R. R. Eklund död.

Natten till fredagen avled i sitt hem i Munksnäs efter en längre tids sjukdom medarbetaren i Nya Pressen, författaren Ragnar Rudolf Eklund.

Det är när kamraterna från ungdomstiden går bort som man känner det isande greppet om hjärtat och starkare än annars har en förnimmelse av att ens egen tillvaro redan har blivit en skuggtillvaro. Hur lysande och frisk i färgen är inte den bild av ungdomsvärlden som man bevarar i minnet! Hur intensivt upplevde man inte då det sköna, med vilket allvar och vilken hängivenhet sökte man inte det sanna!

Det var under den första upptäckartidens glädjefyllda vånda som R. R. Eklund och jag kom att mötas, och hur det gick till att vi blev bekanta är ganska betecknande för den intellektuella ungdomen på den tiden. Det skedde i van Goghs tecken. Jag vill minnas att det var i Studentbladet jag hade skrivit artikel om van Gogh, vars heta och tumultuariska livskänsla jag just hade uppövat inför en tavla i Ateneum. Då kom det ett brev från en tankfull och drömmande yngling, borta i Vasa, och jag tyckte att det var mycket fascinerande. Korrespondensen fortsatte och blev allt mera intim. Man kunde skriva brev på den tiden! Det är mer än en livslång vänskap som för mitt vidkommande har blivit grundlagd på detta sätt, per korrespondens och med anledning av något som man läst och blivit gripen av. Kanske gör ungdomarna så nu för tiden också, jag vet det inte, men jag har för mig att de ärbra mycket mera blaserade än vi var och inte så snara till att öppna sitt hjärta för en okänd själsfrände.

Den drömmande ynglingen från det österbottniska slättlandet kom sedan till huvudstaden som medarbetare i Dagens Press och debuterade ungefär samtidigt (1919) med den lilla volymen ”Jordaltaret”. Hans förandligade, prerafaelitiska profil har alltsedan dess ingått som ett egenartat och världsfrämmande inslag i helsingforslivet: det var inte så många som visste vem den tystlåtne mannen var, men det kunde man se på honom att han inte hörde till dem som armbågar sig fram här i världen för att säkra sig en plats i solen. De stora viddernas ensamhet och tystnad lådde [satt fast] vid hans kläder på något hemlighetsfullt sätt, och han rörde sig bland människorna som var han icke en av dem. I själva verket var det nog så att han aldrig riktigt kunde finna sig tillrätta i tillvaron, aldrig kunde få någon hemkänsla i den: han var fången i barndomslandet och kunde aldrig frigöra sig från sin hemliga längtan ”tillbaka”. Det blev också barndomstiden och den oskuldsfulla tryggheten i moderns hägn han sökte sig tillbaka till i sina sista verk.

När man betraktar R. R. Eklunds sparsamma produktion som helhet får man nog det intrycket att den gömmer på något oförlöst och att det som han skrev aldrig kom att uttrycka det som rörde sig innerst inne i honom, den nakna själen. Liksom han såsom människa tycktes lägga ett visst okränkbart avstånd mellan sig och sina medmänniskor, så lade han också ett avstånd av kylig intellektualitet mellan sina känslor och sina ord. Han utlämnade sig icke, han var rädd om sin egnaste hemlighet, liksom det folk är som han hörde till. Han visste det själv och kände det säkert som en hämning. Några av de mest gripande reflexionerna i hans böcker handlar just om detta. I ”Grått och gyllne” — som enligt min mening är hans starkaste bok, ett förnämligt verk som kommer att stå sig och att bli läst så länge det finns allvarlig andlig strävan och bildningsentusiasm i vårt land — har han uttryckt det med enhänvisning till sin bundenhet vid den gamla älskade österbottniska slätten:

”Har du nu, gamla kära slätt, skalat av dig din storhet, då jag kan finna mitt väsen uttryckt i dig? Flack som du synes mig min tillvaro, min indolens återfinner jag i dina markers dröjande vila, min vanemässighet i din jämna följd av dagar och år. Jag står som ett ensamt träd på dina vidder, böjande sig för vindar från alla håll, dömt att stå där det står.

Kära gamla slätt, jag känner ett hat gro i bröstet. Djärvt och leende står ett rikare landskap för min längtan; men det är ett Kanaan sett från Nebo: dit in skall du icke komma.”

Man skulle kanske kunna säga att det var det självförglömmande hjärtats Kanaan han längtade till samtidigt som han visste att det inte var honom givet att beträda det. Hans uppgift var en annan. Han måste liksom så många andra intellektuella under individualismens epok komma till rätta med den inre tvedräkten i sitt väsen, och han gjorde det på ett föredömligt sätt: med en intellektuell ärlighet och en etisk ansvarsmedvetenhet som präglar varje rad av hans hand och som skapat hans kristallklara stil. Där fanns mycket hos honom av förälskelse i det jordnära, och han har gett många skildringar av folk och landskap som har den vardagsgråa musten och tyngden över sig, men ända var det nog den etiska kvaliteten som mer än något annat präglade hans stil, gedigenhet, karaktärsfullheten, den genomlysta äktheten. Där låg säkerligen ett gammalt arv av sträng österbottnisk religiositet i hans ethos, och det var väl det som predestinerade honom till att bli en dyrkare av traditionen, av det konserverande elementet i människans liv. När han först framträdde kunde man i hans syntetiserade, lyriska prosa märka tydliga expressionistiska tendenser, och jag minns mycket väl med vilken entusiasm Edith Södergran och jag anammade dessa poem till det ”måttlösa”. Men efter hand blev det de gamla gudarna som tog makten i R. R. Eklunds diktning och som bestämde hans livshållning. Det var till dem det altare blev rest som tog form i hans produktion; att det skulle bli ett altare och inte en stridsfanfar det förebådades redan i hans förta bok, såväl i namnet som i den första satsen som lyder: ”Det blev ett altare.”

När budskapet om att R. R. Eklund låg för döden nådde mig tog jag fram ”Den gåtfulla gästen”, en bok som han skrev en gång efter att ha återvänt från dödens närhet. Jag läste den under samma sena timmar då den svaga livslågan i hans bräckliga kropp slocknade, och det var en ganska gripande lektyr, ett vittnesbörd om hur han sökte sig in till livets hjärta medan döden närmade sig. I några rader emulerade han ett tack för livets gåva som nog hör till de enklaste, varmaste och ödmjukaste man kan tänka sig:

”Jag tackar och prisar dig, du spindelväv som bär upp mitt liv, du sällsamt knutna nät av darrande trådar, du svaghet som ofta brustit men städse fogats samman av samma starka hand, som håller världarna som en lekboll.”

Hagar Olsson

*

R. R. Eklund föddes i Nykarleby 1895. Han blev student 1914 och inträdde samma är som medarbetare i Vasa-Postens redaktion, därifrån han ett par år senare överflyttade till Vasabladet. Åren 1918—19 var han redaktör för Tammerfors Aftonblad. Vid Dagens Press engagerades han 1919 och vid Svenska Pressen, där han ett par år var teater-, litteratur- och konstkritiker, övergick hen vid tidningens senaste namnbyte den 1 januari 1945 till Nya Pressen. År 1920 var R. R. Eklund redaktör för Studentbladet och åren 1921—30 helsingforskorrespondent till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.