Agnes Luther:

MINNEN FRÅN MIN HÄLSOSYSTERTID I ÖSTERBOTTEN.

Då syster Rachel kom och bad mig bli hennes kamrat i ett nytt stort arbete för vår svenska lantbefolkning, var beslutet svårt att fatta. Uppgiften föreföll mig alltför krävande och omfattande för min förmåga. Sju kommuner skulle falla på min lott samt dessutom en stad med omnejd. Det värsta var dock, att till arbetsprogrammet hörde offentliga föredrag. Att uppträda inför publik det kunde jag icke. Och så, medan jag i dagar övervägde saken och syster Rachel försökte övertala mig, råkade jag på gatan en föredragsvan dam, som undrade: ”Skall Ni tala offentligt? Jag vet av erfarenhet, huru det är att stå vid ”gröna bordet”. Man har hyrt en stor, dyr sal och så kommer kanske några gamla damer, som hör på men ingenting gör.” — Jag gick till vår ordförande och avslog anbudet. Men syster Rachel var ihärdig och vann.

Så beslöts, att vi två skulle resa till Österbotten. Syster Rachel skulle införa mig i arbetet. Men före avresan ville professor Schauman giva mig sina instruktioner beträffande organisationen av arbetet för Folkhälsan. Hans födelsebygd låg inom de kommuner, som tilldelats mig, han kände folket där och visste, att upplysning i hygieniska frågor och i barnavård behövdes där såsom i hela vårt land. Spädbarnsdödligheten var då, alltså för 25 år sedan, ännu skrämmande stor. Förebyggande av sjukdomar ansåg han vara icke blott en viktig social fråga utan också en nationalekonomisk uppgift. Till en början skulle upplysningsverksamheten omfatta: föredrag, kurser i barnavård, hembesök, utdelning av ströskrifter. Allt detta ville professor Schauman klarlägga för den blivande hälsosystern, och han blev ivrig och varm, då han skildrade förhållandena och människorna i den österbottniska hembygden. ”Försök först att lära känna dem”, sade han, ”sedan skall arbetet nog gå.”

I två timmar utlade han sina arbetsplaner, gav värdefulla råd och uppmuntrade mig. En liten paus uppstod i samtalet, då professorn sökte oförmärkt tömma ett medicinglas, som hämtades in åt honom. Jag fruktade, att samtalet tröttat honom och ville bryta upp. ”Nej, nej, sitt nu bara, vi ska ännu fundera”, sade han ivrigt. Det föreföll, som ville han ge mig så mycket som möjligt av sin erfarenhet med på vägen, sina planer och tankar om det blivande arbetet. Vid avskedet, i tamburen frågade professorn: ”Har Ni ingen varmare mössa än den där? Ni ska vara varmt klädd på Edra resor.” Till och med på det tänkte han. Senare återkallade jag många gånger i minnet besöket hos professor Schauman, då jag lärde känna hans stora entusiasm för den uppgift han utstakat för Folkhälsan och där den varmhjärtade, goda människan framstod i allt vad han sade om sina österbottningar och i de råd han gav av personligt intresse för de enskilda hälsosystrarna. I honom skulle vi ha den faderliga rådgivaren, till vilken vi kunde vända oss i alla Folkhälsofrågor. Episoden med läkemedlet kunde jag icke glömma. Den hade oroat mig, då den antagligen tydde på en allvarlig sjukdom, kanske hjärtåkomma. Dock kunde jag icke ana, att hans varma hjärta blott några få veckor efter mitt besök hade upphört att slå och att vi systrar hade förlorat vårt bästa stöd i det nya arbetet.

För att inleda Folkhälsoverksamheten i Österbotten reste vi till Jakobstad, där jag installerade mig. Och så ägnades en dag åt Nykarleby, världens fridfullaste stad, där man levde stilla och isolerad i sina trevna hem. Som en symbol för denna fridfullhet låg det övergivna stationshuset ute på en grön äng.

Detta ”Betlehem”, som Nykarleby kallades, var målet för vårt första uppträdande för Folkhälsan. Här skulle det första föredraget hållas. Men så utan vidare gick det inte. Prästen underrättade syster Rachel om att ”det icke passade för nykarlebyborna” att taga emot oss och att intresset för Folkhälsan var mycket ringa.

Så begåvo vi oss till Jeppo, där vi togo in på gästgiveriet och där syster Rachel improviserade ett ”möte” i folkhögskolan. Men då åhörarna voro alltför få — det var bastudag i byn — och syster Rachel tyckte synd om dem, som i alla fall kommit, blev det inte ett Folkhälsomöte utan ett föredrag om Petsamo och hennes upplevelser där.

Hade vår start i Nykarleby varit något nedslående, så fingo vi tröst därför i det varma, gästfria Schaumanska hemmet på Keppo gård, som sedan ständigt stod öppet för alla hälsosystrar och där man alltid kunde räkna på förståelse. Ett annat gästfritt hem, som jag lärde känna under den allra första tiden av mitt hälsosysterarbete, var Munsala prostgård, där man alltid togs emot med stor hjärtlighet och där äkta, baltisk ”Gemütlichkeit” omgav en och, gjorde, att man kände sig hemma. På Keppo förplägades vi på allra bästa sätt och samlade krafter för ett nytt anfall på nykarlebyborna. Nu beslöts, att dessa skulle ”hemsökas” av oss. Ett möte kom till stånd i själva rådhussalen, där jag mycket riktigt och bokstavligt enligt spådomen blev tvungen att tala vid ”gröna bordet”, visserligen i en mycket anspråkslös rådhussal men dock till ”utsökt” publik, stadens främsta herrar och damer. Eldprovet avlöpte till syster Rachels belåtenhet. Men den största vinsten var dock, att en Nykarleby-filial av Folkhälsan bildades, tack vare syster Rachels energi. Under mina senare hälsosysterresor lärde jag känna de vänliga nykarlebyborna, som stödde och hjälpte mig i arbetet.

Grundandet av filialer var ett av de första målen för hälsosysterverksamheten. Men förrän sådana filialer hunnit bildas i alla kommuner och hälsosysterns arbete blev känt, gav det sig helt naturligt, att systern för anordnandet av spädbarnskurser vände sig till marthaföreningarna, som redan existerade i de olika byarna. Då folkskollärarinnan ofta var marthaordförande och hade telefon, var det lätt att komma i kontakt med henne och rådgöra om bostad för systern under den vecka kursen varade. Med tacksamhet tänker jag på alla marthor i de många byarna i Pedersöre, Larsmo, Purmo, Esse, Munsala, Jeppo och Nykarleby omnejd, som så hjärtligt togo emot en och så vänligt och intresserat skötte om ordnandet av kurserna i folkhögskolorna och genom tillkännagivanden förberedde allmänheten på dessa kurser. Under hela den tid jag arbetade som hälsosyster ha marthorna visat sig vara trofasta, goda vänner, som stödde Folkhälsans arbete. Särskilt värdefullt var detta stöd under den första tiden, då jag på de hemtrevliga marthamötena hade tillfälle att redogöra för Folkhälsans olika verksamhetsgrenar. Här och under spädbarnskurserna lärde mödrarna och hälsosystern känna varandra, så att hembesöken föllo sig naturliga. Att börja det nya arbetet med hembesök, så länge Folkhälsans mål och hälsosysterns uppgift ännu inte voro kända, visade sig vara mindre lyckligt.

Spädbarnskurserna fordrade en grundlig förberedelse, för att de i knappaste formen skulle giva de viktigaste lärdomarna i ämnet. Det gällde att noga utarbeta föredraget till varje lektion och så sammanfatta det i korta minnessatser, som först skrevos på svarta tavlan, senare hektograferades och utdelades bland kursdeltagarinnorna, speciellt då dessa kurser höllos i de olika folkskolornas högsta klasser. Kursen var fördelad på 5 dagar …