O F F E R S T E N A R  I  N Y K A R L E B Y

”Gapastein”, ”Gapamummo”, ”Fatigubbin” är benämningar på jordfasta stenar i Nykarleby stads Kyrkoby, Forsby och Ytterjeppo byar. Dessutom har det funnits en ”Meitanstein” bredvid vägen ner till Andra Sjön. Dessa stenar är offerstenar, och ger en antydan om att även i Nykarleby finns kvardröjande rester av en hednisk kult. – Vilken uppgift har dessa stenar tjänat, och vilken kultform hör de till? – I det följande skall jag försöka besvara frågan.

– ”Gapastein” ligger bredvid vägen mellan Jutas och Bonäs gårdsgrupper, alldeles intill den gamla landsvägen och ca 50 m från landsvägen mellan Nykarleby centrum och Munsala, på södra sidan om vägen. ”Gapaaumno” har funnits intill Haralds ägoväg till ”Haraldskyton”, men är numera förstörd genom vägförbättring i slutet av 1960-talet. ”Fatigubbin” finns i Ytterjeppo, något väster om den nya riksvägen genom ”Lamsbacken”. Troligen har offerstenarna i Nykarleby varit flera till antalet, men sägnerna omkring dem har fallit i glömska och kanhända har stenarna rent av förstörts. Därför känner man numera inte till dem.

Eftersom dessa kända offerstenar ligger intill vägar, måste de ha haft en alldeles speciell betydelse för folk som använt vägarna. – Vilken betydelse har dessa stenar haft? – Om ”Fatigubbin” i Lamsbackan berättade Viktor Broman i Ytterjeppo såhär:

”Förr, nar det hörde till barn att föra och hämta korna till och från skogshagen (de kallades allmänt 'kuddhölingar') hörde det till att man skulle kasta en sten, en kvist eller träbit, eller en kotte (kottar= ”bäkona”) i skrevan eller på hyllan som fanns på stenen. (På ”Fatigubbins” i Ytterjeppo hylla, finns helt och delvist förmultnade kvistar och kottar tillsammans med stenar av kaststorlek än i denna dag.) 'Kuddhölingarna' skulle genom kastandet blidka skogsrået, så att både kor och 'kuddhölingar' skulle kunna gå trygga på vägen.”
      – Det var de äldre som berättade om seden, och vi barn var nog rädda för 'rackarn'. – Han skrämde oss! – Numera är ingen rädd för ”Fatigubbin!”

– Så berättade Viktor Broman år 1985, men stenen finns ännu kvar, och myten var levande så sent som i slutet av 1930-talet. Det som galler om ”Fatigubbin”, måste även galla ”Gapastein”, ”Gapamummo” och andra liknande stenar. – Alla är offerstenar!

– Om de övriga offerstenarna finns inga myter, förutom att man skulle offra vid dem. ”Gapastein”, och dess omgivning, skulle dessutom ha samband med Roparnäs i Vasa, och Roparsand i Munsala, Vexala. Möjligen har de haft ungefär liknande betydelse förr i tiden.

Bild 10. Gapastein i Ytterjeppo var så obetydlig ...

– Av allt att döma är det här en fråga om naturtro, ty den kristna tron fördömer allt tal om avgudar, myter och kulter. Naturtro har således både goda och onda gudar, men de goda gudarna kunde bli onda, ifall man inte offrade till dem.

Samma uppfattning stöds i Jakob Tegengrens: ”Sägner från Vörå”, ett särtryck ur Finskt Museum N:o 1–4/1919, där han (Tegengren) omnämner tiotalet offerstenar med en någorlunda liknande mytbild, som den från Ytterjeppo. – Dock finns det olikheter, som t.ex. om ”Stor-Hirsal Färgaren”. Under denna sten (ca 3m hög) skall en färjkarl ha bott i den ”grå forntiden”. – Vilken slags figur är Vöråmytens ”Färjarin”?

– Färjkarlen finns i alla folkslags myter, till och med i den tyske tonsättaren Christoph Willibald Glucks opera ”Orfeus och Eurudike”, där färjkarlen står vakt vid dödsfloden, för att vid behov färja de döda till dödsriket. – Färjkarlen står oftast för den onde, för fan, och förekommer ibland i kraftuttrycket ”Färgan”, eller ” Färgans”, där Färjaren betyder just den onde.

Att offerstenar står för en stark tro, framgår även av följande:

De svenska författarna Tore och Stoika Zetterholm skriver i boken ”Stenarna ropa”, på sidan 11:

”Religion är inte bara myter och gudar, den är också kult och rit, präster och trollkarlar, offer och orakel, fester och heliga platser. Men den är framför allt ett sätt att leva, även i vardagen. Den är livsåskådning och moral, den kan vara vördnad för andra människor, andra varelser, för naturen och hela skapelsen.”

– Denna uppfattning, livsåskådning om man så vill, måste alltså stå som bakgrund för tillkomsten av alla synliga fornlämningar i Nykarlebynejden. Ta till exempel den utgrävda, med röda sandstensplattor beklädda, stora rösgraven i Råbacka. Den visar tydligt att forntidens människor hade respekt och vördnad för sina anhöriga, för människan, kanske t.o.m. för naturen och hela skapelsen. Men den visar även på kult och riter, och den visar framför allt att man hade en tro, en religion.

– Om rösgravar visar på en vördnad för människan, var kan man då finna spår av kult och riter, av offerplatser och andra heliga platser? – Kan man med säkerhet påstå att offerplatser och kultföremål har man även haft i Råbacka, ty annars skulle man inte ha byggt ett ”gravmonument” av så beständigt (men tungt) material som sten, om man inte samtidigt, haft kultföremål av lika beständigt material. Troligen har man i första hand haft kultföremål av sten, sedan har man konstaterat, att sten är enda hållbara byggnadsmaterialet. – Detta visas alldeles tydligt bland annat i förekomsten av de omnämnda offerstenarna ”Gapastein”, ”Gapamummo” och ”Fatigubbin” i Nykarleby. – Trots att vi inte känner till deras motsvarighet på förhistoriska kult- och offerplatser, så måste dessa ändå finnas.

Ibland vilseleder man sig själv. Efter det att Viktor Broman och andra bysbor berättat om Ytterjeppo bys ”Fatigubbin”, började jag titta på omgivningarna på båda sidor om riksväg 8. Jag ville ju så gärna upptäcka offerstenen själv. – Och så en dag hade jag sett den. Den var mäktig, dominerande, och hade dessutom någonting speciellt, en fläck på en yta, som var av något annat material än stenen i övrigt. Dessutom var den mycket ståtligare än den sten som sist och slutligen visades mej som den riktiga offerstenen. Den hade egentligen bara ett enda fel.

– Stenen låg inte vid vägen till ”skogshagen”! – Och det var synnerligen viktigt, men där fanns ännu ytterligare en sak som inte fanns på den av mig funna, ståtliga stenen på bild 2 [läs 11]. Det saknade en hylla att offra på. Det, och den omständigheten av att ligga utmed vägen var de viktigaste egenskaperna. Allt annat var oväsentligt.

Bild 11. –, att denna sten hade varit mera lämplig.

– En finsk författare (arkeolog? [professor emeritus i kulturantropologi!]), vid namn Matti Sarmela, skriver i en artikel med rubriken ”Uhrikivet ja uhripuut” (ingått i tidskriften Kotiseutu 1970/5–6), att skålgropsstenar (kuppikivet) allmänt konstaterats vara offerstenar. Förutom dessa kan vanliga jordfasta stenar (tavalliset maakivet), och sten- eller flyttblock, ha tjänat som förebilder för gudar. Dessa stenar, gudarnas symboler, (gudarna var i allmänhet osynliga), kallas av samerna till Sieide, Saitta, av finnar till Seita. Seita-kiviä, och av svenskar till Seite. – Matti Sarmela nämner även, att offerträden allmänt har varit de dödas träd, och fungerat som symboler för de döda vid offerriterna.

– Alltså är stenar, och möjligen andra naturformationer, symboler för gudar, och för livet och naturen. Offerträden har med tiden ruttnat ner och förmultnat, men stenarna måste finnas kvar, precis på de ställen där dessa stått sedan urminnes tider.

– Var kan man finna dessa ”seitar” och offerstenar i terrängen? – Sarmela har samlat en förteckning på sammanlagt 147 skålgropsstenar, utspridda på olika orter i södra delen av Finland, varur framgår att orter med största antalet rapporterade fynd 'råkar' vara sådana, där utgrävningar har utförts, i Vasa län skulle finnas några: ”Kortesjärvi 2, Laihela (Laihia) flera, Lillkyro (Vähäkyrö) 2, Esse (Ähtavä) 1, och i Vörå en osäker (Klockasten). – Här bör man märka, att man senare har funnit 16 stycken skålgropsstenar i Malax, några i Nykarleby, i Pedersöre, Kronoby och Karleby, dvs. undersökningar och utgrävningar har utförts i dessa kommuner efter 1970, då Sarmelas artikel publicerades. – Av detta konstaterande framgår alldeles tydligt att skålgropsstenarna i allmänhet hittas på platser med fasta fornlämningar. Synbarligen hör de ihop med boplatser, och som boplatsområden anses alla rösgravsplatser vara.

Riksantikvarieämbetet, förkortat RAÄ (Sveriges motsvarighet till vårt Museiverk), har genom ett stort antal undersökningar konstaterat, att gravfält också bör inräknas i ett boplatsområde, eftersom man inom en radie av högst etthundra meter från centralröset kunnat inräkna ca 98 % av alla funna husgrunder och hyddbottnar, eller sovplatser.

– Vi kan alltså konstatera att gravfält och boplatser hör ihop, likaså att boplatser och skålgropar hör ihop.

– Skålgropsstenar bindes numera helt ihop med jordbrukskulturen och som slutledning av detta, måste de tiotalet skålgropar i Kovjoki by. som man nyligen återupptäckt tyda på relativt tidigt jordbruk i området.

– Men kan man hitta skålgropar på, eller intill alla gravfält (underförstått boplatser)? – Ingalunda! I Svenska Österbotten, där fornforskningen är livligast i hela landet, har man funnit, att större delen gravfält eller samlingar av gravrösen, tillsvidare saknar skålgropsstenar. Har den befolkningsgrupp vars lämningar saknar skålgropar, även varit utan tro på gudar, natur och förfäders andar?

– Nej, i all litteratur om naturfolk, nämnes en skapelseberättelse, och en stark tro på övernaturlig tillvaro av gudar, gastar och gengångare, goda och onda andar. – Varför skulle våra ”förfäder” ha saknat tro på gudar och övernaturliga väsen? De var ju i allra högsta grad ett naturfolk, och i likhet med nutidens naturnära folkstammar måste de ha haft en tro. – Eftersom skålgropar saknas i allmänhet i Nykarleby. så måste våra förfäder ha haft en annan sed vid utövandet av kulten, vid själva offerceremonien; och det är här som allt hänger ihop: Man har tillsvidare inte kunnat hitta spår av åkerbruk och begravningskultur på samma ställen i Nykarleby. – Rätta mig, om jag har fel!

Matti Sarmela nämner i sin text, att förutom skålgropsstenar, har kanhända vanliga jordfasta stenar (usein ulkonäöltään huomiota herättäneet – som på grund av sitt utseende ofta väckt uppmärksamhet) och sten- eller flyttblock tjänat som offerstenar. Han nämner längre fram i texten, att dylika stenar saknar märken av bearbetning och all kännedom om dylika grundar sig endast på historisk kännedom. Denna kännedom innebär att ifrågavarande stenar har speciella namn, eller att man har berättat någon historia som är förknippad vid den eller den stenen. Sådana stenar finns här och var i Österbotten, men de är alla från historisk tid. Trots att vi inte känner till offerstenar från förhistorisk tid, förutom skålgropsstenar, måste dylika ändå finnas.

Såvida den falska offerstenen inte kunnat vara en offersten ändå, den tyckes uppfylla alla andra kriterier än de två viktiga, att ha en hylla och att stå vid en vägkant.

Offerstenar med muntlig tradition från historisk tid kan även vara från den förhistoriska tiden, men tyvärr finns det ingenting som bevisar detta; och det som är minst lika viktigt, man kan inte heller bevisa motsatsen. Offerstenar från historisk tid kan även vara förhistoriska offerstenar.

När man närmare ser på allt som finns på, eller i närheten av ett gravfält, tänker man inte i första hand på det som är naturligt, nämligen stenar. Stenar hör ju ihop med var skogsmiljö, och man ser ingenting märkvärdigt i det. Men ofta, alltför ofta för att man skall kunna tala om en slump, finns en eller ett par stenar som intar en ”central” position mitt bland alla röshögar, till och med så centralt att rösen kunna vara byggda emot dem. Bland annat finns i Munsala, Pensala, Mickelsbacka (Köurus) två eller tre gravrösen som är anlagda emot en rätt så stor sten. Egentligen är stenen inte så stor, men på något vis så dominant i sin omgivning att man uppfattar den som stor. Samma förhållanden har upptäckts på de flesta ställen där gravrösen är flera än två–tre stycken i antal. Av allt att döma, borde dessa centralt belägna stenar också vara offerstenar. – På vilket sätt kan man tolka dem som offerstenar?

– Jo, helt enkelt därigenom att de finns på gravplatsen. ty var skulle man annars placera en grav, om inte på en helig plats! Först då kunde man vara säker på ätt den döda kommit ”i Gudarnas hägn”.

Av ovanstående anledningar; dels att vi känner till många gravplatser, dels att vi inte är alldeles säkra på var boplatsernas exakta läge är, och dels att vi inte har påträffat skålgropsstenar tillsammans med gravrösen,. och ännu mindre någon offer- eller kultplats som med säkerhet kan definieras som sådan; föranledes den amatörenliga fornforskningen i Nykarleby att fästa uppmärksamheten på ännu några specifika spår i terrängen. Det gäller att hitta gravrösen, boplatser, husgrunder, offerstenar eller platser där kultceremonier har ägt rum, och del gäller att hitta fortsättningen på den gravkultur som dominerade den förromerska järnåldern, med andra ord, det gäller att hitta flatmarksgravar på lägre höjd än 25 m över havet.

Jag vill även citera samen Johan Turi (Juhani Tuuri), som i en bok ”Kertomus saamelaisista” i fri översättning förklarar: ”Om samerna har man inte hört, att de skulle ha kommit någonstans ifrån. De har alltid funnits, överallt, också på ”svensk-områdena”. Och då fanns inte jordbrukare i närheten (lähimaillakaan)”. – – ”Redan den tiden hade samerna börjat offra till seitar, för att man skulle få ännu mera renar, eller att boskapen skulle förökas.”

– Det ovanstående skulle på sätt och vis betyda, att vi även i Nykarleby kunde ha en hel del samiska offerstenar utspridda i skog och mark, på höjder över 25 m. Tyvärr kan vi tillsvidare inte med säkerhet säga var de finns, trots att vissa indikationer tyder på förekomsten. – Detta skulle i sin tur betyda att samisk och skandinavisk kultur kunnat existera jämsides, vilket även antydes i rapporten från Råbacka.

Trots vårt upplysta tidevarv, och trots vår tro och trosmoral ligger den naturnära tron, åtminstone som skrock, rätt nära våra dagliga förehavanden! – Vem har inte spottat åt en svart katt?

Litteraturhänvisningar