Nykarleby.

Nykarleby är rikets andra stad d. v. s. från slutet räknat. [Nådendal var den första.] Den har i detta nu cirka 1,200 invånare, och detta invånarantal är fullkomligt konstant. Det har under de 3—4 senaste decennierna knappast alls förändrats, men det är just denna stabilitet, som till stor del utgör stadens charm.

Nykarleby grundlades av Gustav II Adolf år 1617 [ska vara 1620] och fick sina privilegier den 7 september 1620, några timmar tidigare än grannstaden Gamlakarleby. Den hade sin glansperiod på 1600- och början av 1800-talet, då tjäran strömmade ned från det inre av landet och utskeppades av nykarleby-handelsmännen på deras egna skutor, medan långa foror av allehanda handelsvaror gingo i motsatt riktning. Då hade staden också sitt eget båtvarv, sitt beckbruk o. s. v. Men så byggdes Saima kanal och tjärströmmen tog en annan fåra. Då därtill hamnen till följd av den starka landhöjningen uppgrundades, vilket hindrade sjöfarten, och grannstäderna erhöllo järnväg, medan Nykarleby lämnades utan, blev den ohjälpligt distanserat av dessa. Ett försök att medelst en smalspårig järnväg förbättra förbindelserna med yttervärlden ledde icke till något märkbart uppsving och uppgavs därför snart. Och så har den småningom utvecklats till den idyll, den i dag är. I detta nu har den sin största betydelse som spridare av ljus; andligen över hela landet genom de folkskollärare, som utgå härifrån, materiellt i form av elektriskt ljus till bygderna runtomkring.

En rundvandring i den lilla staden, i synnerhet sommartid, lönar sig. Naturen har här varit slösaktigare, än vad eljest är fallet här i vårt karga Österbotten. Vid infarten till staden norrifrån fäster man sig genast vid den lummiga Topelieparken med dess höga popplar, och mitt genom staden löper från den ena ändan till den andra en allé av stora, vitstammiga björkar. Den vackra i gotik [Sic!] byggda kyrkan omgives av präktiga rönnar, och går man över älven, kommer man till Nystaden, som är en sannskyldig trädgårdsstad. Fortsätter man så långt, att man kommer in på seminarieområdet, kommer man till den verkliga oasen, där floran har en nästan sydländsk yppighet, eller viker man av från Seminariegatan, finner man ett stycke västerut Skogsparken med dess ståtliga furor och dess konstgjorda lilla sjö.

För övrigt finnes icke mycket i staden, som är konstgjort; naturen har gjort så gott som allt. I Topelie park finnes stadens enda konstverk: en byst av skalden. Inom kort torde den få sitt andra, nämligen Viktor Malmbergs  „Flora”, som kommer att uppställas i  „Fåfängan”, den lilla parken vid älvstranden strax ovanför kraftverket.

Ett litet stycke norrom staden ligger skalden Topelius barndomshem, Kuddnäs, numera inrett till ett Topeliusmuseum. Från södra vindskammaren, hans studiekammare, brukade han under barndoms- och ungdomsåren med kikare iakttaga sin ungdomsälskade, Mathilda Lithén, då hon höll till i den nyssnämnda  „Fåfängan”, hennes föräldrars trädgård. På Alörn, ett stycke utanför älvmynningen, finnes hans sommarvilla, Majniemi.

Nykarleby, som frånsett dessa dagar företer en så fredlig anblick, har också haft känning av kriget. Den 24 juni 1808 utkämpades här en drabbning mellan en liten rysk avdelning och 2:dra och 3:dje finska brigaderna. Ryssarna rymde snart fältet, men hunno i förbifarten bränna bron. Det skall ha varit i förargelsen över att de sluppo undan, som v. Döbeln skulle rusa efter dem i älven, varvid han ådrog sig en svår förkylning. Det påstås skall ha varit ett recidiv av denna sjukdom han fick före slaget vid Jutas den 13 september, då han enligt traditionen låg i den stuga nära bron, som fortfarande kallas Döbelns stuga. Under Krimkriget väntade man, att engelsmännen skulle försöka göra en landstigning här, varför man uppförde vallar vid älvmynningen. På den s. k. Leppogubben på västra sidan om älven äro de ännu rätt väl bibehållna.

I ett avseende torde Nykarleby vara enastående i världen. Det finns väl knappast någon annan stad, som haft järnväg men blivit utan. Numera saknar dock ingen den, sedan staden fått så goda bussförbindelser och redan stadgat sig i sin uppgift att vara enbart en skolstad. Som sådan har den också gamla och ärorika traditioner. Här grundades nämligen år 1641 Österbottens första lärdomsskola, vilken senare flyttades till Vasa. Här verkar fortfarande landets enda svenskspråkiga manliga seminarium, här grundades Österbottens första kristliga folkhögskola. Här ha vi av nyare datum en svensk mellanskola.

Nykarleby är den verkliga  „idyllernas stad”, liksom enkom skapad för pensionerade tjänstemän, i synnerhet som här, enligt gamla urkunder, „är så få sjukdomar gängse, ifall icke krigsfolk marscherar genom staden eller soldater återvänt från krig, att de som bo på orten, om de vakta sig för fylleri och överflödighet, nå en ålder av 80—90 år, till och med 100.”.



Fältposten, 19 juni 1937, nr 1, s. 3. Utgavs av Vasa skyddskårsdistrikt.
Nationalbibliotekets digitala samlingar


Läs mer:
Innehållsförteckning till kapitlet Stadsbeskrivningar.
(Inf. 2022-03-07, rev. 2022-03-07 .)