En barkad tall som torkat och dött på rot, kan stå upprätt mycket länge så ifall det fjärde året inte lämpade sig för tjärbränning så kunde man väl invänta bättre tider för själva bränningen. Den längsta tiden mellan hartning och bränning jag hört talas om är tjugofem år. Det hände sig också att man sålde sina hartor på rot åt hugade.

När trädet var fällt kallades veden "törvisloma" och man körde hem den på första slädföret i november eller senast i januari. Medan tjärveden ännu var frusen klövs den upp med yxa och kapades i en längd som motsvarade det tilltänkta dalfatets cirkelradie.

Foto: Jens-Ole Hedman, Lappfors i juli 1982.