tack skyldiga för Eder försakande möda. Folkupplysningssällskapet tror sig uppfylla landsmäns och föräldrars pligt, när Sällskapet härmed sänder Eder en minnesgåfva ur ”14 Januarifonden”, motsvarande den ärepenning i guld, som vårt land]

Att med så ringa penninginkomst hopbringa besparingar gränsar till det otroliga, men vid sin död efterlämnade Erik Olin omkring 9 à 10.000 mk.

På sin levnadsafton vederfors den gamle skolmästaren en utmärkelse, som mycket gladde honom. Statsrådet Z. Topelius hade i jan. 1895 stiftat och till Folkupplysningssällskapet i Helsingfors överlämnat den s. k. ”14-januari-fonden” och därvid bifogat 200 mk om vilka han bestämt, att de skulle såsom de två första minnesgåvorna à 100 mk, en ”ärepenning i guld”, utgivas till Erik Olin i Socklot och Mina Ahlberg i Kalvola. Det var för skalden en särskild tillfredsställelse att på detta sätt hedra den välmeriterade skolmästaren i hans egen hemsocken.

Innerligt tacksam över detta oväntade offentliga erkännande, men anspråkslös och ödmjuk till sitt väsen som förut framlevde ”Lärarn” — hans aktade namn och hederstitel i folkets mun — sina sista levnadsår i Socklot hos goda vänner. Något fotografi av honom torde ej finnas, porträttering var för honom fåfänglighet och flärd. En f. d. elev beskriver åldringen så: ”Ofta sågs han på vandring med kännspak gång och huvudet något åt sidan lutat. Den långa gestalten var något böjd, ansiktet markerat och blicken klok. Värdighet låg över honom, där han trevade sig fram till någon god vän. Han var en ofta sedd gäst i mitt hem ...” 1)

Lärare Henrik Wik  i ”Österbottniska Posten” 22/4 1949.

Brevskrivningen och meditationerna fortsatte han med till det sista trots ögonens tilltagande svaghet och handens darr:

”Nog finnas nu nya Läroanstalter snart i hvarje by och församling, men kanhända något af det gamla skulle passa för eder i de nya tider. Lifvet är människans skola, samvetet är hennes ris, det eviga lifvet är hennes mål. Detta kan vara den sista helsningen jag sänder eder.”

Den 29 maj 1897 avled Erik Olin i en ålder av nära 68 år. Jordfästningen försiggick under stor anslutning i Nykarleby kyrka. Officianten talade över Uppb. 14:13 om evig vila för dem som i Herranom dö, ”ty deras gärningar följa dem”.