— Tror du vi har passerat Saltgrundet, frågade Berndt och stannade.
[Saltgrundet, ett av mina bästa gäddställen, finns på Långörns västsida, en bit utåt från Kråkskärssundets yttre mynning. K.W.]
Jag vände mig om och försökte tyda skogsrandens silhuett, som svagt avtecknade sig mot himlaljuset ovanför staden långt i öster.
— Vet inte, Fortsätt, du din eskimå. Lakarna väntar.
Hela företaget föreföll löjligt och oproportionerligt. Pimpla lake, något som ingen någonsin försökt i dessa trakter av den mellanösterbottniska skärgården. Impulsen hade vi fått av ett vagt rykte om att en gubbe skulle ha tagit några på en ort norröver för ett par nätter sen. Laken lekte nu, det visste vi. Vi visste också att man nattpimplar den på Vättern, alltså tar den på pimpel. Lake finns rikligt hos oss och krokfiskarna får fina, romstinna exemplar i synnerhet på steniga grundflader. Men, som sagt, ingen hade förut kommit på idén att försöka pimpla dem här.
Vad har vi att förlora, hade Berndt frågat i telefon tidigare på dagen. Livet, hade jag svarat, för det var tjugotvå grader kallt då och skulle bli kallare till kvällen. Men här var vi nu, efter två mil i bil till stranden, på en sju kilometers skidfärd över isarna till en noga förutbestämd grundplatå. Berndts sommarstuga fanns på en holme nära intill och efter fisket skulle vi elda upp i den och sova.
Våra ryggsäckar tyngdes av mat, termos, gökvirke, isborr, pimpelaskar, spö och annan rekvisita, och vi var påbyltade till gorillaformat med kläder. Färden skulle inte ha varit lätt ens i dagsljus och dräglig temperatur, då snön på isen var djup och lös. Nu var det nermörkt och tjugofem grader kallt. Inga skidspår hade vi hittat, så vi turades om att trampa i täten, ett mödosamt vadande steg för steg. Den som gick efter hade det något lättare. Orienteringen var också besvärlig, i synnerhet när vi skulle korsa någon större isvidd och försöka pricka rätt på en sundmynning. Kom man inte rätt på en gång, var det svårt att avgöra om man skulle gå till höger eller vänster efter strandliden för att hitta sundet. Några tätorters ljus på molnen bakom oss i öster var våra enda fixpunkter.
Redan efter några minuters åkning var våra skinnluvor, ögonbryn och kragar vita av rim och partier av ansiktet känslolösa. Med regelbundna intervaller måste vi stanna, vända ryggen mot det till all lycka svaga vinddraget och gnida kinderna varma. Skulle något hända oss härute, exempelvis en förfrysning av någonderas fötter, vore läget verkligen allvarligt. Konstigt nog kände vi oss upprymda trots strapatserna och de ynkasmå utsikterna till något resultat av vår pionjärbedrift. Det ligger tydligen alltid ett nöje i att konstatera sin egen förmåga att klara sig i en ogästvänlig omgivning. Bergsbestigarna drivs väl av liknande känslor.
— Se upp, skrek Berndt som gick först, och körde ned skidstaven i hela dess längd genom snön. När han lyfte upp den fastnade kilovis med sörja på trissan. Lätt chockade konstaterade vi att ett par steg till skulle ha fört oss över ett metersbrett hål i isen under snön, säkerligen med svag is runtom. Vi backade, ordlösa, och tog en stor omväg.
På den tilltänkta fiskeplatsen låg snön tjock med obruten yta och stenarna markerades av runda kullar. Grundet låg invid en flack holme, vars strandalar man kunde ana som en diffus ridå. Inte ett djurläte störde den kompakta tystnaden, inte ens motorljudet från landvägarna nådde hit. Vi skildes genast åt ett hundratal meter, Berndt gick mot grundare vatten och jag stannade på halvannan meters djup. Åter litet kindmassage, tilltrampning av snön i en rundel, ryggsäcken av och fram med borren. En prövning för sig blev att med bara händer i ficklampsljus fästa pimpeln på den styva reven av grovlek 0,40. Pimpeln var specialinköpt för detta tillfälle, en tung sak med fasta krokar, åtta centimeter lång.
Halvt generad sänkte jag betet i borrhålet och satte mig på pimpelstolen. Detta är dårskap, tänkte jag och inriktade mig enbart på att tåla kölden lika länge som Berndt för att inte tappa ansiktet. Berndts förehavanden kunde jag inte se, för han var reducerad till en suddig fläck i allt det gråsvarta, med ett ficklampsblänk då och då eller ett tändsticksbloss när han tände cigarretten.
Känslan av övergivenhet blev genast mycket påtaglig när man slappnade av efter den häftiga kroppsrörelsen vid borrandet. Det föreföll otroligt att jag för inte så länge sedan hade passerat detta ställe i båt och iklädd enbart badbyxor, med solen brännande i ryggen. Nu satt jag påpälsad till oigenkännlighet i en omgivning som inte tycktes vara för människor, inte för liv överhuvudtaget. Och ofattbart, att under fötterna på en, i total frånvaro av ljus, i stillastående isigt vatten, skulle levande väsen röra sig, genomföra en livständande procedur. Allright, om ni är där, ge mig ett tecken, mitt tålamod slits snabbt!
Kylan började tränga igenom kläderna på knäna och skinkorna, där tyget spände åt. Jag steg upp, hoppade runt några tag i min snögrop, stannade och försökte få korn på skuggan som var Berndt. Cigarrettglöden blänkte till — men litet närmare land än förut. Aha, nytt hål, men varför så nära det första?
Min misstänksamhet vaknade genast. Kan han ha fått fisk? Jag sprang iväg direkt, ställde mig framför honom, frågade helt likgiltigt:
— Ingalunda . . .
Han böjde sig ned och tog ett svart föremål som liknade en lång flaska ur snön, stötte till mig i mellangärdet med det och sa:
— Lota lota. Lake.
Plötsligt var vårt företag varken löjligt eller meningslöst. Denna stelfrusna lakpinne på kanske 600 gram göt eld i ådrorna och vi var ute på en högst rationell fiskefärd. Snart satt jag nära intill Berndt, koncentrerad, absorberad, en sportfiskare under utövning.
Det var otroligt grunt här, högst tjugofem centimeter mellan botten och iskant. Ryckena blev till små vippningar med spöspetsen och ändå hakade krokarna ibland i isen.
Berndt grymtade till, det plaskade i hans borrhål och där hängde en slingrande, långsmal figur i ändan på reven, hans andra fisk. I samma stund blir mitt spö tungt, en pendlande, svävande dragning nedifrån utlöser en ögonblicklig reflex i min tränade pimpelarm, opp, plopp i hålet. Lake, premiärlake! Vilket märkligt fiske: napp och bärgning av bytet sker inom en sekund. Hela reven är ju bara åttio centimeter, så man står i mycket direkt kontakt med fisken och lyftet görs med en enda kort armrörelse.
Plopp hos Berndt, napp hos mig igen. Åhå, här var det inte bara att lyfta, spöspetsen dras obevekligt mot hålet, jag får ta till bägge händerna, kämpa. Djuret därnere är tungt, urstarkt, nu tar det spjärn med stjärten mot isen och vinner på mig. Jag lättar hastigt på trycket men drar genast till igen, och nu känner jag att fisken är inne i borrhålet, åtminstone delvis. Berndt, som av mina stönanden fattat situationen, kommer för att hjälpa och lyser ned i hålet. Jag segdrar, laken segdrar med stjärten runt iskanten, vatten väller upp ur hålet som egentligen har för liten diameter; hoppas inte rommen pressas ut. Krokarna håller, reven håller och plopp, som skjuten ur kanon flyger den stora, svarta fisken ur hålet och landar med en massiv duns. Berndt lyser, den vrider och vältrar, ful som synden, midjemåttet imponerar.
Fjädervågen som jag grävde ur ryggsäcken visade 2,8 kilo, och konstigt nog skulle detta personliga rekord stå sig genom flera säsonger.
När vi ett par timmar senare satt i stugan och tinade upp fingrar och tår framför en väldig brasa, var det ingen måtta på vår självbeundran. Vår fångst på sammanlagt 28 hårdfrusna, snöpudrade lakar av varierande storlek låg i en grotesk trave i farstun, och traven tillägnades en skål i kask när vi hade kaffet färdigt. Detta var fiskelycka om något. Vi hade ju så gott som i blindo, anlitande enbart vår egen fiskarinstinkt tippat plats, tid och sätt, och så helt överraskats av resultatet. Därtill hade vi åstadkommit en innovation inom det lokala sportfisket.
När vi kartlade nattens erfarenheter, konstaterade vi som det mest anmärkningsvärda hur grunt också stora lakar går under leken. Vidare tycks de äta och jaga mitt i lekbestyren, eftersom pimpeln oftast hade suttit inne i munnen. Fisket är således inte något osportsligt ”ryckande” där man slumpmässigt fäster krokarna var som helst utanpå fiskkroppen, med en mängd skadad fisk i vattnen som följd. Om syn, hörsel eller känsel vägleder laken till pimpeln må vara osagt, men att lysa ned i borrhålet hade bara medfört att huggena uteblivit.
Efter diskussion om vi skulle inviga någon i vår hemlighet, enades vi om att den trängre kretsen söndagspimplarkompisar skulle få bli delaktig, mot en högtidlig försäkran att inte föra budkavlen vidare.
Det är nu fem år sedan denna minnesvärda natt.
De två senaste säsongerna har Berndt och jag frenetiskt sökt igenom hela skärgården efter ett annat ställe där leklaken skulle visa samma takter som på det gamla grundet, men utan att hitta något likvärdigt. Varje gång har vi fått återgå, men motvilligt, till denna den verkliga bröllopsplatsen. Motvilligt därför, att den numera mest liknar en marknadsplats. En bred chaussé är plogad över isarna ända fram, och paraden av parkerade bilar brukar vara storartad. Vi har räknat till sextio bilar och över nittio pimplare på en gång, och ändå är grundområdet inte större än 300x150 meter. Alla kategorier av folk från flera socknar har fått för sig (riktigt nog) att lakpimpling nattetid är en fascinerande sysselsättning.
Men Berndt och jag saknar ödsligheten, friden.
|
