Döbelns afsked från trupperna
i Umeå
den 8 okt. 1809

Ett hundraårsminne

Det blef Döbelns värf att upplösa den ringa skaran af finska krigare, som ännu vid fredsslutet stod kvar på svensk botten. En stormig höstdag, söndagen den 8 okt., just när folket kom ur kyrkan i Umeå, samlades dessa tappre på stadens torg. Midt emot dem uppställde sig de svenska trupperna. De hade fått nya munderingar. Finnarne däremot voro fortfarande klädda i sina utslitna paltor, krutstänkta och sargade. In i fyrkanten red då den tappre finske generalen, klädd som vanligt i den gamla grå, blodstänkta syrtuten. Han hälsades af lifliga hurrarop. När jublet tystnat, blottade han sitt hufvud, så att det svarta bandet om pannan vardt synligt. Med tårar i ögonen äskade han ljud. Öfverröstande stormen, omtalade han, att freden var sluten och Finland därigenom förloradt för Sverige. Påminnande sina fältkamrater och segrarne vid Siikajoki, Revolaks, Pulkkila, Lappo, Kauhajoki, Alavo, Lappfjärd, Nummijärvi, Juutas och Virta, tackade han dem i konungens och hela svenska folkets namn för allas trofasta tillgifvenhet, ej blott mot Finland utan även mot Sverige.

”När I återkommen till fosterbygden”, slutade han, [hela talet] ”så frambären det svenska folkets tacksamhet till eder nation. Veten, att änskönt [fastän] I återvänden med utslitna kläder, med genomskjutna eller stympade lemmar, medfören I en rättskaffens krigsmannasjäls dyrbara prydnad. Fiender till svenska moderlandet kunnen I aldrig blifva, därom är jag förvissad; men förblifven allan tid dess vänner. Skulle det nya herraväldets makt hindra eder önskans och viljas utöfning, så låten med hjärtats och tankens tysta språk välsignelse tilldela moderlandet! Påminnen edra barn därom! Vi skola från släkte till släkte välsigna er, högakta er!

Ett beder jag er. När I nalkens de ställen, hvarest vi besegrat våra fiender, om då I där sen den usla sandhög, som betäcker våra stupade kamrater, gifven deras stoft välsignelsens suck; — de hafva dött såsom hjältar, och deras aska vårdas af ärans vålnader. I kännen människohjärtats mångfaldiga nycker, dess anlag att hastigt välja föremål, som det tror sig aldrig förgäta. Men knappt äro några veckor förflutna, förrän obeständigheten gjort ett annat val. Ty tiden förändrar allt. Med den glömmes allt. Dock försäkrar jag eder, och I skolen själfva finna det, att krigsmannasamband, knutet vid strid, faror, blod och död, aldrig upplöses. Således ären I och jag förvissade om hvarandras kärlek, ty krigsmannabrödraskap räcker lefnadens tidslängd, och den tacksamhet, jag er förkunnat och nu förkunnar, har med detta vårt samband sinn oupplösliga förening.

Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma — och hvarje droppe försäkra er om min vördnad, min vänskap!”

Efter aftackandet hemförlofvades svenskarne. Finnarne däremot fördelades på två fältbataljoner, af hvilka den ena kvarstannade en tid bortåt i Umeå, den andra däremot af tågade först till Gefle, sedan till Västerås. Af manskapet tog en del värfning vid svenska regementen. Återstoden af andra bataljonen, 172 man, öfverfördes ändtligen under sommaren 1810 på två skutor till nyländska kusten. Hvarje soldat hade vid afskedet från Sverige fått i gratifikation — två riksdaler banko. Från kusten, där de landstego, hade den närmast boende att gå 2 mil, den aflägsnast boende 81 1/4 mil, efter en reseersättning af 7 skillingar banko för hvarje dubbelmil.

Äfven den i Umeå kvarblifna bataljonen återvände under sommaren till Finland. Många, såväl af gemenskapen som befälet, föredrogo likväl att för alltid stanna kvar i Sverige, för att under namn af ”Norra gränskompaniet”, vakta gränsen mot Ryssland. Detta hade af ålder varit finnarnes sak.

Jag har samlat Arméen, at tillkännagifva, det en priliminaer freds Afhandling den 17:de September blifvit gjord emellan Svenska och Ryska magten. – Denna freds tidning slutar ett förhärjande krigs alla olyckor – den bör visserligen vara ett gladt budskap, hälst Sveriges uttömda källor, icke tillåta fortsättning af en strid, börjad af Politiskt misstag, och som i 2:ne hela år aftynat alla dess krafter. Men, Finland frångår Sverige. – Riksgräntsen är Torneå Elf!

Finnar! vid denna fred, förloras Tredjedelen af Svenska kronans område – Sverige förlorar den stolta Finska Nation, sitt kraftigaste stöd, – ej nog därmed, Svenska Arméen förlorar Kjernan och betydligaste delen af dess Krigsmagt; – Moderlandet är Krossat, försänckt i sorg och saknad öfver oersätteliga upoffringar, men den Visa allmagten har beslutat våra Öden, de måste emottagas med Tålamod – med Undergifvenhet.

Soldater! Camerater! Bröder! Nj som under det nyssslutade Krig, med så mycken trohet och Mandom, trots Fiendtliga härars talrikhet, med Vapns sinnliga styrcka; vid Sikajocki, Revolax, Pulckila, Lappo, Kauhajocki, Alavo Lappfjerd, Etzeri, Numjerfvi, Juthas, och Idensalmi m:m: besegrat Fiender. – Nj som på egen hand återtog halfva Finland, – Nj som sluteligen öfvermannadesm att öfverlämna Finska gräntsen, J hafven sedermera med ståndagtighet stridt för Moderlandets Svenska jord. – J, härvarande! ären precieuse qvarlefvor af den Stolta finska Nation, och dess tappra Krigs folck, det är til Eder jag bör och jag skall, med uprördt Hjerta, förkunna Konungens, – Riksens Ständers, – Svenska folckets, – Svenska Armeens – mine medbröders – min egen – det är allas, uprigtiga Tacksamhet.

Konungens Nådiga Välbehag, – Riksens ständers ömmande välvilja – Svenska folckets beundran, – Svenska Arméens vänskapsfulla Högacktning – Mine Medbröders erkänsla – min egen tilgifvenhet för Eder, är det offer, som et Eder helgas, och af mig frambäras!

Finnar! Bröder! Edra bedrifter äro stora, och den tacksamhet jag å allas vägnar förkunnar til eder, är i lika förhållande; – til dennes tolckning fordrades en Vältalares hela förmåga – Men jag är Soldat. – Soldat! hvad stolt benämning? då jag har denna Titel, af Eder – för Eder – och med Eder!

– Emottagen då ett uprört hjertas okonstlade tanckar, och Nj Svenska Troupper, som vid detta högtidligt sorgbundna tilfälle ären Närvarande; Varen lefvande Vittnen til Svenska Moderlandets oinskränckta tacksamhet.

– Svenskar! Varen Stålte öfver, at hafva sedt desse Finska Qvarlefvor! Minnes dem! – Högakten dem! – Se deras aftynade Kroppar, deras bleka ansigten, de bära Vedermälen af deras trogna, änskönt frugtlöse bemödander förflutne År!

Och Nj Finnar! När nj återkommen til Fosterbygden, så framfören Svenska Folckets tacksamhet, til Er Nation! Weten, att J återvänden med utslitne Kläder – Afstympade, eller genomskutne lemmar, men i medfören en rättskaffens Krigsmanna Själs Synbara prydnad. – Fiender til Svenska Moderlandet Kunnen i aldrig blifva – derom är jag förvissad – men förblifven allan tid dess Vänner! skulle det nya Herraväldets magt hindra, önskans och Er viljas utöfning, så låt med hjertats och Tanckars tysta språk, välsignelser tildelas Moderlandet! Påmin Edra barn derom; WJ skola från slägte til slägte, välsigna Er, högackta Er.

Ett ber jag Er! När J nalckens de ställen WJ besegrat våre Fiender, och då Nj där sen, den usla sandhög som betäcker våre stupade Kamerater, gif deras stoft Välsignelsens suck, de hafva dödt Hjeltar, och deras aska vårdas af ärans Vålnader. – J Kännen Mennisko Hjertats mångfalds nycker, dess anlag at hastigt välja föremål, som det tror aldrig förgäta; Men Knapt äro någre Veckor förflutne, förr’n ostadigheten gort ett annat Vahl, tiden förändrar alt – Med den glömmes alt; men det försäkrar jag, och J skolen sjelfve finna det, att Krigsmanna samband, Knutit vid strid, faror, Blod och död, uplöses aldrig; Således ären J och WJ förvissade om hvarandras Kjärlek; Krigsmanna Bröderskapet räcker lefnadens tidlängd, och den tacksamhet jag Er förkunnat, och nu Er förkunnar, har med detta Vårt samband en ouplöslig förening. – Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas med blods tårar från mine ögon, skulle de strömma, och hvarje droppa försäkra Er min Vördnad, min vänskap!!!