Sjötjocka

Av Karl Wenelius

När vi kom ned till den gamla ångbåtsbryggan stod dimman tät som filmjölk på vattnet.

Bryggan hade nog inte sett en ångbåt på fyrtio år, för landhöjningen hade gjort att det största djupet i närheten var tre meter, och mer än så fordrar en nutida ångare. På den tiden när vår lilla österbottniska kuststad var en livlig handelsort, var detta dess lastageplats. Före ångfartygens tid anlöptes den av segelfartyg, och som ett minne av det är stranden nära bryggan täckt med ballastsand av främmande ursprung. Man kan hitta skal av tropiska snäckor, brokiga kiselstenar och t.o.m. korallbitar här, och denna exotiska anknytning ger platsen en särprägel. Numera tjänar ångbåtsbryggan som tilläggsplats för skärgårdens sommarstugebor och som vågbrytare för småbåtshamnen i bukten innanför.

[Segelbåtar vid en klippig och karg strand. Förstoring.
Akvarell av Wrakström/ Sigurd Wenelius.

Anne-Maria Willman tillhandahöll målningen tillhörig mor Mirjam.
(Inf. 2024-05-15.)]

Som sagt, dimman stod tät, en äkta sjötjocka. Rudolf och jag var inte så litet besvikna, för vi hade stigit upp klockan fem för att hinna börja spinnfisket i gryningen. Hösten var på kommande, och vi hade räknat med att ta en sista skörd av de storabborrar som i sparsamt antal gästar vår skärgård varje sensommar.

Vi kände skärgården, alla dess holmar, sund och grynnor lika bra som våra egna byxfickor, men vi hade också obehagliga erfarenheter av att vingla omkring på fjärdarna i dimma, så nu var det bara att bita i det sura äpplet och vackert vänta på morgonbrisen som skulle skingra denna kalla fetvadd, innan vi kunde lägga ut.

Åtminstone kunde vi ju förbereda avfärden medan vi väntade, så Rudolf hoppade i hamnjollen för att ro efter motorbåten som låg ankrad ett stycke från den långgrunda stranden. Han försvann genast utom synhåll för mig, och började ropa för att få pejling av mina svar. Han lät riktigt ängslig fastän vi inte var åtskilda mer än ett par hundra meter. Jag förstod den känslan, för att vara ensam i en båt, innesluten i en kompakt cirkel av gråvit dimma, tar sannerligen på nerverna. Är det lugnt som det var nu, har man inte ens vågrörelsernas riktning att orientera sig efter. Isoleringen är fullständig. De ljud som man själv åstadkommer, förstoras och får en underlig, drömlik kvalitet i dimman. Ett hur välbekant föremål som helst, en strand, sten eller båt som plötsligt dyker upp i det begränsade synfältet känner man inte igen. Dess proportioner är förryckta och det kan till och med tyckas sväva i luften.

Nå, Rudolf hittade rätt båt bland de många ankrade efter en hel del skrikande och svärande. Sedan kom han tillbaka till stranden med hjälp av ett ännu värre vrålande.

Vi beslöt att vänta på bryggändan, dricka kaffe, röka och språka. Jag promenerade iväg ditåt, medan Rudolf skulle ro längs bryggan. På bryggans första del, en stenskodd vall av jord, växte fetknopp och viol, men örterna såg blöta och malplacerade ut denna ruggiga morgon. Den yttersta delen av bryggan var av trä, hundraåriga ruttnade stockkonstruktioner. Längst ute stod ett stort, fallfärdigt simhus, vars innerväggar var fullristade med de obligatoriska symbolerna, uppmaningarna och undervisande bilderna.

När jag närmade mig simhuset hörde jag plötsligt ett underligt, frasande ljud. Först kunde jag inte lokalisera det, men när jag stannade och lyssnade, förstod jag att det kom från vattnet utanför bryggändan. Det plaskade och plumsade, skvalade och sprutade.

Jag sprang ner och tittade över kanten ner mot vattnet, som var drygt två meter nedanför mina fötter.

Där nere kokade ytan av fisk. Så långt jag kunde se för dimman och ytblänket vimlade det av yngel, 3—4 centimeter stora individer. Antingen låg de viljelöst stilla strax under ytan, eller också rusade de vettlöst omkring, jagade av större fisk som dök upp underifrån. Och denna större fisk var abborre, storabborre! Ryggfenor, nosar och stjärtar bröt vattenytan här och där, regelbundet. Rakt nedanför min läktarplats materialiserade sig en jättekluns ur de undre vattenskiktena och slök ett yngel utan formaliteter, allt i en vända. Vattnet stänkte högt på bryggstockarna.

Mina händer darrade rent besvärligt när jag fäste spinnaren på reven och justerade rullens slirbroms. Något som det här hade jag aldrig upplevt tidigare: ett dukat festbord för en spinnfiskare, och det på ett ställe som var ökänt som usel fiskeplats.

Medan första kastet flög ut hann jag sända Rudolf en tanke och undra var han hade blivit.

Spinnaren hade knappt tagit vatten när den första fisken hakade på. En verkligt stor en måste det vara, som den rumsterade. Jag ansåg mig dock inte ha tid att utveckla någon större elegans vid drillningen, utan halade hem utan prut. Yngelstimmet kunde ju glida vidare när som helst.

Foto: Curt Lindhé

Abborren var stor, säkert 700 gram, och jag fruktade för reven när jag hissade den genom luften upp på bryggan. Håven hade jag ingen användning för, jag nådde ju inte halvvägs ner till ytan, och någon trappa fanns inte i närheten.

Jag avlivade den vackra, klarfärgade fisken, en typisk ”havsabborre”, genom att med kraft dänga den i bryggplankorna.

Jakten därnere fortsatte med oförminskad intensitet och jag skyndade mig att kasta igen. Samma resultat, hugg med detsamma, och en ny kluns fick åka hiss efter en stunds kamp. Sommarens hittills finaste spinnabborrar, på min ära!

Jag skulle just singla iväg det tredje kastet, när jag hejdade mig. Var det nödvändigt att kasta trettio, fyrtio meter då det tydligtvis fanns abborre mycket närmare? Yngelstimmet tycktes också vara tätast intill bryggan. På försök sänkte jag spinnaren just under ytan rakt nedanför mig och släpade den fyra, fem meter genom att ta några raska steg längs bryggan. Skeden roterade villigt, men ingenting hände utom att ynglet skenade iväg undan ett stycke. Jag vände — och hostade till av plötslig upphetsning när en härligt stor fisk med vidöppet gap kör upp ur djupet och tar spinnaren tvärsöver. Min motreaktion kom i precis rätt ögonblick, så fisken hann inte ta minsta spjärn i vattnet förrän den hängde i luften på väg upp.

Denna tredje abborre var en fröjd att skåda, vikten skulle säkert rymmas med i sommarens tio-i-topptabell.

Jag fortsatte springfisket, och storabborrarna måtte ha stått tätt därnere, för inom några minuter hade jag en vacker skörd uppe på bryggan. Jag frös av spänning för hur länge det skulle kunna fortgå.

Och var tusan fanns Rudolf med båten, han kunde ju ha beskattat stimmet från utsidan!

Springandet av och an på bryggan var inte särskilt bekvämt det heller, insåg jag. Något ännu rationellare sätt borde finnas.

Varpå jag övergick till att pimpla med spinn-tacklet.

Spinnaren fick gå rakt ned i botten, en hastig knyck med spöspetsen, skeden roterade, långsam dragning en meter uppåt. Ned igen, knyck, och fisk på! Av alla märkliga sätt att fiska abborre . . .

Detta var för bra för att kunna fortsätta länge till, det begrep jag. Och, mycket riktigt, yngelstimmet började glesna hastigt nu. Jag fick ta till vanliga kast, krokade ett par abborrar till, och så var allt slut.

Efter den rasande aktivitet som både jag och fisken utvecklat, kändes stillheten och tystnaden ändlös. Vattenytan låg blank som olja, dimman var lika ogenomtränglig som förut. Känslan av overklighet blev stark och det var bara högen av fisk på bryggan som bevisade att det jag upplevt var sant.

Jag hade just hunnit pusta ut och hala fram termosflaskan för att fira fångsten med en kopp kaffe, när Rudolf kom. Han hade börjat pillra med motorn närmare stranden och därför stannat så länge utom synhåll för mig. Hans bestörtning vid åsynen av min fångst och hans absoluta vägran att till en början tro på min historia hör till de ljusare minnena från mitt fiskarliv.