Dessa fantastiska aprilmorgnar

Text: KARL WENELIUS
Bild: CURT LINDHÉ

 

Jag gör avspark från stranden och glider ut på en frostig, sprödklingande nattis. Ljuset är otroligt starkt redan, det är tur att jag har solen bakom mig. Isen är tunn och varje tag med brodden lämnar ett hål där vatten väller upp, gårdagens smältvatten. Underst finns givetvis den tjocka men anfrätta gamla vinterisen, ställvis farlig. Vid yrkesfiskarnas nätvakar ser man stycken av den; underliga formationer av löst hopfogade pipor, som fasaden på en kyrkorgel.

Det är mycket tidigt på morgonen, en typisk högtrycksmorgon med blickstilla luft, frisk och kall. Inga moln syns till, men nere vid skogsranden ligger ett svagt dis, genomlyst och glittrande. Ännu är tystnaden fullständig, men jag vet att om en halvtimme börjar lärkorna, hundratal av dem, högt uppe, omöjliga att fixera med blicken på grund av det starka ljuset. Deras konsert kommer sedan att pågå utan avbrott hela dagen, dem själva och mig till förnöjelse. Märkligt att lärkorna trivs ovanför isarna, fälten på land är ju redan till stora delar bara.

Aha, helt tyst är det inte mera. Orrarna har satt igång någonstans vid Kråkskär, litet trevande till en början, men snart hörs spel från alla håll. Har jag tur, kan jag kanske också urskilja någon tjädertupps brösttoner när jag passerar Långörns sund.

Sparkstöttingens medar klapprar inte som vanligt mot isen, de löper tvärtom nästan ljudlöst. Vis av många tidigare vårars mödor har jag nämligen dragit polyetenrör på medarna. [Förmodligen tillverkade vid Prevex.] Rören har en diameter motsvarande medens höjd. Från främre ändan har jag skurit upp dem en bit för att bakifrån kunna trä dem på medarna i hela deras längd, varvid träöverbyggnadens fästen i medarna passerat längs snitten i rören. Till sist har jag surrat fast rörändarna i medarnas uppåtböjda näsor. Nyttan av dessa rör blir ovärderlig fram på dagen när solgasset kommer att upplösa smältvattensisen. Oskyddade sparkmedar skär då ned i sörjan, och i stället för att vara ett fordon blir sparken en börda att bära eller dra. Mina rörklädda medar däremot flyter ovanpå sörjan och jag förflyttar mig rätt obehindrat.

 


[Sparkstötting, dock utan polyetenrör.]


Jag sträcker ut för fullt över den första fjärden med långsamma, kraftiga tag som ger en härlig flykt. Mitt mål är detsamma som i förrgår vid samma tid på morgonen: Torsöfjärden, den yttersta av dem alla, stor, öppen mot havet, alltid intressant.

Då, i förrgår, tog jag mig dit ut av en ren impuls och kanske för att pimpelresultaten blivit så dåliga inomskärs på sistone. Stannade vid Varpgrundet, sänkte pirken på fyra meters djup och upplevde säsongens tjusigaste surpris — storabborren var där. Jag kom tydligen precis till morgonmålet, för klunsarna hakade sig på med underbar regelbundenhet vid första rycket varje gång jag sänkte pirken. Tre timmar senare baxade jag med stor möda den sprängfyllda plastpåsen med fångsten in i ryggsäcken och gav mig iväg inåt. På innerfjärdarna träffade jag en efter en av pimplargänget. Fisket hade gått dåligt för dem dittills och jag firade givetvis triumfer. Dagen var med andra ord hellyckad.

En liten kärna av het iver inom mig gör att jag nu tar i litet för våldsamt med sparkandet, och svetten slår ut på ryggen, där solen också gör sitt till. Jag besinnar mig inne i Långörns sund, sätter mig på sparken och lugnar ner mig.



Just nu är vårmorgonen ljuvligast. Jag tar in alla dess yttringar, solvärmen, fågellätena, glittret från luft och isytor, njuter med alla sinnen. Någon tjädertupp hörs inte av men i stället cirklar årets första trut över sundet och antyder att det finns öppet vatten någonstans i närheten. Kanske bara en isränna på havet, nybruten för seglationssäsongens öppnande. Snart, inom en vecka troligen, kommer de första tranropen att höras; sedan kommer gässen och svanarna på sin väg norrut. Då är det redan slut med isfärderna om högtrycket håller i sig.

Fiskelustan bränner till igen och jag fortsätter utåt. Isytan håller på att bli helt blank, till och med våt ställvis, av solgasset. Utanför en grund spets kör jag med våldsam fart ned genom nattisen och är nära att göra en volt över sparken. Litet längre fram händer det igen, och jag hickar till av skrämsel när inte fötterna når fast is genast. Underisen finns där ändå, men så djupt nere att jag får kliva försiktigt för att inte få vatten i stövlarna. Ispipor flyter upp och jag begriper att det inte är mycket till is jag rör mig på här. Jag häver mig upp med sparkstöttingens hjälp. Efter detta gör jag stora lovar runt alla grund och uddar för säkerhets skull.

Lärkorna broderar redan sina koloraturmönster däruppe, orrarna gurglar av lusta och en flock orädda snösparvar som sitter på isen flyttar sig ett litet stycke ur min väg. Fortfarande rörs inte en fläkt, men vid holmarnas österlidar skiktar sig luften i lager av olika temperatur. Detta ger upphov till hägringar och avståndsförvrängningar. När jag rundar Kakogrundet och dyker ut på Torsöfjärden, hänger Hällgrunds fyr och dallrar högt till väders ovanför havet.

Inte en människa syns till på hela fjärden, fiskeplatserna är således orörda för dagen. Det ligger en alldeles speciell tillfredsställelse i att vara först, att söka rätt på fisken och samla den kring sitt eget borrhål.

Om en stund skall jag sitta på Varpgrundet med ansiktet mot solen, känna mig som en del av den omgivande naturen, avspänd.

Har jag inte alla skäl att vara upprymd?



Karl Wenelius, Svenskt Fiske nr 4, 1970. Tidskriften var organ för Sveriges Fritidsfiskares Förbund.


Läs mer:
Innehållsförteckning till Nejonögon med mer om fiske.
(Inf. 2011-04-06, rev. 2011-04-06 .)