J A C O B   R I J F

Österbottens berömde kyrkobyggare.

av

Selim Melin

Över 300 år hade gråstenskyrkan i Pedersöre varit stor nog för församlingen. Detta är ett gott vitsord för dem som i tiden byggde kyrkan. Men med folkökning och överhetliga påbud om kyrkobesök ökades behovet av utrymme för gudstjänstbesökarna. Gång efter annan hade det talats om kyrkans ombyggnad på ett eller annat sätt, men därvid stannade det en tid framåt. Först på 1780-talet började saken få förligare vind i seglen. Domkapitlet förordnade sakkunniga personer att förrätta besiktningar i kyrkan. Vid en sådan syn 17. 5. 1782 var murmästaren Jacob Rijf med som biträde. Det var då första gången det namnet nämndes i samband med Pedersöre kyrka. Men fastän han såsom brorson till bonden Carl Carlsson Rijf i Lepplax by jävades att medverka vid berörda syn, kom han senare att så förknippa sitt namn vid denna helgedom, att honom bör ägnas ett särskilt kapitel, innan skildringen går vidare.

Att Jacob Rijf träder fram till sin livsuppgift — kyrkobyggarens — just då medeltidskyrkan i släktens hemsocken skall omgestaltas enligt en ny tids smak och krav får betraktas såsom utslag av en vis ledning i historiens gång. Varken förr eller senare har det inom närmaste räckhåll funnits för verket så väl skickade män som under de drygt fyrtio år Jacob Rijf, hans far Tomas Carlsson Rijf och hans farbror Carl Carlsson Rijf, hans bror Carl Tomasson Rijf och hans son Carl Jacobsson Rijf levde och verkade. Dessa män utgjorde en hel dynasti i tre generationer av kyrkobyggmästare. Men så var de också hemma från en bygd, därifrån värnpliktiga unga män skickades som skeppstimmermän till Karlskrona, från en av de socknar i Österbotten, där det fanns ”det handaslögdigaste folket i hele orten”.

Jakob Rijf. Relief av Erik Cainberg.

Tomas Rijf levde åren 1726—1803. Sedan 1750-talet var han bonde på eget hemman i Lepplax by i Pedersöre socken. Mera har han dock blivit känd såsom händig murmästare och byggmästare. Redan våren 1758 anställdes han av sin hemförsamling att rappa ”Kyrkjotorn foten alt igenom”. I egenskap av ”murkarl” var han 1771—1772 i Närpes med om sitt första kyrkobygge. När Munsala kyrka byggdes, arbetade han från år 1777 ”som den egentliga byggmästaren” med kyrkans träarbeten som specialuppgift. Klockstapeln i Pedersöre är hans verk. Till en kyrka i Larsmo skall han 1782 ha gjort två ritningar. Ett förslag till ombyggnad av Pedersöre kyrka med två korsarmar har han framlagt på en ritning 8. 11. 1782. Till Nykarleby socken flyttade han 1777 efter att ha köpt ett hemman i Socklot by. På så sätt blev sonen Jacob ”en Österbottnisk bonde ifr. NyCarleby”.

Jacob Tomasson Rijf föddes 17. 7. 1753 i Pedersöre och dog i Stockholm juldagen 1808. Fram till trettio års åldern utförde han praktiskt byggnadsarbete med sin far och andra rijfvare. Teoretiska insikter i civilarkitektur inhämtade han under ett års studier 1783 i målar- och bildhuggarakademin i Stockholm. Hans lärare i dess byggnadsskola var bl. a. C. F. Adelcrantz, vilken som överintendent hade det högsta inseendet över all statlig byggnadsverksamhet och dessutom var preses i konstakademin. Utan dennes godkännande kunde inga ritningar eller byggnadsförslag komma till tillämpning. Under sin korta utbildningstid hann Jacob Rijf tillvinna sig sin fordrande lärares förtroende. Adelcrantz, jämte andra, intygade 1784, att Rijf ”varit särdeles flitig och omtänksam att så mycket möjligt varit samla och inhämta de kunskaper hvarmed Han framdeles må kunna tjena Sin Fädernes ort”. Och i ett enskilt intyg gav han det beskedet, ”att Rijf kunde uppgöra ritningar till både kyrkor och andra byggnader och detta ordentligt såväl med hänsyn till fasthet och varaktighet och skönhet”.

Det förvånar inte att Jacob Rijf med sådana intyg i sin meritförteckning blev antagen till länsbyggmästare i Västerbotten 28. 6. 1784. Därefter arbetade han 24 år som självständig byggmästare och storentreprenör, varunder han utom vanliga byggnader hann med att i Finland och Sverige bygga åtminstone 25 kyrkor. Under denna jämförelsevis korta tid utfördes verkligen ”ett imponerande livsverk av en man som nådde endast 55 års ålder”.

Jacob Rijfs genombrott som kyrkobyggare kom under arbetet med kyrkan i Larsmo. Efter studieåret fortsatte han närmast där att samarbeta med fadern. Dennes båda ritningar till en kyrka i denna församling hade 1783 blivit förkastade av Intendentkontoret i Stockholm. Då svaret på larsmobornas anhållan 1785 om att få bygga kyrkan av trä lät vänta på sig, började dessa på eget bevåg bygga sin kyrka enligt ritningar av ”en på orten befintlig byggmästare”. Att denne var Jacob Rijf kan utan tvivel tas för givet, om än namnet av väl förstådda skäl bortlämnats från handlingarna. Kyrkan var i början av 1786 nästan färdig, när församlingen avfordrades förklaring rörande kyrkobygget. Uppförd utan överhetligt tillstånd, ”inte av ohörsamhet” utan ”av oförstånd”, ”för vinnande av tid” kunde dock kyrkan invigas följande år.

Jacob Rijfs insikter och kunnande växte i klarhet och hans arbetsintensitet nådde sin höjd på 1790-talet. Då fick bl. a. de riksbekanta kyrkorna i de från varandra så avlägset belägna församlingarna Pedersöre, Nedertorneå och Skellefteå sin utgestaltning.

Utgångsläget i dessa församlingar var likartat. Det fanns av gammalt en gråstenskyrka med anor från medeltiden. I 1700-talets mitt var denna i stort behov av såväl renovering som utvidgning. Resultatet var i alla tre kyrkor nästan detsamma. ”Kyrkan omdanades till en ståtlig korskyrka, där den medeltida kyrkan fick ingå i den östra korsarmen. Kyrkorummet täcktes med två korsande tunnvalv. Altare och predikstol placerades vid korsmittens sydöstra och nordöstra avfasade hörn”. Rijf synes i dessa krävande arbeten ha följt nära nog samma program.

Efter det ritningar från högre ort för ombyggnad av kyrkan i Nedertorneå ogillats av församlingen, fick man efter år av väntan ”samtidens kanske mest kända kyrkobyggare Jacob Rijf” att både planera ombyggnaden och utföra arbetet. Utom det ovannämnda kom att till planen också höra ”et Wackert Torns upförande, i hwilket Klockorna komma at fästas, och ifrån hwars utbygda Altan Midnatts-Solen af de hitkommande Förnäma Resande och Utlänningar bequämligen kunde beskådas”. Nedertorneå kyrka, som till sina huvuddrag byggdes färdig åren 1794—1797, gäller för att vara ”en av sin tids märkligaste kyrkobyggnader i vårt land”.

Kyrkan i Skellefteå landsförsamling, Sverige, är tvillingsyster till den föregående, byggd ”i samma stil” som denna. Sedan församlingens kyrkoherde ”fått anvisning på samtidens skickligaste kyrkbyggmästare, finnen Jacob Rijf”, kallades denne till Skellefteå för att göra förslag till en ny kyrka. Med denna uppgift lyckades han så väl, att överintendenten kunde ”utan anmärkning” godkänna hans ritningar 16. 12. 1793. Detta lär ha varit den enda gång en finländsk man av det dåtida Intendentkontoret fått oreserverat gillande av sitt förslag. Men så var det också ”ett förslag av monumental karaktär och enastående skönhet”.

Adelcrantz' välvilja mot ”en jämförelsevis ostuderad och föga utbildad finsk byggmästare” överraskar en konsthistoriker: ”Det länder Adelcrantz till heder” — säger fackmannen — ”att han påtecknade Rijfs ritningar med orden 'utan anmärkning' och att han betygade Rijfs kompetens att bygga kyrkor såväl med hänsyn till fasthet och varaktighet som till skönhet. — Där lärd högreståndskonst, här intensiv folkkonst”.

Kyrkobygget i Skellefteå försiggick åren 1794—1796, men kyrkan invigdes först 13. 7. 1800. Att byggmästaren var förtroendet värd, visar eftervärldens omdöme: ”Skellefteå landsförsamlings imponerande tempel är en märklig företeelse i den svenska konstens historia — tillsammans med älv, mark och människoboningar formar kyrkan en norrländsk landskapsbild av storslagen skönhet”.

Rijfs kyrkor, främst de här berörda, ”visa en påfallande influens av Adelcrantz' verk, Adolf Fredriks kyrka i Stockholm”. Denna kyrka var alldeles ny, när Jacob Rijfs studerade vid konstakademin. Han har självfallet tagit intryck av sin lärare. Och så måste han taga hänsyn till i Intendentkontoret rådande uppfattning och smak, om han ville se sina förslag godkända. Det har därvid gällt för honom att t. o. m. på träkyrkor överföra och tillämpa formerna från en stor stenkyrka, säkert ingen lätt uppgift. Hans verk uthärdade dock jämförelser med förebilden. Det har sagts: ”Grundstommen i Adolf Fredrik är dåsig, kyrkan i Skellefteå är mera levande, och i Nedertorneå är kyrktakets resning som en frisk fläkt av nordanvinden”.

Bottenplan av korskyrkan.
[Skalan motsvarar 10 m.]

En svensk man Riiva skall 1806—1808 enligt traditionen på orten ha byggt den märkliga kyrkan i Vindala. Byggnadstekniska jämförelser ger vid handen, att mannen är Jacob Rijf. Till planformen är kyrkan en tolvsidig polygon och företer rundkyrkotypen i dess mest fulländade form. Den har betecknats som Rijfs mest oförvägna experiment.

Också Rijfs arbeten kunde förföljas av otur. Värdefulla ritningar, såsom de för kyrkor i Lillkyro och Laihela, blev förkastade och borttappade. Han hade gjort förslag till en verkligt förnämlig kyrka i Oravais, men måste bygga denna enligt betydligt torftigare ritningar. I flere fall har eftervärlden gjort honom orätt. Många av hans kyrkor har undergått förvanskande till- och ombyggnader, t. ex. Puolango, Suomussalmi, Kuhmo, Himango, Kortesjärvi och Lehtimäki.

Till platsen för sitt sista arbete hann Jacob Rijf endast komma. Från Kuopio, där han satt kyrkobygge i gång, hade han anlänt till Stockholm, ”för att med Kungl. M:ts allernådigaste tillstånd och kontrakt med kyrkorådet, avslutat den 17 december 1808, begynna och utföra den tillämnade tornbyggnaden på Kungsholmens kyrka”. Men redan den 20 december blev han svårt sjuk och avled på juldagen. Sonen Carl, som följt ”sin fader att bliva dess biträde vid tornbyggandet”, insjuknade även han ”och tog med sin fader sin vila å kyrkogården” ett par dagar senare. Såsom officiell dödsorsak har angivits ”hetsig feber”. Rykten har velat påstå, att de båda männen skulle ha fallit offer för ett nesligt brott.

Kyrkans fasad mot norr.
[Skalan motsvarar 10 m.]

I en ytterst allvarlig tid, under pågående 1808—1809 års krig, nådde rijfvarnas arbete sin avslutning, samtidigt som det svenska väldets slut för Finlands del var ett faktum, och Överintendentämbetets kontroll över byggnadsverksamheten dömd att här upphöra. Såsom den främsta representanten för den gustavianska nyklassicismen hade Jacob Rijf lyckats väl förena den officiella arkitekturens krav med traditionerna från allmogebyggmästarna.

1787—1795

”en otroligt svår uppgift, löst på ett strålande sätt”.

Då de länge planerade arbetena med kyrkans ombyggnad hade kunnat påbörjas, var Pedersöre församling utan ordinarie kyrkoherde. Den avlidne prostens son, också han Gabriel Aspegren, efterträdde fadern i kraft av den rätt till tjänsten som utöver andra utmärkelser till ”ytterligare vedermäle” hade beviljats denne 1778, men han avled redan samma sommar, den 13 augusti 1784. Och efterträdaren Eric Brunnius kom först den 1 maj 1788.

Mera kunde dock saken inte förhalas, sedan den hamnat under myndigheternas ögon. Den hade kopplats till landshövdingens, kronofogdens och borgmästarens tjänsteåligganden. Vice pastorn fick så lov att kalla till stämma, och den 14 januari 1787 överlade sockenmännen med Jacob Rijf om arbetets omfattning och kostnader. Man fann givetvis hans anspråk 166 rdr 42 sk för högt och krävde en nedprutning till 138 rdr 42 sk. Likaså ville man inte lova en arbetsstyrka på 150 man, 50 man var deras motbud. Men genom att förtydliga innebörden av sina åtaganden och i någon mån utöka dem lyckades han få sina lönekrav godkända. Detta framgår av det kontrakt som skrevs ett par månader senare. I sin helhet hade detta följande lydelse:

”Å nedanstående dag är följande kontrakt slutat: Efter det moderkyrkolänets inbyggare i denna Pedersöre socken den 14 förvikne januari månad utå socknestämma beslutat betala till mig Jacob Rijf i ett för allt etthundra trettio åtta rksd S 42 s 8 r, åtager jag mig efter ytterligare skild rådplägning och träffad överenskommelse utan avseende å ovannämnda anbud att emot undfående av etthundra sextio sex rksd 32 s utan att fordra något därutöver varken kost eller skjutspengar, ej allenast att såsom byggningsman vid Pedersöre sockne moderkyrkas utvidgande och därvid erforderliga reparation, hava inseende däröver, utan ock att avlemna därtill erforderligt och fullständigt material förslag, med vad mera vid byggnaden kan vara nödigt, förklarande jag jämväl, att då församlingen med arbetet påbörjar och jag därtill kallad varder, hava tillsyn över de arbetare och murare till erforderligt antal, som församlingen under arbetstiden då den infaller tillskaffar, så att arbetets fortgång befordras med all nödig drift. Sålunda skall jag även vara ansvarig att kyrkobyggnaden, vad tillökningen av tvenne kors angår, bliver enligt den av Kungl. Ma j: t nådigt fastställda ritning uppförd och förfärdig på varaktig satt grund, varemot jag förbehåller att vid det arbetet börjar, få lyfta utav ovannämnda till min lön fastställda summa femtiofem rksd 26 s 4 r och när väggarna till takbandet äro uppförda femtiofem rksd 26 s 4 r samt återstoden femtiofem rksd 26 s 4 r då arbetet är fulländat.

Emot det att byggmästaren Jacob Rijf fullgör vad här ovan i omförmält måtto intagits och jag förbundits till, försäkras härmedelst ej allenast att med arbetet så fortskrida, att byggmästaren igenom dess utdragande på tiden ej bliver satt i svårigheter, utan att om utbekommande av ovannämnda etthundra sextio sex rksd 32 s på de av honom förbehållna tider dock under förbehåll att han bliver ansvarig ej allenast för byggnadens förfärdigande efter ritning, utan ock för dess varaktighet, så väl i avseende till grundläggning som murning.

Så kunde nu den gamla kyrkans omvandling börja. Den segslitna planeringen hade slutligen tagit form. Och Jacob Rijf, vid den tiden 33 år gammal, hade satt sin hand till verket, kallad av hembygden att lösa denna ”otroligt svåra uppgift”.

”en pelarhall, till vilken Gustav III själv säges ha uppgjort ritning”

Förrän arbetena i Pedersöre påbörjades, mottog Jacob Rijf i Luleå uppdraget att bygga en ny stenkyrka i denna stad. Innan han 5. 9. 1787 skrev kontrakt därom, rådgjorde han först med ”sina anhöriga”, närmast då med sin far och sin yngre bror. Självfallet hade han haft en sådan överläggning också före beslutet rörande Pedersöre kyrkas ombyggnad. Den Carl Rijf som jämte honom hade undertecknat ovanskrivna kontrakt var hans bror Carl Tomasson, inte farbror Carl Carlsson. Alldeles nödvändigt var det för Jacob Rijf att vid sin sida ha en annan, en pålitlig man, som med honom kunde dela ansvaret och bekymren. Själv hade han alltid många järn i elden och var ofta på resa mellan arbetsplatserna. Tryggt kunde han säkert också lämna svåra uppgifter i sin erfarne broders händer. Och så hade de båda bröderna god hjälp av sin far Tomas Rijf, så länge denne med sin kunnighet och erfarenhet kunde stå dem bi i råd och dåd.

Genom kontraktet hade byggmästaren lovat ”vara ansvarig att kyrkobyggnaden, vad tillökningen av tvenne kors angår, bliver enligt den av Kungl. Maj: t nådigt fastställda ritningen uppförd och förfärdigad på varaktig satt grund”. Den ritning som här avses är utan tvivel den som Intendentkontoret hade uppgjort och konungen godkänt den 24 juli 1783. Någon ritning av Jacob Rijf är inte i detta sammanhang antydd och inte heller senare funnen.

Den i kontraktet berörda ritningen förutsatte, att kyrkan skulle omvandlas till korskyrka och således utvidgas med två nya korsarmar i riktning söder—norr. I stället för det medeltida västtornet, som var dömt att rivas, skulle ett nytt lågt torn med kupol och lanternin byggas. Väggpelarna och takets kryssvalv skulle bibehållas, och altaret stå kvar på sin ursprungliga plats under korfönstret i öster. Predikstolen var avsedd att placeras vid den pelare, som stod där den norra korsarmen stötte samman med det gamla långhuset invid sakristian. Upp i denna skulle trappor leda direkt från kyrkan. Utom korfönstret skulle sex andra stora fönster släppa in ljus i kyrkan. Huvudingången skulle finnas i väster, där dörren i samband med tornskiftet skulle höjas till samma nivå som fönstren. Dessutom skulle ingångsdörrar finnas i norr och söder i de nya korsarmarnas gavlar. Tornets nedersta del skulle som tidigare öppna sig direkt utan mellanvägg in mot kyrkorummet. Till sakristian skulle man komma endast genom kyrkan, och dess enda fönster skulle vätta mot öster.

Kyrkans fasad mot öster.
[Skalan motsvarar 10 m.]

I ett fall är kontraktet rätt märkligt. Sockenmännen hade önskat, att det gamla tornet skulle få vara kvar orört, och landshövdingen hade gett sitt bifall till detta. Därom namnes ingenting i kontraktet. Men det utförda arbetet vittnar om att Jacob Rijf med stor självständighet och förvånansvärd frihet tagit på sin uppgift, varvid ritningen endast obetydligt kommit att följas.

Under sådana förhållanden lystrade kyrkobyggarna säkert till förslag även från annat håll. Att Tomas Rijfs inte godkända ritning i vissa fall tillfrågats får anses för givet. Åtminstone i fråga om kyrkans omvandlig till en likarmad korskyrka, om altarets och predikstolens placering och om uppgång till denna direkt från sakristian genom väggen, kan förslag ha hämtats från denna. Men Jacob Rijf har själv till all lycka skapat den ombyggda kyrkans nya former. Det är hans idéer som tagit gestalt i den nyklassiska inredningen. Och hans skolning har möjliggjort den vackra kolonnaden utanför huvudingången i öster. Denna har menats vara ”en pelarhall, till vilken Gustaf III själv säges ha uppgjort ritning”, men så länge detta endast är förmodanden, kan Jacob Rijf med all sannolikhet anses för dess upphovsman. ”Såväl med hänsyn till fasthet och varaktighet som skönhet” kunde han uppgöra ritningar till byggnader av olika slag.

Inte förrän den 5 november 1787 kunde arbetena påbörjas. Först lades grunden till de nya korsarmarna. Sedan utfördes rivningsarbeten. Vapenhusen skaffades bort. Valven och pelarna raserades. Altaret avlägsnades från sin sekelgamla plats, och koret utplånades. I östra gaveln slogs hål för den nya huvudingången. Och i båda långväggarna revs det upp stora öppningar, i vilka korsarmarna från norr och söder skulle fogas in. Det branta vattentaket och de högresta gavlarna måste vika för en större kyrkas tak och gavlar. Ödsligt urblåst måste kyrkan vid viss tid ha varit. Endast ”wästra Ändan deraf, ther Tornbygnaden står”, kom till alla lycka inte ”ät widröras”.

Till materialskrivare antogs skepparen Anders Portinus, ”känd för drift uti det han företager sig”. Främst hade han att fördela den mängd material, tegel och sten, envar hade att leverera. Bygget krävde stora mängder kalk, Elfström hade räknat med inte mindre än 365 lass. Då kalken måste hämtas ända från Västerbotten blev transportkostnaderna stora. Det har berättats att kalken släcktes genom att i flere (7) år vara nergrävd i jorden.

Väggarna är uppförda av medelstora stenblock. Sådana med bomärken på vittnar på sin plats om ett tungt och krävande arbete, utfört av män från byar och gårdar. Allt eftersom väggarna reste sig, så har det sagts, fylldes kyrkorummet med jord och grus. Materialet skottades in genom klockstapeln, och stenblocken jämkades in i väggen. Då kyrkan sedan tömdes, och fyllningen spriddes ut omkring densamma, kom den vackra terrassformade upphöjningen till.

Arbetet utfördes av sockenmännen medelst dagsverken, tre från varje hemmansrök och ett av var obesutten. De första åren arbetade man i två turer, senare i tre. Den egentliga arbetstiden inföll på sommaren. När kyrkobyggnaden var färdig, hade arbetet krävt 13.000 dagsverken. Detta betydde omkring 40 dagsverken av vart hemman.

Kyrkan blev genom dessa arbeten totalt omvandlad. Efterhand tog en likarmad korskyrka form. Tunnvalvstak av tegel lades över korsarmarna, mittpartiet täcktes med kryssvalv av samma material. Vattentaket blev på mitten hela fyra meter lägre än det bortrivna, utan att den inre höjden förändrades. Genom den östra gaveln öppnades huvudingången, och framför denna uppfördes den ståtliga kolonnaden av doriska pelare. Sedan den allmänna landsvägen flyttats öster om kyrkan, var det naturligare med stordörren åt detta håll. Dörren i väster genom tornfoten kunde inte utan fara för tornet utvidgas tillräckligt. Då de nya korsarmarna också hade dörrar, i söder och norr, kom kyrkan att öppna sig mot alla fyra väderstreck — en vacker illustration till evangeliets strävan att nå alla. Altaret erhöll ny plats i det avfasade hörnet mellan den södra och östra korsarmen — en inte så ovanlig placering på Gustaf den III:s tid — predikstolen ställdes mitt emot i hörnet mellan den norra och östra korsarmen. Till sakristian öppnades en dörr utifrån genom dess östra vägg, och ett fönster mot norr. Uppgången till predikstolen leddes från sakristian direkt genom väggen. Sakristians yttre tak sänktes märkbart. Inne i kyrkan rappades väggarna helt och hållet och uppdelades medelst refflade pilastrar i särskilda fält. I ett oväntat sent skede kom fönstren på tal. Vid ett sammanträde 1793 föreslog kapellanen Jakob Chydenius ”att fenstren uti kyrkan kunde göras något större”, i vilket fall han och hans kollega Lars Mathesius lovade skaffa glas. På tillfrågan sade Jacob Rijf att förslaget kunde förverkligas. Men sockenmännen varken ville eller kunde ”för närvarande” göra större fönster. Några kyrkobybor tog dock saken i egen hand och rev ut ett fönster, och därefter måste arbetet fullföljas. ”Församlingen som fann detta arbete lända till mera ljus och synlighet i kyrkan beslöt därför byalags vis börja med att göra större fönster”. De nya bänkarna erhölls enligt avtal till påsken 1796. Gångjärn, nitnaglar och reglar till alla bänkdörrar hade ”konsterfarne” Erik Asplund från Jakobstad smidit efter mall och beskrivning.

Det hade dragit ut på tiden med kyrkans ombyggnad. Så sent som sommaren 1793 måste mera kalk anskaffas och flere murare anställas. Innebörden av kontraktets uttryck ”då arbetet är fullbordat” hade lämnats opreciserat och synes därför ha vållat oklarhet. När Jacob Rijf kort därpå ville få ut sin innestående tredje rat, förvägrades honom detta med hänvisning till att kyrkan då inte var färdig. Med all sannolikhet var dock hans uppdrag fullbordat 1795. Först 1805 var kyrkoplanen anlagd och jämnad och en ny stenmur omkring denna uppförd. Så långt hade arbetena krävt 20.000 dagsverken.

Att kyrkans invigning blev ställd på framtiden så att den förrättades först den 10 september 1815, är alldeles oförklarligt — också fastän man tar 1808—1809 års krig med i bilden.

Pedersöre kyrka i sin nya utgestaltning jävar inte påståendet, att de stenkyrkor som Jacob Rijf byggde ”framstå som stenarkitekturens vackraste skapelser”. Uttalanden från olika tider är därom samstämmiga:

Den kände historikern Henrik Gabriel Porthan skrev 1794 till åboprofessorn Mathias Calonius: ”Torneå g:la kyrka skall utvidgas och ombyggas till korskyrka. En Österbottnisk bonde (Rif) ifr. NyCarleby bygger den, han är en namnkunnig byggmästare, som sjelf kan göra både grund- och profitritningar etc. till sådane byggnader. Denne Rif har ock ombyggt Pedersöre sockenkyrka, som nu är en ganska vacker byggnad, och i synnerhet inuti rätt behaglig, ingången är ock där med colonner prydd, men det g:la oproportionerliga tornet och sacristigan som synes framåt, liknades nog et privet, svara ej mot den övriga byggnaden”.

I en artikel om Pedersöre och dess dotterförsamlingar skriven 1942 påpekas såsom anmärkningsvärt, ”att ehuru många av de 31 nya kyrkor, som uppstått på det forna Pedersöres område, haft tillgång till 1800- och 1900-talens utvecklade byggnadsteknik och skolade arkitekter, så finnes det bland dem icke en enda som ens närmelsevis i enkel skönhet och stämningsfull värdighet kunde tävla med moderkyrkan, vars uppkomst höljes i förhistoriskt dunkel”.

Resultatet av Jacob Rijfs arbete i Pedersöre blev, sades det i ett festföredrag 1951, samma som det för Sverige blev i Skellefteå, — ”den mest karaktäristiska och monumentala landskyrkan i vårt land under nyantikens dagar”. Och samma år skrev en arkeolog: ”Pedersöre kyrka är framför allt känd såsom en av landets vackraste nyantika kyrkobyggnader. När man närmar sig kyrkan från öster fångas blicken genast av den praktfulla kolonnprydda tempelgaveln, som har få samtida motstycken i Finland. I det inre möter man ett kyrkorum, vars plan är ett grekiskt kors med tunnvalv över korsarmarna. Man kan träda in i kyrkan från alla fyra gavlarna, såväl altaret som predikstolen befinna sig nämligen i korsplanens centrum. Fönstren äro stora, och då väggar, valv och bänkar äro hållna i en diskret nyklassisk färgskala, verkar kyrkorummet ljust och luftigt. Ingenting förråder att vi befinna oss i en kyrka med medeltida ursprung”.

Med stor framgång och mycken heder hade Jacob Rijf således skiljt sig från det uppdrag hembygden kallat honom till. Han hade ”löst en otroligt svår uppgift på ett strålande sätt”.