ÖSTERBOTTNISKA ABBORRAR

Av Karl Wenelius

Sommarn var varm, med långa perioder av nära 30 graders dagstemperatur. Stackmolnen låg i öster över inlandet och brummade ibland med djupa basar, men respekterade havet och kusten, så vi fick vara i fred för värre åskväder. Sommarnordan, beaufortsvag och ljum, fläktade på förmiddagarna men tog ofta siesta mitt på dagen. Då kunde värmen bli rent besvärande, till och med ute på sjön. I mitten av juli var skärgårdsvattnet så uppvärmt, att det formligen gassade av det på kvällarna efter solnedgången. Kom man sent hem med båt och hade suttit barfota och kanske blivit litet kall om tårna, var det skönt att vada iland genom det ljumma strandvattnet.

Den som känner den här skärgården, och känner abborrens beteendemönster, visste redan i skiftet juni—juli att nu var det upplagt. Fiskarfiesta, abborrgala. Ungefär den tionde kunde man stickprova. I fjol kom de senare, mycket senare, i slutet på augusti säger fiskejournalen. Men den sommaren var kall och regnig. Storabborren, den som går där ute mellan laxrevarna i Bottenhavet på 20—30 meters djup (inbillar jag mig), den gästar inte våra innerfjärdar med mindre än att vi kan bjuda den solgass och välutvecklat småyngel. Ynglets tidigare eller senare utveckling beror törhända också på andra faktorer, men en varm försommar är säkert till fördel.

[Bildredaktören verkar ha hittat ett insjölandskap.]

Storabborren? Tja, inte under sexhundra gram, sällan över kilot. Man har ju sett bilder i fisketidningar på abborrar över två, kanske tre kilo, och uppe i Kuusamo berättade en gång en ödemarksgubbe för mig att han fångat Finlands inofficiella rekordfisk på över fyra kilo. Han var nog en lurig en, så jag tvivlar. Men en storabborre enligt mina normer, säg åttahundra gram, den dunkar skönt i båtbottnen, täcker hela middagstallriken och imponerar stort på hustru och barn. Har man halat in sådär en korgfull sådana fiskar på en kvällsstund på våra fjärdar, så räknar man fiskesommarn räddad, den säsongsmässigt kontinuerliga fiskelyckan ogrumlad.

Ädelfisk har vi inte i våra trakter och sportfiskaren får större delen av året nöja sig med tusenbrödrasoppa på bordet, därför är en rökt eller dillkokt storabborre en ädel fisk i våra ögon.

Solen låg redan ganska lågt, när jag på kvällen den 9 juli satt vid stranden och begrundade vädersituationen med tanke på fisket. Veckan hade varit varm, dagen het. Jättecumulus-gubbarna i öster låg för första gången kvar såpass sent på kvällen, kopparröda nederst av den nedgående solen och högre upp kritvita. Nere i söder bullrade det avlägset från en oansenligare, grå molnbank vid horisonten, och vattnet krusades av en i mitt tycke omotiverat stadig sydostbris. Jag lade också märke till några slantstora fläckar på ytan bland solblänket innanför strandvassen. Vattnet stiger, det är torr sand som flyter ut.

Skall det bli vädersvängning, är grannsommarn slut, tusan vete.

Sävsparven i den manshöga vassen kvintilerade ivrigt när jag gick upp mot villan. Det kunde också tydas som ett tecken på ett förestående väderomslag. Hm, om barometern också faller, då far jag ut ännu i kväll, för förutsättningarna kan nog inte bli bättre än såhär.

Barometern föll knappt märkbart, men beslutet var fattat. Jag fick plötsligt bråttom, klockan närmade sig halv nio och solen sjönk hastigt. Multiplikatorrullen, ny för i år, skruvades snabbt men varsamt på spöet, betesväskan plockades ner från hyllan och inom fem minuter satt jag i båten och rock i startsnöret.

Tandlösgrundet, standardgrundet, är bäst att börja med, och stort mera skulle jag inte hinna med heller. Tandlös, ja. Frånsett namnet så är det ett märkligt grund också i andra avseenden. Det ligger ensamt mitt ute på en cirkelrund, stor fjärd. Två stenar syns ovan ytan och grundet är högst sextio meter i diameter, med branta kanter på alla sidor. Vattendjupet runtom är cirka sex meter. Idealiskt för abborrspinn således, när man ankrar just i branten och kastar utåt.

Solen hängde nu en meter över holmarnas skogsrand i väster. Sydostvinden hade blivit ryckig, ibland blåste den rätt bra, och tidvis eller snarare ställvis dog den ut helt. Molnbanken i söder hade stigit högre och lystes då och då upp av blixtar. När jag passerade några småholmar, Frillholmen, Limpan och Enbjörken, stod det som elmseldar från björktopparna, böljande slöjor som förgylld rök. Det var svärmar av mikroskopiska mygg som genomlystes av de sneda solstrålarna.

Efter tjugo minuters färd gled jag sakta in mot grundet och lät ankaret gå utan plask. En stor vitfågel lyfte från en av stenarna och landade på vattnet en bit ifrån. Jag offrade de obligatoriska två minuterna för att sitta stilla och begrunda ”de lokale forhold”. Plask av mört eller löja i ytan skall det helst vara, och några plask såg jag, bra. Och ännu bättre, en halvmeter under ytan strök tätt förbi båten ett av dessa cirkelrunda stim av yngel, flera hundra individer om 2—3 centimeters storlek. När storabborren hittar på att jaga dessa stim en lugn kväll, kan man få stora skälvan av alla plask, rusningar, kraftiga stjärtfenor och nosar i ytan.

Myrspinnaren 12 gram, blankt blad, och ut med första kastet. Rakt ut från grundet, 50 meter. Spinnaren tar vatten med ett svagt plums, sjunker, och jag skjuter lina från rullen nästan som vid flugfiske för att betet skall gå direkt i botten. Reven blir slak, betet vilar, hoppas inte i någon skreva, och så hemtagning. Ett sugande ryck med spötoppen i ytan för att skeden skall börja spinna genast från starten. Genom att reven beskriver en båge i vattnet, stiger betet några tum ganska lodrätt vid detta ryck och fastnar inte. Sedan inspinning så sakta man vågar. Känner man bottenstrukturen och djupförhållandena exakt, kan man till och med låta betet vidröra bottnen då och då, bara skedens rotation bibehålls. Om abborren inte just för tillfället är sysselsatt med livligare jakt, tycks den föredra ett bete i långsam rörelse.

[En 12-grams myrspinnare.]

Tomt kast, det första. Jag lyfter spinnaren ur vattnet och förlänger samma rörelse bakåt till sats för nästa kast. På det sättet uppstår ingen spilltid mellan kasten. Handbyte är ju nödvändigt, men man lär sig fort att låta allt gå i enda flytande rörelse.

Andra kastet ut, med en lätt deviation från föregående riktning. Jag inställer mig på att kamma av hela den tillgängliga sektorn, utan att hoppas något. Försiktigtvis.

Betet i botten, rycket, och fast fisk i samma ögonblick!

Sinnena registrerar och bedömer styrkan av motståndet, rusningsryckena och livligheten hos bytet. Det känns tungt som vanligt när hugget kommer på stort avstånd från båten. Jag vevar dock utan större besvär in några meter, men plötsligt rusar fisken åt sidan nästan oemotståndligt, och jag fastslår att jag har sommarns första storabborre därnere på min trekrok. Den är trög och enveten, stiger inte det minsta från bottnen. Snart pekar linan brant nedåt och skär ytan i cirklar och åttor en meter framför den krumböjda spöspetsen. Det sjunger litet som en svag violinton av det spända nylonet, som ett vänt ackompanjemang till den perfekta iscensättningen av fiskekväll på högsommaren, med ljum vind, röd solgata ät väster, blomdoft från de skymmande sunden och napp av stor fisk.

Då, jäklar, minns jag håven, som ligger hopvikt i fören. Jag spänner slirbromsen litet och avancerar försiktigt mot fören, får tag i håven och viker upp den med en hand. Trycket nedifrån är nu jämnt och tungt, och jag börjar lyfta fisken uppåt med pumpande rörelser. Där, nu blänker en bred abborrsida till nere i dunklet. Stor, men bäst att spara bedömningen tills fisken är i båten. En rusning ännu i ytan, men halvhjärtad, och så 'the moment of truth', in i håven utan större motstånd.

Där ligger den nu, vördnadsväckande krum i nacken, tjock och grann. Den fyller hela handen när jag skall lossa krokarna, och fjällpansaret känns just som ett pansar, strävt och styvt. Munbrosket där en krokgren sitter stadigt ankrad, är rejält och oböjligt och trasas inte sönder som på tusenbröderna, när man bryter ut kroken.

Jag placerar den varligt på sida i fiskkorgen, men reser mig hastigt för nästa kast. Det är ingen tid att förlora. Dels måste stimmet skötas, om där finns ett stim, dels börjar det bli sent. Solen touchar redan skogsranden och vattnet är svart och ogenomskinligt när man ser ned i det. Är stimmet stort och huggvilligt, kan man visserligen få hålla på en timme efter solnedgången, men ibland upphör också huggena tvärt.

Nu först, medan jag spinner in nästa kast, slappnar jag av och ger mig tid att beundra premiärfisken. Jag småskrattar ljudligt när jag konstaterar att vikten inte kan ligga mer än hundra till hundrafemtio gram under kilot. Som alltid med dessa säsongsabborrar är den välgödd, säkert med nors och strömming, och nu senast med inomskärsynglet. Färgerna är klara med mörkrött och sjögrönt, bukens vita stöter i rödingsrött framför bröstfenorna och kindplåten är pärlemor.

Jaha, kastet var tomt, och nu stiger spänningen. Var gamlingen jag fick bara en ensam varg, en för tidig lycksökare? Jag vill ha flera och större, en rekordfångst av jätteabborrar!

Ill., K-E Loy

Jag lugnar ner mej och skickar ut betet för tredje gången till samma punkt, enligt alla Curt Lindhés och konstens regler. Nappar det inte nu så får jag börja kamma meter för meter.

Sommarens spöfiske hittills har varit svagt. Någon gädda då och då från Stadsgrunden eller Saltgrynnan, och dessa gäddor har alltid kostat hundra eller fler kast per styck. Abborre har inte förekommit i sådan mängd eller storlek att det skulle ha blivit spinnfångster därav, fast man på mete har fått soppfisk skapligt. Vi renläriga sport- och spinnfiskare har därför i högre grad an vanligt väntat på dessa förgyllda högsommarabborrar. Deras ankomst kan variera till tidpunkten, men har aldrig ännu klickat. Skulle de utebli, får man val skylla det, liksom det allmänt försämrade fisket, på massafabriken två mil norröver, fast det verkar långsökt.

Nu ger det tredje kastet napp i alla fall, och det ilar till i kroppen av fiskarglädje. Två betyder nästan säkert ett stim, i synnerhet så här sent på dygnet. Den här känns livligare än den förra, kanske för att den högg närmare båten, men tung är den. Ibland raspar slirbromsen till för en tvärknyck, ibland råder status quo, då varken fisken eller jag vinner något på den andra. Men klingan är på min sida, seg och beredd på vilka nycker som helst. Åter förvånas jag över fiskens storlek när den kommer inom synhåll. Av spinnaren syns bara en del, den sitter säkert och djupt i ett väldigt gap. Jag leder abborren med våld in i håven trots kraftigt motstånd, och bärgar in den.

Så ligger där två robusta fiskar i korgen. De blanka bredsidorna välver sig rent imponerande och det hela är en fröjd för ögat.

Men kasten flyger ut i en jämn ström, ständigt i samma riktning.

Jag får ingen riktig fart på stimmet, det blir napp högst vart femte kast. Missnöjd är jag ändå inte, för fiskarna är verkligen stora t.o.m. för att vara "storabborrar". För övrigt kanske intresset och spänningen hålls bäst uppe med små intervaller mellan huggen. Känslan när en sån här klump hakar sig på den lätta spinnaren där den stryker över bottnen är svår att beskriva. Det är en tillfredsställelse över att man förmått bedöma alla faktorer rätt, först och främst. Rätt tidpunkt och väder, rätt grund och vattendjup, rätt bete och riktigt inspinningssätt. Därtill kommer den ständiga förväntningen att man har en rekordabborre på kroken, en verklig skrytfisk. Man kapitaliserar fiskarstoltheten redan i detta Ögonblick fast man är utan vittnen till stordådet.

Ändå är ju abborren alltid en liten fisk, om man jämför med exempelvis gädda eller lax, men som sportfisk är den i alla fall den mest raffinerade vi har i våra trakter. Jag, som inte haft nöjet att göra mothugg åt en tiokilos blanklax i någon nordnorsk älv, föreställer mig laxhugget som en berusande upplevelse, en fullkomning av fiskelyckan. Jag väntar på möjligheterna att göra den erfarenheten, och till dess nöjer jag mig med abborr-äventyren i hemmavattnen.

Stimmet finns kvar där ändå, och det gäller bara att förmå ge spinnaren den rätta rörelsen. När jag fått in betet tomt några gånger i sträck, låter jag nästa kast landa tio meter på sidan om den förra punkten. Det betalar sig genast, stimmet har flyttat sig litet. Huvudsaken är att hålla kontakten med det, för tappar man känningen för en litet längre stund, kan fiskens intresse svalna så helt att den går undan betet för att slippa se och höra det.

Individstorleken minskar nu, så den nionde storabborren som jag får för kvällen gör inte riktigt skäl för epitetet. Jag hivar in den över kanten utan håv, och når säkert inte upp till fyrahundra gram.

Jag beslutar mig för tobakspaus och sätter mig. Medan jag gnuggar högra handleden som värker av den kraftiga gymnastiken, tar jag in vädersituationen, som tycks ändra hastigt nu. En utlöpare av åskvädret närmar sig, störtregnsväggen syns redan i en vikbotten en mil söderut. Knallarna kommer tätt och svarta kårar river upp ytan så det kluckar mot bordläggningen. Jag gör en snabb tidskalkyl och förstår att jag kommer att få en rotblöta hur jag än förfar. Ge mig av genast förmår jag ändå inte, en premiärkväll som denna. Jag låter blicken vila på den lugna, betagande vackert rodnande vyn i väster och stillar tobakshungern med ett par sista bloss.

Kastar ut igen, med ena ögat på åskvädret. Första tomt, andra tomt. Nervositeten ökar, det blir inte så värst roligt i en öppen båt mitt ute på fjärden med piskande åskregn, kanske hagel, och tordönet brakande precis ovanför. Jag börjar jäkta, vevar för snabbt så spinnaren stiger. Jag beslutar mig för ögonblicklig avfärd, men hinner inte tänka längre förrän spöt nästan slits ur handen av ett urstarkt, segt ryck. Håhå, min uthållighet gav utdelning i alla fall. Måste vara en gädda som tog ett bete i så snabb rörelse.

Fisken går obevekligt rakt ned i bottnen och tar ut mycket lina tills jag får slirbromsen åtdragen. Motståndet är så starkt att jag blir orolig för linan, som skam till sägandes är från i fjol. Men den håller, jag segar in meter efter dramatisk meter, tills en blå blixt lyser upp allt och avslöjar en kort, bred fisksida, tydligen helvit, ett par tre meter från båten. Fy tusan, har man kämpat så ädelt med en skräpfisk, en id?

Nej, ingen id och ingen gädda heller, utan en abborre stjälps in i håven som fylls nästan helt. Ett härligt exemplar, största för ikväll, och förlåt att jag tog dej för en id! Vad kan du månne väga, vad väger en abborre gott och väl 45 centimeter lång?

Genomvåt blev jag och litet darrig av de öronbedövande smällarna, som kom tätt runtomkring mig på alla sidor när jag for hem genom sunden. Men, tänkte jag och strök vattnet från näsan, skönt i alla fall att jag inte behövde arrangera om fiskarna i korgen innan jag visar den därhemma. Den största ligger ju överst redan.