BEFRIELSEKRIGET
I
ÖSTERBOTTEN
I
MIDVINTERTID 1918

Förord.

Denna bok utgör väsentligen en sammanställning av i tidningarna ingångna relationer om frihetskampen i Österbotten dagarna 27 januari—5 februari 1918. För klargörande av tidsförhållandena ha intagits några officiella aktstycken, varjämte stämningen belyses av en del här återgivna dikter, som publicerats i den österbottniska tidningsprässen.

Såsom bokens titel angiver, beröras här endast striderna i Österbotten. Den i det övriga landet fortsatta, svårare kampen, vari även österbottningarna togo en verksam del, kräver en betydligt digrare bok än denna.

Vasa i mars 1918.
      Utgivaren.

——————

Frigörelseverket i Nykarleby

Måndagen den 28 januari, någon timme efter midnatt, väcktes skyddskåristerna i staden och erhöllo order att omedelbart infinna sig till en uppgiven mötesplats, därifrån kåren skulle tåga åstad för att avväpna den här förlagda, militären. Avsikten var att upp brottet skulle ske kl. 5, men i väntan på underrättelser om utgången vid avväpningen i Soklot kunde detta ske först sjutiden. Ett par hundra personer, varav minst hälften från byarna närmast staden, satte sig i rörelse mot den s. k. Ringska gården, där militären hade sitt huvudkvarter. Av skyddskåristerna kvarstannade dock inne i staden ett antal personer, som icke ännu hunnit få vapen.

Avväpningen försiggick ögonblickligt och utan omgångar. Några soldater voro redan uppstigna och i arbete, då kåren anlände. Truppens befälhavare kommenderade »händerna upp«, och ordern åtlyddes punktligt. Sedan soldaterna, vilka till en början blivit något förskräckta, fått klart för sig, att ingen ville dem illa, lugnade de sig och lämnade med beredvillighet ifrån sig vapen och ammunition. En och annan uttryckte utan omsvep sin tillfredsställelse över att utsikter öppnats för soldaterna att få återvända till hemlandet.

Sedan vakter utställts kring Ringska byggnaden, fortsatte tåget tillbaka till det inre av staden. Två i Ylönenska gården boende officerare väcktes och uppmanades att avlämna sina vapen. Då detta icke skedde omedelbart, synbarligen beroende på att männen icke hade fått klart för sig, vad saken gällde, uppställdes skyddskåristerna i två led på gatan framför byggnaden. Härunder smällde plötsligt ett skott, och i första ögonblicket trodde man, att det kom inifrån lokalen. Detta var emellertid icke fallet, utan hade en skyddskårist något ovarsamt handskats med sitt vapen, så att detta gav eld. Händelsen hade lätt kunnat få en ledsammare påföljd, än vad nu var fallet; skottet passerade nämligen så tätt invid skyddskåristens högra kind, att näsan skadades något och ögonbrynen sveddes. — Efter en stund utkommo officerarna och gåvo från sig vapnen. De fingo på hedersord tills vidare gå fria och kvarbo i sin lokal. Enahanda förfarande iakttogs även beträffande samtliga officerare i staden.

Nere vid Andra sjön voro fjorton artillerister inlogerade och bevakade hamnen med kanoner. Nu gällde det att avväpna denna trupp. Redan vid 5-tiden på morgonen hade telefonlinjen till hamnen avskurits. Ett antal skyddskårister sändes till hamnen. Oförberedda på vad som väntade dem och okunniga om det i staden inträffade, gåvo sig soldaterna även här utan något motstånd. Deras tillfredsställelse syntes till och med större än den hos kamraterna i staden; de hjälpte skyddskåristerna att oskadliggöra kanonerna och utlämnade bomber, granater och artilleriammunition utan att det klickade. Soldaterna hämtades till staden och sammanfördes med dem, som tidigare voro här.

Därmed var avväpningen av ryska militären i Nykarleby stad slutförd. Den hade försiggått på ett par tre timmar, utan blodsutgjutelse, och med en rådighet och raskhet, som hedrar skyddskåristerna.

I Nykarleby landskommun fanns militär endast i Soklot by. Avväpningen här, som verkställdes av soklotborna själva, utfördes något tidigare än i staden. Soldaterna voro inkvarterade i byns ungdomslokal. När skyddskåristerna anlände hit vid 5-tiden, funno de lokalens dörrar ostängda, utan att någon vakt posterade utanför. Inkomna i salen, funno de soldaterna i sin bästa. sömn, undantagandes en person som skötte elden i kaminen, men som icke ens ansåg det nödigt att slå alarm. Vapnen, som stodo i ett hörn av salen, omhändertogos av skyddskåristerna och fördes ut. Först sedan väcktes soldaterna. Några av dem blevo till en början vimmelkantiga och antogo, att de komme att arkebuseras, men då de snart märkte, att de blott hade att göra med soklotbor, som de lärt sig känna såsom allt annat än illasinnade män, lugnade de sig också här, tryckte sina befriares händer och menade, att de nu kanske skulle slippa kriget och få fara till sina hem i Ryssland.

Ett par kilometer utanför Soklot, åt Nykarleby sidan till, fanns grovt artilleri, men under obetydlig bevakning. Ett tiotal personer från byn skickades hit, en soldat erbjöd sig att medfölja som parlamentär, för att blodsutgjutelse skulle kunna förhindras, och efter ett par timmar var allt klart. Soldaterna gåvo sig utan någon som helst invändning. »Harascho«, sade de här såsom i Soklot, då de hörde, att deras kamrater i Jakobstad och Nykarleby givit sig eller höllo på att göra det.

Skyddskårernas marsch.

Vaknen till samling, upp, vaknen upp
Nu är vetid och vargtid och ofärdstid.
Niding och ovän hota och härja.
Upp nu att värja hemmets frid!

Vi svära att värna vår bygd, vårt land,
Vårt stora hem, tills striden är slut.
Niding och ovän hota och härja.
Upp, driv djävulen ut!

Vaknen till samling, upp, vaknen upp!
Nu båtar ej töva och bida.
Gud hjälper nog den, som hjälper sig själv
Och som vågar för sanningen strida.

Ernst V. Knape

——————

I kamp mot huliganer och ryssar.

En Nykarleby skyddskårists berättelse.

Kort efter det Nykarleby blivit rensat från militären anhöll Gamlakarleby skyddskår om undsättning, emedan ryssarna därstädes i samband med rödgardisterna gjort ett så starkt motstånd, att skyddskåren blivit tvungen att dra sig tillbaka. Vår befälhavare sammankallade oss genast till ett möte på normalskolan. Därvid frågade ordföranden, om någon frivilligt ville hjälpa Gamlakarlebyborna. Genast anmälde sig 34 frivilliga att bege sig i väg.

Sedan vi försetts med ammunition och proviant, avreste vi till Kovjoki, där byns skyddskår och ett extra tåg väntade. Det bar i väg till Bennäs, och där ökades vår styrka med Pedersöre och Jakobstads skyddskårer. Under sång och hurrarop fortsattes färden till Kronoby. Därifrån inleddes underhandlingar med militären i Gamlakarleby, vilka resulterade i att soldaterna utlämnade sina vapen. Sedan vi ytterligare fått förstärkning från Härmä och Kauhava m. fl. orter, avreste vi mot Gamlakarleby, men stannade av försiktighetsskäl 2 km utanför. Vi fingo nu befallning att ladda gevären. Därpå tågade vi i tre kolonner in i staden, där vi mottogos med sång, hurrarop och varma lyckönskningar, sådana som ”Gud välsigne er, gossar!” Nykarleby skyddskår fick befallning att tåga till svenska arbetarföreningens lokal för att avväpna de därstädes förlagda kosackerna. Sedan uppdraget lyckligt och väl undanstökats, begåvo vi oss till societetshuset, där vi fingo en utmärkt middag.

Vi hade tänkt resa hem redan följande dag men så kom underrättelse från Uleåborg, att man där behövde hjälp. Vår befälhavare frågade, om vi vore villiga att också resa dit för att befria staden från de rödas och den främmande soldateskens skräckvälde. Ett enstämmigt ”ja” blev svaret. Omedelbart tågade vi till stationen och instuvades på tåget. Förrän vi lämnade staden, fingo vi tydliga bevis på Gamlakarlebybornas tacksamhet, i det att de försedde oss med smörgåsar, strumpor, vantar, cigaretter m. m. Då tåget satte sig i gång, sjöng den på stationen samlade allmänheten Björneborgamas marsch.

Tidigt på morgonen den första februari anlände vi till Ruukki station, där vi dröjde omkring ett dygn. Förrän vi kommo dit, erhöllo vi underrättelse om att där var ett större antal rödgardister. Därför ångade tåget med sakta fart in på stationen, och på de främre vagnarna hade vi placerat kulsprutor, färdiga att ge eld. Intet motstånd mötte oss dock på stationen, men för att rensa trakten från de röda, utsändes till den närliggande byn starka patruller, vilka även lyckades infånga ett 20-tal rödgardister.

Under uppehållet på Ruukki hade den tidigare av rödgardister skadade bron över Siikajoki blivit reparerad. Vi fortsatte därför resan vidare med tåg och kommo till Kempele station, 18 km från Uleåborg. Då två urspårade lokomotiv lågo inpå banan och hindrade tåget att fortsätta, måste vi tillryggalägga den återstående delen av vägen till fots. Komna c:a 6 km från staden, sågo vi eld-sken avteckna sig på himmelen och antogo därför att staden brann. Vi fingo befallning att stanna, varför vi inkvarterade oss i gårdarna runt omkring.

Vid 9-tiden följande morgon ryckte vi längs landsvägen mot Uleåborg. Vi fingo befallning att i skytteked storma järnvägsstationen. Det dröjde ej länge, förrän kulorna begynte vina oss kring öronen. Springande ryckte vi fram, stundom kastande oss på marken, då kulregnet blev alltför häftigt. Emedan vi rönte ett alltför starkt motstånd och snart hade flera stupade och sårade, drogo vi oss något åt sidan för att bättre kunna besvara elden. Från denna plats besköto vi häftigt fienden, men vi voro även själva utsatta för en skarp eld.

För att slippa fram till Uleåborgs järnvägsstation, som var besatt av de röda och soldater och varest en kulspruta oupphörligt spelade, måste vi passera över en kulle, som var starkt utsatt för kulregnet. Vi gingo redan en gång till anfall, men, inseende det omöjliga i att slippa fram, drogo vi oss på order av befälhavaren tillbaka till kullens fot.

Efter en tid tystnade emellertid skotten, och vi beslöto att omedelbart forcera framåt. Vi sluppo dels över, dels på sidorna kring kullen, och begynte därifrån beskjuta stationen. En del av truppen, som leddes av en pedagog från vår hemort, hade att rycka framåt över en öppen plats förbi ett antal vedtravar. Man kunde antaga, att rödgardister höllo sig dolda bakom vedhoparna och det är förklarligt, om vi under sådana omständigheter icke hade stor lust att rycka framåt med fart. Vår ledare, som höll sig framför oss ett tjugutal meter och lade i dagen en oförvägenhet och ett mod, som man näppeligen kunde vänta sig hos en skolmästare, drev oss emellertid framåt med sådana kraftuttryck, att det icke ens kunde bli fråga om att stanna. Dess bättre visade det sig att ingen fiende låg dold bakom vedtravarna, och vi kunde utan annat hinder än de jämt och ständigt vinande kulorna, om vilka vi icke ens visste varifrån de kommo, rycka mot stationen.

Vi hade order att icke skjuta utan egentlig orsak. Varje kula borde fälla sin man. Men så snart vi fingo korn på någon fiende, gåvo vi omedelbart eld. Än stack ett huvud fram invid en sten, än åter i ett fönster i någon av byggnaderna i närheten, och nästan alltid observerades på samma gång en gevärspipa riktad emot oss. Det gällde under sådana omständigheter att hinna förekomma fienden och bringa honom till tystnad.

Redan i stridens början hade vi att konstatera förlusten av en utav de våra. Kristoffer Söderman som innehade ställning bland de främsta på vänstra flygeln, låg vid foten av den ovannämnda kullen och deltog med iver i anfallet mot några byggnader, från vilka rödgardister besköto oss, då en av kamraterna märkte, att hans huvud dignade mot bröstet och han själv sjönk ned. Han hade halvlegat på marken stödd mot sin ena arm och varit som bäst sysselsatt med att trycka en ny sats patroner in i gevärsmagasmet, då handen plötsligt släppt sitt grepp och fallit ned. Hans närmaste kamrat, en nykarlebybo, som låg tätt invid, hörde honom icke yttra ett ord eller giva något slags ljud ifrån sig, sedan kulan träffat honom. Han ljöt en smärtfri och ögonblicklig död. Hans kamrater hade både under striden och på färden till Uleåborg fått den uppfattningen om honom, att han ingalunda saknade det mod, som behöves för att blottställa sig för fiendens kulor. Tvärtom hade han kort före stridens början uppmuntrat sina kamrater och påpekat att då nykarlebyborna dragit ut för att hjälpa nödställda orter mot fienden, borde de även visa, att de dugde till något. Han blev den som gav, mer än någon annan av oss.

Nästan samtidigt som Söderman stupade, blevo två andra nykarlebykamrater sårade. Vi kände oss i början något vemodiga efter allt detta, men, hur märkvärdigt det än kan förefalla, kom det oupphörliga kulregnet med det egendomliga vinandet i luften oss snart att för ögonblicket delvis glömma det inträffade. Vi hade till uppgift att rycka framåt och storma stationen, och kring denna fråga koncentrerade sig fortfarande vårt huvudsakliga intresse.

Ett stycke framför oss och delvis på sidorna stred ett antal skyddskårister från Vasa och Vörå, och de hade självfallet en något hetare dust än vi att utstå. Manspillan var därför också betydligt större bland dem. Vöråborna, vilka innehade en större övning i skjutning än vi, kommo att stå i det värsta kulregnet, och det uppgavs att åtskilliga av deras män stupat eller blivit sårade. Bland dem befunne sig även två nykarlebybor, vilka ett par veckor före uppbrottet norrut uppehållit sig i Vörå, men sluppo de båda helskinnade från affären.

Striden, som begynte vid 9-tiden på morgonen, fortgick så gott som oavbrutet i elva timmar, tills vi kl. 8 på aftonen stormade stationsbyggnaderna och de röda gåvo sig. De flesta flydde in till staden eller gömde sig i närheten av stationen, de övriga, ett 80-tal, tillfångatogos, avväpnades och fördes till länsfängelset, där de internerades.

I striderna på övriga ställen i staden deltogo icke vi nykarlebybor och de, som voro tillsammans med oss. Vi hade alldeles tillräckligt för en dag av drabbningen vid stationen. Senare på kvällen fingo vi höra, att Folkets hus kapitulerat med 7 à 800 röda och ett tusental gevär. Det uppgavs att rödgardisterna i staden voro omkring 1,000 man och att soldaterna, vilka fått förstärkning från Torneå, Kemi och landsbygden kring Uleåborg, voro minst lika många. Skyddskåristernas seger över dessa hopar måste därför betecknas såsom en vacker vinning.

Efter drabbningens slut kände sig de flesta av oss uttröttade och hungriga, utan mat som vi nödgats vara hela dagen. Vi inlogerades till natten i handelsskolan, där vi sovo gott till följande morgon.

Under en promenad genom staden på måndagen övertygade vi oss, att föregående dags strid icke varit en vanlig lek. Åtskilliga byggnader lågo nedbrunna, mångenstädes syntes sönderskjutna fönster och i väggarna spår efter kulor. Och även om man icke själv deltagit i drabbningen, skulle man dock otvivelaktigt fått intrycket av att man befann sig på en ort, som hemsökts av kriget.

Vid den middag, som på måndagen gavs i stadshuset för samtliga skyddskårister, frambar en av talarna Uleåborgamas tack till dem som kommit staden till undsättning och bidragit till segern; men, fortsatte han, för närvarande är detta icke nog, hela Finland måste erövras och det gäller för skyddskåristerna att vara redo även om fosterlandet behöver dem på annat håll. Det var samma tanke vår ledare gav uttryck åt, då han efter vår återkomst till Nykarleby på tisdagen, samlade oss på torget framför vår samlingslokal och yttrade, några avskedsord till oss, ord, som slutade med frågan, om vi vore villiga att ännu en gång, om det gällde, draga ut till kamp för fäderneslandets frigörelse. På denna fråga gåvo vi till svar ett enstämmigt ”ja”.

Skyddskårist.

——————