Tjärbränning i Esse — ett revitaliserat hantverk

av

Jens-Ole Hedman

I mitten på 1960-talet inspelades en s.k. hembygdsfilm i Esse - Ådalsbygd I. Den hade premiär vid Esse-dagarna 1967. Innehållet bestod av arrangerade scener kring äldre tiders hantverk, jord- och skogsbruk insprängt med anknytande seder och bruk. Man hade då redan tänkt att tjärbränning skulle ingå i handlingen men det tycktes bli så arbetsdrygt att man lämnade saken att bero.

Tio år senare var man redo för en andra del av hembygdsfilmen och redan vid planeringen stod det klart att hela filmen skulle komma att handla om tjärbränning. Det var ingen enkel sak filmarbetsgruppen tog tag i. Det var tunnsått med sagesmän som själva hade praktisk erfarenhet av tjärbränning. En nyckelperson i sammanhanget blev Thure Hedman, som i sin ungdom tillsammans med sin far bränt flera dalar. Den sista så sent som 1947.

En annan viktig källa var Alfons Anderssons avhandling från 1930-talet om tjärbränningsterminologi i Esse socken inom ämnet nordisk filologi. Hans sagesmän var ortsbor födda på 1870—80-talen.

Den första revitaliserade tjärdalen brändes 1975, den andra 1982 och senast brändes dal 1995. Samtliga i en dal från mitten av 1700-talet i Lappfors.



Bild 1 Till första årets förberedelser hör ”hartningen”. Med en ”hartaskava” (bandkniv) skalas barken av till ungefär manshöjd på en frisk växande tall. Avskalningen sker uppifrån neråt och barkflagorna skärs inte av, utan lämnas att ligga ner längs marken för att roten inte skall infekteras och trädet dö innan stammen fälls det fjärde året. Mot norr kvarlämnas en c. 5-8 cm bred barkrand, ”ryddsi”, som hindrar att trädet torkar ut.

En avskalad stam kallas ”harto”. Här är det ”dalamästaren” Gösta Nybacka som hartar sommaren 1979.

Bild 2 Andra och tredje året avskalas mera bark uppåt trädet. Andra året används en skära fastsatt på ett långt skaft — en ”hartalia”. Tredje året när man skall nå ännu en bit uppåt förlängs hartalians skaft och arbetsskedet kallades följaktligen ”ti skarv”. När stammarna barkades tredje året avlägsnades samtidigt barkranden mot norr.

En barkad tall som torkat och dött på rot, kan stå upprätt mycket länge så ifall det fjärde året inte lämpade sig för tjärbränning så kunde man väl invänta bättre tider för själva bränningen. Den längsta tiden mellan hartning och bränning jag hört talas om är tjugofem år. Det hände sig också att man sålde sina hartor på rot åt hugade.

När trädet var fällt kallades veden ”törvisloma” och man körde hem den på första slädföret i november eller senast i januari. Medan tjärveden ännu var frusen klövs den upp med yxa och kapades i en längd som motsvarade det tilltänkta dalfatets cirkelradie.

Bild 3 Tjärdalen består av en rund, vid och slätbottnad grop, ”dalafaati”, med svagt sluttande sidor utgrävd i en kulle eller jämn sluttning. Bottnen består av välstampad lera. I centrum finns ett hål som leder ner i en tratt av trä, ”dalasko” som i sin tur leder ner i ett trärör, ”trumbstottsi”.

Bild 4 Träröret mynnar ut under dalfatet genom den stensatta ”dalahassan” (dalhalsen), i det avlånga stensatta och med lera tätade ”dalakari” (dalkaret).

I dalkaret avskiljs tjärvattnet innan tjäran öses över i tunnor. Dalhalsen är utgrävd från sidan och under dalfatet. Sidorna är stensatta och taket av bräder lagda på tvärbjälkar.

Vid den här bränningen i Esse, Lappfors i juli 1982, förenklades tjärtappningen på så sätt att trumstocken förlängdes och tjäran läts rinna direkt ner i en tunna nedanför halsen.

Bild 5 Läggningen av dalen har just inletts och de första varven tjärved har passats in. Läggningen är ett grannlaga arbete som kräver omsorg och erfarenhet. Veden får varken läggas för glest eller för tätt. Runtom kanten längst ner syns de brädvinklar som kommer att tjäna som antändningshål. Granriset i mitten skall hindra att spånor under läggningen ramlar ner och täpper till dalaskon.

Bild 6 ”Dalamästaren” Gösta Nybacka passar in ”törvi” (törveden) i dalen med hjälp av yxa. Veden läggs in med ”skata” (toppen) inåt dalen. Läggningen av dalen vidtog snart efter vårsådden, bränningen utfördes efter midsommar i god tid före höbärgningen. Läggningen av dalen vid Nybacka 1982 tog ungefär en vecka i anspråk av ett talkolag på sju personer.

Bild 7 Krönet jämnas till med spånor, splint och avfall. Observera det svarta skiktet av kol. Kolen från en tidigare lyckad bränning borgade för god tur också med denna dal.

Bild 8 Den färdigt lagda dalen täcks först med ett tjockt lager ”brännmosa” - en art vitmossa som växer i skogskärr - sedan med ett tunnare lager jord och sand. Insamling av täckningsmaterial och täckningen var förr ett arbete som ålades kvinnor och barn.

Bild 9 Den färdigt lagda och täckta dalen inför tändningen.

 


Bild 10 Inför publik tänder dalamästaren Gösta Nybacka assisterad av daladrängen Dan Vik de ”törvisluntor” som de inom kort skall antända dalen med. Inför tändningen manades de församlade till lugn och tystnad. En slarvigt och oturligt utförd tändning kan i värsta fall leda till att dalen brinner upp i en enda rasande låga och flera års arbete går om intet.

Bild 11 Dalen tändes vid vindstilla väder och så snabbt som möjligt runtom kring kullen. Efter tändningen lät man dalen brinna för öppen eld i tändhålen upp till en halv timme, sedan täpptes de igen med jord. Inuti dalen skall tjärveden glöda, inte brinna.

Bild 12 Vid den torrdestillation som pågår inne i dalen övergår vedens kåda till lättflytande tjära som av värmen drivs ner längs de lutande vedstammarna. Efter två till fyra dygn kan dalen första gången tappas på tjära. Natten innan varje tappning skall dalen ”lågabrännas”. En del av den glödande tjärvedshopen blottas för en tid och får brinna med öppen låga för att sedan täckas igen. Avsikten är att höja dalens innertemperatur - som efter det här skedet kan uppgå till närmare 600ºC - för att påskynda tjärans avrinning samt höja tjärans kvalitet. Arbetet är tungt, farligt och krävande.

Bild 13 Dalen ryker annorlunda några timmar efter en ”lågabränning”.

 
 
 

Bild 14 Första tappningen inför publik. En hel tunna rann till varav en fjärde del var tjärvatten som östes bort efter att tjäran stått och svalnat. Denna dal med c. 50 kubikmeter tjärved gav ungefär 1 800 liter tjära av god kvalitet.

Jens-Ole Hedman

Jag var med och brände tjära 1982 och samlade då in material för en uppsats i nordisk etnologi vid Åbo Akademi. Denna artikel bygger på detta material. Jobbar nu som fotograf vid Jakobstads Museum.


Tillbaka till inledningen.
(Rev. 3/19/23 )