11  K a p i t l e t

Krigslyckan vänder sig.

— — —

[v. Döbeln räddar återtågsvägen och segrar vid Juthas.]

Den 12:e anlände hufvudarmén emellertid lill Vörå, samtidigt med att 2:a brigaden framkom till Munsala. Vegesack hade upptagit den till Vasa nyss anlända Västermanlands bataljonen samt därefter tågat till Lillkyro, inslående samma väg som hufvudstyrkan.

Med upprörda känslor och stegrad oro för hvad påföljande dag kunde medföra, reste fältmarskalken som vanligt i förväg norrut. Åt Adlercreutz öfverlämnades att söka rädda armén så godt han kunde. Natten mot den 13:e stegrades själsspänningen till det yttersta, ty nu var armén i själfva verket kringgången. Kosatschkoffski närmade sig Juthas, Vlastoff var i Gamlakarleby och Kamenski själf med 7,000 man nalkades Vörå.

Klingspors ställning var utan tvifvel högst betänklig. Man har velat påstå, att han redan var betänkt på att öppna underhandlingar med fienden, för att af denne utverka tillstånd att öfverföra armén till Sverige, och att han i Munsala uppbrände sina hemliga papper. Huru härmed än måtte ha förhållit sig, kom dock räddningen i sista stund, i Döbelns person.

Liggande i en bondkärra och fortfarande plågad af sjukdom, färdades v. Döbeln från Vasa genom Vörå och Oravais till Munsala. Han hade ej önskat kvarstanna i Vasa, sedan svenskarna utrymt staden; ej heller hade han med de öfriga sjuka velat resa hem till Sverige, ty hoppet om tillfrisknande och möjligheten att återtaga befälet öfver sin brigad ville han ej öfvergifva. I Munsala erhöll han kännedom om den brydsamma ställningen och blef vittne till den inom högkvarteret rådande fruktan för att fienden äfven från norr var att förvänta. Det berättas, att han då från sitt soffhörn, där han låg utmattad, ropat: »Led fram en häst, så skall jag ställa ordning på den saken».

Allt nog, han förklarade sig villig att trots sjukdom återtaga befälet öfver sin brigad, och skyndade nu omedelbart tillbaka söderut för att möta sina björneborgare. Anländ till Oravais såg han Eeks och Furuhjelms bataljoner jämte Gyllenbögels frikår tåga fram längs vägen. Men — i hvilket skick återsåg Döbeln nu sina krigskamrater? Utmattade, klädda i trasor och nästan barfota! Misströstande om framgång, efter att hafva sett alla sina bemödanden resultatlösa, släpade de sig numera fram i dyster sinnesstämning, nedtryckta till kropp och själ. Men strax då mannen med bandet om pannan hälsade dem, klarnade blickarna ånyo och lyste af nytändt hopp.

Utan dröjsmål tågade man vidare. Döbeln förde bataljonerna i rask marsch genom natten mot Juthas. Någon hvila, ehuru välbehöflig, unnades ej; därtill var ej tid. Ty på vägen mötte ett från Reutersköld afsändt bud med underrättelse om, att fienden å ömse sidor af ån framträngde mot Nykarleby. Vidare innehöll skrifvelsen, att Reutersköld, för att försvara staden, beslutit draga sig in i densamma. Något senare anlände från Reutersköld en ny skrifvelse, hvari han meddelade, att såvida fienden skulle forcera, blefve det honom (Reutersköld) omöjligt att med några hundra man försvara Nykarleby. Ifall fienden lyckades taga staden, ansåg Reutersköld, att hela finska armén, hvilken följde efter, vore förlorad. Slutet på skrifvelsen lydde: »Om 2:a Brigaden kan, så forcera marschen — just nu är Fältvakten attaquerad och jag går in uti staden — kl. 9 afton den 12 Sept. H. Reutersköld.»

Här var ingen tid att förlora, om man ville hinna fram till Juthas, d. v. s. till den punkt där vägen delar sig, innan fienden framkommit dit. Ett ilbud afsändes till Reulersköld med befallning att i det längsta uppehålla fienden vid Juthas, ty det var klart, att denne måste motas vid nämnda punkt och ej i Nykarleby.

Uppmuntrande manskapet att raska på farten, lät Döbeln det fortsätta marschen intill daggryningen. Många dignade af trötthet och blefvo liggande vid landsvägskanten, men kvicknade senare till och upphunno kamraterna kort före stridens början. Vidpass kl. 10 på morgonen uppnådde Döbeln Reuterskölds fältvakt och lät kapten Carl Gripenberg aflösa densamma. Lyckligtvis anföll ej Kosatschkoffski förrän omkring 3-tiden, så att den uttröttade truppen hann samla krafter för den stundande drabbningen.

Döbelns egna krafter voro emellertid vid ankomsten fullständigt uttömda, hvarför han reste in till staden för att där njuta några timmars hvila. Dessförinnan ordnade han försvaret sålunda, att kanonerna, 2 till antalet, uppställdes på landsvägen, Eek fick intaga vänstra flygeln med stöd mot älfven, Gyllenbögel erhöll sin plats till höger, där han med sin yttersta flygel omfattade landsvägen till Munsala, och Furuhjelms bataljon kvarhölls bakom centern i reserv.

Medan Döbeln hvilade i Nykarleby, skredo ryssarna till anfall. Klockan var vidpass 3 e. m., när Kosatschkoffskis 3 bataljoner och 3 kanoner ryckte fram i slaktordning, hvarvid den finska fältvakten långsamt drog sig till hufvudställningen. Kanonerna föllo nu in med den för björneborgarna så välkända melodin, men deras anförare fanns ej där man var van att se honom. Hans af sjukdomen förorsakade fysiska svaghet hade för några timmar blifvit honom öfvermäktig, men tvingande sin försvagade kropp att underkasta sig själens stärka vilja, lämnade v. Döbeln bädden för att hasta till sina soldater. Dessa hade redan begynt misströsta om framgång, då plötsligen den kända, saknade gestalten sprängde fram längs landsvägen från Nykarleby. Detta var nog för att ingifva dem nytt mod; med ens var allt förbytt och »en annan ande hvilade öfver dem».

Då Döbeln närmade sig, brusade björneborgarnas jubelrop emot honom, och än en gång vände sig krigslyckan till finnarnas fördel.

Fienden försökte nu kringgå vår högra flygel, men stötte på segt motstånd af Gyllenbögels käcka gossar jämte en del af Furuhjelms bataljon, hvilken sistnämnda från reserven blifvit utsänd till förstärkning. Lifbataljonen med Eek i spetsen gaf ej efter på den andra flygeln, och de 6-pundiga kanonerna, hvilka stodo vid den högsta punkten af landsvägen, giorde slag i saken, sedan de först låtit fienden nalkas på drufhagels skotthåll. På Döbelns befallning »smällde de nu till», och snart sågos de ryska kanonerna draga tillbaka.

Båda björneborgsbataljonerna slöto sig nu tillsammans och trängde under höga hurrarop fram mot fiendens center, hvarvid dess vänstra flygel höll på att blifva afskuren. Kosatschkoffski försökte göra motstånd, men förmådde intet, ty björneborgarna skredo längs hela linjen till anfall. Jägarekeden, främst i têten, följd af kolonnerna i slutna led, bortdref den vikande fienden öfver en oländig mark. Sålunda fortsattes förföljandet ända till mörkrets inbrott. »Hela natten», skref Döbeln i sin rapport, »stodo våra trupper i drabbningsställning uti vatten till knäna», ty man väntade alltjämt ett nytt anfall. Men det uteblef, ty ryssarna upptogo ej mera striden, utan tågade till Ylihärmä, där bron brändes.

Brakel, som var med i denna strid och med sitt kompani utgjorde kanonbetäckningen, framhåller, huru alla täflade att göra sitt bästa; men om någon framför de andra utmärkt sig, nämner han särskildt brigadchefen själf, begge bataljonscheferna, Furuhjelm och Eek, kaptenerna Bremer och Gripenberg samt fänrikarna Blume och Stengrund.

Döbelns förluster i döda och sårade utgjordes af endast 42 man, bland hvilka fänrik Jägersköld var lindrigt sårad. Kosatschkoffskis förluster äro okända, dock torde dessa varit betydligt större.

Själf säger Döbeln om striden vid Juthas: »Denna strid är icke lysande af rörelser eller manoeuvre, men vittnar om artilleriets duktighet, Öfver- samt Underbefälets och manskapets tappra förhållande, hvilket vid alla tillfällen utmärkt Björneborgs Regemente.» Detta hade före striden i 14 dagar utan afbrott tågat längs landsvägarna, och voro soldaterna i följd häraf alldeles utmattade af trötthet och umbäranden, men det oaktadt ådagalade de ett aldrig bristande mod. Inom en månad hade regementet deltagit i 8 drabbningar, af hvilka Döbeln ansåg den vid Juthas för »pärlan i den segerkrans, de under fälttåget förvärfvat». Men drabbningen vid Juthas, björneborgarnas ärofullaste strid, blef äfven den sista de utkämpade under Döbelns eget befäl. Ty kort därpå tog febern åter ut sin rätt, och den viljestarke befälhafvaren förmådde ej mera öfvervinna sjukdomen. Hans undergräfda hälsa nödgade honom att begifva sig till Sverige för att där söka bättre läkarevård, hvarefter han i februari öfvertog befälet på Åland. För drabbningen vid Juthas blef v. Döbeln befordrad till generalmajor.

År 1885 restes på höjden invid landsvägen, där kanonerna i början af striden stodo, ett väldigt stenkummel med en hög bautasten med von Döbelns medaljongporträtt — ett värdigt monument, bevarande för eftervärlden minnet af »Döbelns dag». Från tidigare år finnes därstädes äfven tvenne i klippor inhuggna inskrifter.

På stentaflorna under medaljongen läses, å den ena:

»Af fosterlandet till de tappres minne.
Björneborgarne.
Gyllenbögels frikorps.»

»O fosterland, hvem spanar dina öden?
Förborgadt är, om lyckan eller nöden
en gång skall röjas i din framtids drag;
men hur du jublar då, men bur du klagar,
skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
du minnas denna, minnas Döbelns dag.»

På den andra taflan äro samma ord återgifna på finska.

I högkvarteret blef jublet stort, då segerbudskapet anlände. Klingspor skyndade att skriftligen lyckönska Döbeln. »Veni, Vidi, Vici (jag kom, såg, segrade), kan min vän som Cæsar säga», skref han, »men Cæsar var frisk och ni sjuk! Jag önskar lycka till denna betydliga seger, och tackar Herr Öfversten på det högsta som själf tog befälet, hvilket bevisar le vrai brave» (den sanna hjälten) o. s. v. Klingspor hade äfven skäl att vara belåten, ty återtågsvägen norrut blef härigenom för armén säkerställd. Visserligen var Vlastoff ännu vid Gamlakarleby, men Gripenberg, som följt Döbeln tätt i spåren, utan att dock hinna fram till Juthas före drabbningen, fortsatte jämte Reutersköld genast marschen längre norrut och stötte på Vlastoff vid Kronoby. Här uppstod en het strid den 15:e, hvarvid Gripenberg segrade och tillbakakastade fienden. Samtidigt hade äfven v. Fieandt lyckats drifva sina närmaste motståndare från Kauko, hvarigenom ryssarna nödgades utrymma Gamlakarleby och, förföljda af Gripenberg, retirera till Neder-Vetil.

Innan detta inträffade uppnådde emellertid hufvudstyrkan Oravais. Arriergardet, bestående af västmanlänningarna, hade under marschen en skärmytsling vid Vörå, där ryssarna, hvilka i sakta mak följde efter de våra, gjorde ett anfall. En kortvarig, ehuru ganska liflig skottväxling uppstod, men snart nog lyckades det dock västmanlänningarna att tillbakaslå de närgångna kosackerna.

Anländ till Oravais, beslöt Adlercreutz, som af Klingspor erhållit full handlingsfrihet, att upptaga strid med Kamenski. Orsakerna härtill böra sökas i hans önskan att gifva de längre norrut befintliga trupperna tid att rensa återtågsvägen, och medan detta pågick, själf uppehålla ryska hufvudstyrkan. Man har äfven antagit, att konungens nyligen anlända bref påverkat beslutet. Att så verkligen var fallet, framgår tydligt af följande rader i Aminoffs anteckningar: »Då jag», skrifver han, »efter den onödigt blodiga dagen föreställde vederbörande fältmarskalk och general Adlercreutz hvarföre sådant skett, svarades mig, ehuru särskildt af begge två: — det var en politisk nödvändighet att general Vegesack med de svenska trupper skulle slåss (likasom därtill icke var god tid då det gagnade), ty eljest kunde konungen säga och dem förebrå, att sedan jag sändt dem hjälptrupper, retirera de undan fienden utan att slåss, och detta var väl att general Vegesack var här och fick vara åsyna vittne och känna huru godt vi hafvit.»

— — —