Nykarleby

i

En åbolännings intryck av svenska Österbotten

av

Amos Andersson

I juli 1946 gjorde undertecknad en resa genom det svenska Österbotten. Vad jag då flyktigt fick se och erfara, redogjorde jag för i en artikel under strecket i Hufvudstadsbladet. Senare har jag från olika håll fått mottaga uppmaningar att ge ut den lilla resebeskrivningen i särtryck. De uttalade önskningsmålen har jag härmed önskat villfara. Måhända skulle berättelsen ha vunnit på en utvidgning, men jag har dock ansett det vara lämpligast att publicera artikeln i dess ursprungliga form, några mindre tillägg och omstiliseringar undantagna.

Helsingfors, den 6 december 1947
Amos Anderson

— Naturen har skänkt utmärkt vackra kyrkogårdar åt Gamlakarleby, Vasa och Nykarleby. En fördel är det om kyrkogården ligger nära gudstjänsthuset såsom i Pedersöre, Vörå, Munsala och Närpes: de döda äro då icke så ensamma. Dyrbara gravstenar på flere kyrkogårdar antydde god ekonomi hos de efterlevande. Men en fullt tillfredsställande vård få gravstäderna knappast på landsbygden, innan kyrkomyndigheterna lägga upp gravgårdsfonder och anställa välskickade personer att se till bortglömda gravar; så i Österbotten som i södra Finland.

En underbar upplevelse skänkte mig besöket i Topelius' barndomshem Kuddnäs, i tiden uppfört och inrett av provinsialläkaren och runosamlaren Z Topelius d. ä. Det var skaldens dröm att hemgården skulle få tjäna det planlagda folkskollärarseminariet. Då denna dröm inte kunde förverkligas, råkade gården i främmande händer och blev slutligen kommunal fattiggård, tills konsulenten O E Langh i tidningspressen utsände en behjärtad appell för det dyrbara kulturminnets räddning. Det är säkert inte någon lätt uppgift att återställa ett skingrat hem med dess engång levande atmosfär, men Kuddnässtiftelsen har lyckats därmed. Rumsinteriörerna ha en inre sanning, som vittnar om att föremålen äro äkta och sammanställda med insikt och kärlek. Även omgivningen — ekonomibyggnaderna, lusthuset, trädgården och den »älv som rinner genom mitt liv» (Z T) — berör en på det allra behagligaste sätt. Ingen annan plats i vårt land är så helt genomvävd av sagan och poesin, och den utgör liksom en koncentration av vår egen barndoms ljuvaste intryck. Stiftelsen är väl värd erkänsla för vad den gjort och understöd för vad den framdeles kommer att göra.

Staden Nykarleby sov ännu samma törnrosasömn som när jag för 50 år sedan såg den för första gången. Gustav II Adolf skiftade arvslotterna ojämnt mellan de två österbottniska städer han grundade. Gamlakarleby fick de materiella håvorna, men en något oklar uppfattning om vilka högre ändamål de skulle användas för. Nykarleby fick andens hunger, men inte tillräckligt att mätta den med.

Det är en mycket vacker stad, rik på drömmar och löften. Nykarleby fick Österbottens första lärda skola, men avstod den 1683 åt Vasa. Det fick landets svenska folkskollärarseminarium, men är oroligt för att även det skall gå samma väg. Det fick en smalspårig sidobana från stambanan till hamnen, men sålde den underförstå världskriget.*** Men diktare alstras där lika ymnigt som blommor i älvstrandens frodiga mull: Z Topelius, Mikael Lybeck, Paul Werner Lybeck, Gånge Rolf, Z Schalin, K J Hagfors, Ernst V Knape, Joel Rundt, R R Eklund, I A Heikel, Mirjam Tuominen; fingrarna räcka inte till att räkna upp dem på. I kyrkan med sina takmålningar i frodig barock och Segerstråles fönstermålningar hade vi glädjen att få övervara en vigsel, med kyrkoherdens dotter som strålande brud. Den vackra kyrkan är en gåva av den svenska numismatikens fader Elias Brenner till hans skolstad.

Utanför kyrkan visade man för mig Döbelns gränd, en kort förbindelseled mellan stadens andliga och lekamliga vederkvickelsekällor, kyrkan och bryggeriet. Gränden pekar mot Jutas' slagfält, 4 km söderom staden. Österbotten är ju de historiska slagfältens bloddränkta provins. Minnesstoderna vid Jutas, Oravais, Lappo, Alavo, Gamla Vasa, Finby bro i Närpes, Ömossa i Sideby och Napo i Storkyro erinra om stora uppgörelser i förgången tid. — Medan striden om huvudarméns reträttväg pågick vid Jutas, brände Klingspor sina papper på Munsala prästgård. Dokumentkistan förvaras ännu i socknens hembygdsmuseum.

***) Under år 1947 har staden som bekant fått igen sin järnväg — denna gång normalspårig och statlig.