|
Den egenskap folktraditionen hos sina hjeltar mest beundrar är kroppsstyrkan. Vi behöfva blott nämna Otto Fleming, „den starke baronen“, för att erkänna att om ingen bland sista seklets män i vårt land talrikare sägner äro i omlopp, alla intygande den beundran eller fruktan han med sin ovanliga styrka ingaf sina samtida. I Flemings ungdom stod „Tavastehus korpralens“, en länsman Kocks, rykte på sin höjd och i dennes yngre år förvånade „den gamle Puumalabon“, en kapellan Hoffrén, samtiden med sina bragder. 1 Ännu äldre än den sistnämnde var kapellanen i Munsala Johan Freytag, „den starke prästen“ kallad, hvars kraftprof ännu omtalas i folkets sägner. Vi meddela här en samling sådana.
Freitag var född 1723 i Brahestad, samma ort, som senare riktade den finska hjeltesagan med Maximilian Myhrberg. Föräldrarna voro båda bördiga från Lybeck, men hade öfver Reval [Tallinn] och Nyen [S:t Petersburgs föregångare] under stora ofredens stormar väderdrifvits till Brahestad, där köpmansslägten Freitag hade dem att tacka för sin uppkomst. Johan F. blef hösten 1740 student i Åbo och följande höst i Upsala, prestvigdes 1755, blef sockneadjunkt och pedagog i Nykarleby 1760, kapellan i Munsala 1762 och dog 1775. Det var under studietiden i Upsala F. enligt traditionen vann sin första ryktbarhet. Därom berättas följande förvånande legend. Då kamraterna kommit underfund med hans ovanliga kroppskrafter, hade de uppfordrat honom till täflingskamp och frågat huru många motståndare han skulle rå med? F. föreslog 150! Förslaget antogs och man öfverenskom om tid och plats, ett af stadens torg. På öfverenskommen tid infann sig F. på mötesplatsen dragande efter sig en droska, fylld för tillfället med sten. Då kampen skulle börja, grep F. tag i skalmarna och slängde kärran susande omkring sig utan afbrott i en half timmes tid, hvarunder ingen motståndare vågade nalkas inom räckhåll för den flygande karusellen. Därefter slängde F. kärran på ett tak och aflägsnade sig. Respekten för F:s kroppsstyrka torde efter detta kraftprof varit så stadgad, att någon täflingskamp icke vidare kom i fråga. Däremot funno studenterna honom ovärderlig såsom allierad i den eviga kampen mot stadens gesäller, till hvilkas hyfsning de ansågo sig böra handgripligen bidraga. Själf var F. till sitt lynne stillsam och godmodig, såsom män med hans muskler lyckligtvis pläga vara, men i stället sökte och funno kamraterna användning för hans armar och lämnade honom då ingen fred. En höstafton, då gesällerna hade anordnat en bal i upphyrd lokal, samlade sig studenterna utanför huset för att om möjligt ofreda de innevarande, men vågade sig icke in. Freitag efterskickades då och snart fick saken en för studenterna gynsam vändning. Glädjen därinne stod högt i tak, då plötsligt rutorna i ett fönster klingade och ett svin med öronslitande gnäll flög in bland de dansande. Kavaljererna rusade ut och — in i ett trädskjul, som studenterna lyftat upp på trappan med ingången mot dörren. Då det mötte stora svårigheter att från inre sidan aflägsna detta hinder, kalmerades gesällernas hämdlust och vid anställd räfst erfors — att F. den aftonen legat till sängs i brinnande feber med kompresser på hufvudet urståndsatt att lämna sitt rum. Så försäkrade hans goda värdinna. Såsom präst aflade F. naturligtvis alla de pojkstreck, hvilka ryktet flätat vid hans namn under studietiden, men fann det oaktadt många tillfällen att visa prof på sina krafter. Då han såsom sockneadjunkt och en tid äfven såsom kapellan bodde i Nykarleby och en högsommardag red till Munsala för att hålla gudstjänst, ville han spara på hästens krafter och gå en del af vägen till fots. Vid en inbjudande äng utan led i gärdet, lyftade han därför hästen öfver gärdet på ängen, där den fick beta tills egaren återkom och flyttad brunte på vägen igen för återfärden. Då man vid Jutas söderom Nykarleby viker af från strandvägen åt Lappo, ser man nära vägskilnaden en hög otuktad stenobelisk med årtalet 1777. Enligt sägen restes den af F. till minne af vägens anläggning på 1770-talet och kallas „Freitags sten“ ännu i dag. Vid detta eller något annat tillfälle voro, berättar sägen, sex man i beråd att vältra undan en sten, men krafterna sveko dem. F., som i förbigående såg karlarnas ansträngningar, stack armen under stenen och kastade den åt sidan med sådan kraft, „så den flög tre hvarf rundt“. Sedan F. fått sitt boställe i Nykarleby [hemmanet Isakas] utbytt emot Hagas i Munsala, bosatte han sig där 1768. Ett godt stycke nedanom bostället sträcker sig en hafsvik, i hvilken F. plägade fiska i sällskap med en f. d. student Ahlqvist, som slutade sitt lif såsom bonde på ett hemman i Munsala. För att skydda sin båt för obehörigt begagnande brukade F. gripa den med ena handen i fören och sålunda släpa den tunga farkosten efter sig till prestgården. En afton då båten var mer än vanligt lastad skulle Ahlqvist, som ej heller var någon dufunge, kantänka skjuta på båten bakifrån, men roade sig i stället med att streta emot allt hvad han förmådde. Utan att märka eller låtsa märka sveket, drog F. båten efter sig lika lätt som alltid. Hans kroppskrafter föreföllo stundom obegränsade, såsom då han för att stoppa boställets väderqvarn, som var i full gång, slog armarna kring hjulstocken och höll den stilla tils vingarna blifvit fasthakade. För uppförandet af gråstenskyrkan i Munsala, som vidtog på F:s tid, visade han stort intresse och roade sig med att bära stora stenar upp på dess murar. [Sanning med modifikation. Ritningarna godkändes 6/6 1775 enl. Svenska Österbottens historia del V och kyrkan uppfördes 1777—87 enl. Uppslagsverket Finland. F. dog, som tidigare nämnts, 1775.] Då F. på en resa till Vasa passerade Tuckur by i Vörå såg han huru några arbetare ansträngde sig med att upplyfta en stuguknut, under hvilken de ville anbringa en hörnsten. F. höll då in sin häst, steg ur åkdonet och höll ensam upp stuguknuten tills stenen blifvit rätt placerad. Om F. berättas emellertid äfven sådana historier, som påminna om äldre sagokretsar och torde vara på honom tillämpade. En sådan är följande. Till F. kom en gång en utlänning (från Tyskland), som önskade mäta sina krafter med den beryktade mannens. Vid det första kraftprofvet skulle man lyfta en stor sten. Tysken lyftade stenen till sina knän, men F. slängde stenen bort öfver sin axel. Därpå skulle man brottas. Därvid lyckades tysken få F. på knä. Detta retade F., så att han frågade om han finge taga i med all sin kraft. Då tysken tillstadde detta, kastade F. honom i golfvet så våldsamt att det blef hans död. En lika misstänklig historia är den att F., tre gånger nödgats infinna sig i Stockholm för att edligen betyga att hans styrka var naturlig och ej genom trolldom tillkommen. Enligt en inom slägten i Brahestad fortlefvande sägen —
den enda som berör F:s kroppsbyggnad — var hans tumända
så stor, att han med den kunde betäcka en specieriksdaler,
och så stark, att han på den kunde uppbära en tjärtunna.
Äfven en af F:s systrar skall varit utrustad med en oerhörd
kroppstyrka, liknande broderns. Därför visste också ryktet
berätta att syskonen uppfödts med björnmjölk! Om jungfru
Freitags bragder berättas emellertid endast att hon en gång
till undran och gamman för sin brors gäster inbar en fåle
från gårdens aflägsna stall till gäststugan (Hfbl.
1873: 208 B. o. J. M. Tallgrens ant:r). |