NYKARLEBY
VID
det ställe där Finlands Bottniska kust böjer av mot nordost, ligger
den lilla idylliska staden Nykarleby. Den är en av Finlands äldsta —
grundad 1617 [skall vara 1620] — men också en av dess minsta: invånarantalet
uppgår inte till mer än cirka 2.000. [Skall vara drygt 1.000.]
Nykarlebys
läge i västra utkanten av det österbottniska slättlandet gör
att vägen från Vasa slingrar sig genom fält och åkrar, som
genom själva landskapets karaktär har något oändligt rogivande
över sig som fallet ofta är med slättbygder. Slättlandskapskaraktären
understrykes inte minst av vegetationen, både löv- och barrträd,
vilka följt med in i stadsbebyggelsens innersta delar — Nykarleby har
faktiskt något av villastad över sig. Eller också kan man likna
den vid en bebyggd park.
En titt på årtalet ger vid handen att
Nykarleby grundades av Gustav II Adolf. Stadsrättigheterna fick den emellertid
inte förrän tre år senare, 1620. Stadens grundares och f. ö.
hela svenska regeringens avsikt var att göra Nykarleby till ett blomstrande
centrum för den österbottniska handeln och sjöfarten. Trots de
goda intentionerna och trots att man 1653 försökte stimulera byggnadsverksamheten
och andra näringsgrenar genom att göra området kring staden till
ett grevskap, Carleborg, växte Nykarleby mycket långsamt under 1600-talet.
Två av de mest bidragande orsakerna till att utvecklingen hämmades
var dels de mindre tillfredsställande hamnförhållandena och dels
de ständiga tvisterna och stridigheterna mellan stadens och den omgivande
landsbygdens styresmän. En annan bidragande orsak var att Trivialskolan 1641
flyttades till Vasa. [Skolan grundades 1640, invigdes 1641 och flyttades 1684
till Vasa.]
Trots alla svårigheter och hämmande faktorer uppnådde
Nykarleby dock en viss blomstring under åren fram till 1700. Då bröt
emellertid — som bekant — det stora nordiska kriget ut, och när
ryssarna 1710 slog finska armén vid Napue föredrog befolkningen i
staden att ge sig iväg till Sverige, där de flesta stannade till 1721,
efter freden i Nystad. Den utarmade staden fick för återuppbyggnaden
helt lita till sig själv, då myndigheterna på grund av de stora
skadorna och de svårartade finansiella förhållandena hade händerna
fulla med andra uppgifter och inte kunde lämna hjälp till enskilda städer
eller kommuner.
Nykarlebys via dolorosa var långt ifrån slut
med »Tolfte Karls» olyckliga krig. Under finsk-ryska kriget 1808—1809
lade ryssarna under sig både Nykarleby och den omgivande trakten —
befolkningen fick för andra gången fly hemifrån.
Efter
krigets slut återvände invånarna för att med finsk seghet
för tredje gången bygga upp staden. De närmaste 50 åren
kännetecknades av en obruten utveckling och blomstring — men 1858 kom
nästa dråpslag — staden brann ner. En klar, kall och stjärngnistrande
februarinatt detta år måste Nykarlebyborna ge sig ut på gatorna
för att undslippa röde hanens härjningar i deras hem. Vinterhimlen
lystes upp av de flammande lågorna, som förhärjande allt spred
sig med fruktansvärd styrka — brandskyddet den tiden var ju nästan
obefintligt.
Som en Fågel Fenix reste sig Nykarleby åter ur
grushögarna, trots att förespråkare inte saknades för tanken
att flytta staden till Oravais.
Nykarleby är framför allt en idyllernas
och traditionernas stad. Traditionerna är inte feodala eller sjöfartsbetonade
— nej, de traditioner som upprätthållas i Nykarleby är ämbetsmanna-,
handels- och hantverkssläkternas fasthållande vid de sysselsättningar
deras förfäder i många led haft. Och traditionerna hållas
i helgd inte minst av dem som bebor de svensktalande bygderna runt staden. |
