Henry Nygård

Tjärdalar som inventeringsobjekt

1. Inledning

Inventeringen utgör inom många vetenskaper den viktigaste basutredningen och den är nödvändig för att kunna fastställa omfattningen av en företeelse och dess geografiska lokalisering och spridning. Även om tjärdalarna, på samma sätt som andra historiska lämningar, har ett betydande informationsvärde och dessutom är skyddade av fornminneslagstiftningen, har tjärdalarna i Finland inte systematiskt kartlagts. I det österbottniska området är lämningar av tjärdalar så pass allmänna att deras kulturhistoriska värde inte allmänt ens uppfattas. Många tjärdalar har grävts bort i samband med husbyggande och sandtäckt utan att detta väckt något som helst uppseende. Många dalar har också skadats i samband med räv- och grävlingsjakt. Det finns alltså ett allmänt behov av att kartlägga dalarna innan också minnet av de förstörda dalarna tynat bort.

I det följande vill jag diskutera tjärdalsinventering utgående från en rent teknisk synpunkt, det vill säga hur man kan utföra detta arbete och vilka element som kan vara av intresse att anteckna. Några av resultaten av inventeringarna skall också nämnas. Jag utgår naturligtvis ifrån att alla anser arbetet som viktigt och kommer inte att ens försöka motivera behovet. Jag utgår främst från erfarenheterna i samband med inventeringen i Purmo. Inventeringen pågick under flera år i början av 1990-talet och bearbetningen av materialet är ännu inte helt slutförd. Inventeringsresultatet har översiktligt presenterats i boken Tjärbränning i Purmo (Henry Nygård [red], Lillby 1996). Resultaten från inventeringen i Esse finns också sammanställd i tryck. Järviseudun Historia I (Heikki Junnila & Heikki Rantatupa [toim.], Vaasa 1983) innehåller uppgifter (och kartor) från inventeringarna i Kortesjärvi, Evijärvi, Lappajärvi, Vindala, Alajärvi, Soini och Lehtimäki. I samband med inventeringarna i ovan nämnda kommuner har antecknats uppgifter om sammanlagt cirka 2300 dalar.

2. Elementen

Rent typologiskt skall man enligt litteraturen skilja på hemdalar och skogsdalar. De förra låg nära hemmanet och kunde användas under en lång tid. Skogsdalarna verkar vara av två typer, en som antagligen utnyttjats bara under några år och en annan som utnyttjats under en längre tid och på vilken man satt ner mera arbete.

I huvudsak kan man uppdela de ”dalelement” som antecknats vid inventeringen i två typer: dels sådana element som haft relevans, för de samtida tjärbrännarna, dels sådana som ger oss möjlighet att närmare analysera fenomenet som sådant, det vill säga sådant som hjälper oss att placera in tjärdalarna i ett sammanhang. Till den första gruppen kan man räkna läget i terrängen (lokalen), närheten till transportleder och vattendrag, vindförhållanden och naturligtvis dalens storlek och konstruktion. Till de senare kan man räkna den regionala fördelningen, nuvarande ägo förhållanden samt muntliga och skriftliga historiska uppgifter.

Tjärbrännarna sökte gärna sådana lägen som underlättade byggandet men man beaktade naturligtvis också den kommande bränningen vid planeringen. Vindförhållandena spelade en betydande roll vid bränningen eftersom dalen brann ojämnt om vinddraget i en riktning blev för stark. Lyckades man inte skydda dalen för ofördelaktig vind blev man tvungen att skydda den med nedhuggna granträd. Dalarna brändes också under en relativt torr tid på året varför brandrisken måste ha beaktats. Närheten till vatten har alltså varit en fördel. På mera avsides belägna tjärbränningsplatser kan man också se lämningar efter primitiva tillfälliga boplatser, men också lämningar efter lagringsgropar för tjärtunnorna. Ibland förvarades nämligen tunnorna i övertäckta gropar till dess att snön kom och slädföret möjliggjorde en transport till tjärhovet. Vid inventeringen har man naturligtvis också velat fästa uppmärksamhet vid dessa till tjärbränningen hörande verksamheter.

De viktigaste måtten på dalen är diametern och dalfatets djup. På basen av dessa mått kan man uppskatta dalens volym. Diametern på de dalar som använts under en längre tid kan dock ibland vara svår att uppskatta, eftersom man normalt efter en bränning drog ut kol och jordrester till dalens kant och lät dem ligga där. Dalen blir på detta sätt ”större” än den egentligen var vid användandet. Dalens placering på en sluttning och dalhalsens riktning berättar bland annat om hur vindförhållandena beaktades. Dalhalsens konstruktion är också värd att notera eftersom en välkonstruerad dal troligen var planerad för användning under en längre tid.

De sentida markägoförhållandena är normalt kända av lokalbefolkningen och föranleder inte till denna del några större svårigheter.

TABELL 1
Antal tjärdalar per kommun 1)

1) Kommunernas markareal räknat utan vattenområden. Arealerna hämtade ur Kommunförbundets statistik (www.kuntaliitto.fi). Övriga källor: Nygård Henry (red.): Tjärbränning i Purmo. Lillby 1996. Heikki Junnila & Heikki Rantatupa (toim.): Järviseudun Historia I. Vasa 1983. Kommunalkalender 1926. Svenska Österbottens kommunalförbund. Wasa 1926

3. Utförandet

[Kartan redigerad.]

Basmaterialet utgjordes av grundkartan 1:20 000 samt en del tidigare gjorda lokala inventeringar. De första anteckningarna vid inventeringen gjordes också på kopior av grundkartan. Senare har Pedersöre kommun utarbetat baskartor för inventeringar i kommunen. Kartorna finns nu tillgängliga på CD och tjärdalsmaterialet håller på att överföras till dessa.

Arbetet startade med en kartinventering. Arbetet omfattade en genomgång av de tidigare gjorda lokala inventeringarna samt grundkartsmaterialet, en del av tjärdalarna finns nämligen utmärkta på grundkartan. Kartgenomgången innefattade också en genomgång av tillgängligt kartmaterial från storskiftet (från och med slutet av 1700-talet). De bästa uppgifterna om tjärdalarnas läge fick vi dock av jägarna och markägarna ute i byarna samt av lokala skogsbrukstekniker.

Alla dalar granskades och uppmättes i terrängen. De enda ”instrument” som behövdes var en målad linjekäpp, ett måttband och en kompass. En del av dalarna fotograferades i samband med uppmätningen. Dalens huvudmått och andra konstruktionstekniska uppgifter antecknades på en skild för ändamålet uppgjord blankett.

4. Resultat

De flesta tjärdalarna placerades i flacka backsluttningar och nära vattendrag (mindre vattendrag har inte kunnat inritas på kartan). Vid placeringen beaktades också vindförhållanden och närheten till transportleder. På kartan har alla ca 1700 inventerade dalar utmärkts med en cirkel (Soini och Lehtimäki kommuner har utelämnats). [Kartan redigerad.]

Inventeringarna har ökat vår kunskap om tjärbränningens omfattning och lokala betydelse. Dateringen av dalarna är dock relativt svår. I vissa fall kan man på basen av muntliga uppgifter datera vissa dalar till slutet av 1800-talet och början av 1900-talet (en del av hemdalarna brändes ännu mellan världskrigen), men de äldre är svårare att datera. Man kan kanske anta att de fåtal gropdalar som hittats är bland de äldsta.

Lantmäterihandlingar och kartor kan ge en viss fingervisning om dalarnas ålder. I kartmaterial ända från 1600-talet kan man påträffa både dalar som fortfarande finns bevarade och dalar som inte längre syns i terrängen. På detta sätt får man fram en minimiålder. Avsaknaden av anteckningar på en skifteskarta kan ge en fingervisning om att en dal är yngre än kartan. I några få fall har vi också hittat uppgifter i litteratursällskapets frågelistor och i tingsprotokoll. Naturvetenskapliga metoder har inte tillsvidare testats.

Tjärbränningen började vid kusten och spred sig senare inåt landet. Detta har naturligtvis också en viss relevans vid dateringen. De yngsta bör rimligtvis finnas längst bort från kusten. Man bör dock komma ihåg att tjärbränningen fortsatte också vid kusten, om även i mindre omfattning. Sedan skogen återhämtat sig kunde också tjärbränningen tas upp på nytt. Tjärhanteringen pågick ju också under flera hundra år, även om de verkliga högkonjunkturen i det granskade området hör till 1700- och 1800-talet. Av de granskade kommunerna har den längst från kusten liggande kommunen Soini det flesta antalet tjärdalar, över 500 stycken. Förhållandet blir dock ett annat om man räknar ut antalet tjärdalar per kvadratkilometer (som i ovanstående tabell). De närmast kusten liggande kommunerna Purmo och Esse (numera kommundelar i Pedersöre) har den största tjärdalstätheten, över en dal per kvadratkilometer.