Skogsbruket
i Munsala sockens historia

Skogsbrukets roll har i alla tider varit central och betydelsefull för bondeklassen, utgjort en väsentlig faktor för dess existens. Samtidigt har den varit säregen såtillvida att skogen fram till slutet av 1700-talet inte varit enskild egendom utan odelad, samfälld för byar eller socknar. I denna samfällda skog hade varje jordägare rätt att till husbehov taga »törv» (»törve», »törfwed» = töre, tjärved), näver, ved, timmer, gärdsel, löv o.a. I fråga om avverkning till avsalu tycks man tidigt ha blivit beroende av särskild överenskommelse inom samfälligheten. En av tilläggsparagraferna i Vexala byordning av år 1750 handlar om sådant och kan tänkas ha sin grund i gammal praxis på orten: »Till skogens Conservation och besparing skall ingen wara efter låtit utom samtel: grannarnes Lof och Minne, att till utbys man eller staden försälja något timmer wed eller hwad thet wara må: ei heller kåla, än mindre swedja eller törfwed hugga, för än han sig hoos Byamännen a(n)mält om hwad bygge han tänker sig företaga ...» (ordet bygge till fsv. verbet byggia, brukat bl.a. om intagor i skogen). För Munsala föreligger ett i sammanhanget upplysande tingsprotokoll från år 1641. Där omtalas att ett par bönder från byn klagat över att somliga deras grannar, som har folk nog, håller på att »täckta hela deras samfälta törfvedsskog, löpandes allenast igenom skogen och hugga en liten bleka i vart trä, det han dock icke mäktar på några år att nedhugga allenast vill under det skenet sig hela skogen tillägna». Kärandena begärde att sådant måtte förhindras, då det ingenstädes har varit brukligt. Rätten avsade också, att »ingen skall understå sig mera att bleka eller bemärka än han förmår året efter att nederhugga, dem androm till hinder och skada». 104)

När Sigfrid Larsson i Pensala vid sommartinget 1616 blev sakfälld till 9 mk »för åurckan han hade bedrifuit å Jepuby skog», kan det just ha varit fråga om törvedsfång. Däremot kan det ha gällt jakt, när fyra hirvlaxbönder liksom några från ett par vöråbyar år 1563 bötfälldes för »ålagligh skåggongh». Samma uttryck brukas visserligen föregående år om Jöns Smed i Pedersöre kyrkby, vilken då liksom 1546 kan ha behövt skogen för sin näring. Han bötade nämligen sistnämnda år »för wode eeld som kom aff hans kolmilo oc bran op 3 huss thr i sama by». 105)

J. J. Huldén har karakteriserat bylandskapet på 1500- och 1600-talen med att nämna tallkangar, »som matade tjärdalarna och gåvo virke åt handsågar och skeppsbyggeri» — jfr t.ex. Törveskangan i Pensala (fi. kangar, kankare 'sandbacke, sandhed, sandmo', som här antagit svensk ordböjning). Tjärhanteringens betydelse och omfattning trots samfälldheten i skogsbesittningen — den var dock ett så krävande arbete att den ofta företogs samfällt av flera bönder belyses av talrika ägonamn i våra byar: Dalen (ett tiotal fall), Dalafatet och Dalagräven för gamla tjärdalsgropar i Munsala by resp. Monå, en rad andra namn på Dala-; i Pensala, Larvorna Munsala dalakärret i närheten av Munsala dalen. Det berättas att munsalaborna här brukade bränna tjära på vårarna. Under sommaren låg tjärtunnorna nedsänkta i kärret, och först när det blev slädföre kördes de till Nykarleby. 100)

Då själva proceduren vid tillrustning och bränning av en tjärdal säkerligen varit traditionell, genom lång erfarenhet stadgad, kan vi här följa en år 1938 avgiven berättelse av den sista tjärbrännaren i Pensala, snart 80-årige f.d. bonden Vilhelm Westerlund (hu. Fredrika), som brände sin sista dal år 1921 (foto av dalen och dalfolket i Vbl.). Det började — första sommaren — med barkning av törvet, en erforderlig mängd tallstammar så högt man räckte, varvid man måste lämna kvar barken på en tumsbred rand på norra sidan. Sommaren därpå gällde det att »skarva», dvs. med tillhjälp av en stege förlänga den barkade ytan. Tredje sommaren »drog man ränderna», avlägsnade den nämnda barkranden. Hela stammen överdrogs med ett lager kåda. Samma höst man drog ränderna skulle törvet huggas, och först sommaren därpå kunde själva bränningen ske. För W:s sista tjärdal tillreddes 6 »törvisfamnar», omräknade = ca 111 m³ ved — tydligen en mindre sådan.

Dalbottnen lades så att man först grävde en kägelformig fördjupning i jorden. Ytan täcktes med lera, som stampades hård och sedan brändes. I gropens mitt gjordes ett hål, som ledde till ett rör bestående av en genomborrad stock. En lång stång var instucken som tapp i röret mellan avtappningarna, då dalen brändes. Att rada dalen var en konst, likaså själva bränningen. Ledningen handhades av en  d a l am ä s t a r e  — W. hade som sådana på sin tid Jakob Rögård och Matts Karf. Själva dalläggningen utfördes med hjälp av vänner och grannar under skämt och skratt. Stämningen livades och tungbanden löstes av det till förplägningen vid ett »dalakalas» hörande brännvinet (dock inte 1921, när förbudslag gällde i landet). Alla vedträn måste riktas och slutta mot hålet i mitten, då tjäran skulle rinna längs veden till hålet. När radningen var klar, frambars på förhand skuren björnmossa, varmed veden övertäcktes. Sedan skottades stybb, som fanns rikligt i gamla dalar, över det hela, men några tändningshål lämnades runt dalens nedre del.

I synnerhet första natten efter tändningen var det risk för alltför stark eld. Dag och natt måste dalen övervakas. I mitten fanns den s.k. virveln, där tjäran skulle koka, och där fick inte komma eld — då förstördes tjäran. Kokade den åter för lite, bildades mycket harts. Efter två dygn från tändningen kunde första avtappningen ske — sedan tappades varje dygn. Denna sista dal (1921) gav W. 27 tunnor tjära och ca 50 tunnor kol. Dessutom tjärvatten, som såldes på platsen och blev använt dels mot insekter för boskapen, dels att bestryka pärttaken och de jordstampade rigolven med.

W. körde tjäran från sin första dal till Oravais, varifrån den gick med båt till Vasa, Brändö tjärhov. Från hans tre övriga dalar kördes varan till Nykarleby och Andra sjön. En karavan med 10 hästar satte sig i rörelse — 3 tunnor på varje lass. På stadens torg måste man vänta 6 timmar, innan tunnorna granskades av en edsvuren person. Innehöll varan tjärvatten, steg detta ovanpå och tömdes bort. Bara fullgod vara mottogs av uppköparen. 107)

Att tjärbränningen tidigt fick stor omfattning är tydligt — den blev ett gott medel att klara skatterna. Enligt K. V.  Å k e r b l o m  tog kronan och förläningshavarna hellre tjära i skatt än spannmål, då den senare inte alltid var av bästa sort. I Pedersöre socken omfattade produktionen år 1579 244 tunnor, 1590 288 tunnor men 1600 ej färre än 1.608 tunnor — blev alltså 4 1/2 gång större under 21 år. Då enligt magister H. H. Aspegren (1777) till en tunna tjära åtgick 75—100 träd — enligt en annan beräkning 64 tallstammar — kan vi lätt göra oss en föreställning om hur det snart skulle se ut i tallskogarna. Kartbeskrivningen för Monå 1757 är härvid upplysande: »... furu och Tall finnes här intet, undantagandes på få måssar och några berg stå så små odugliga, at hädanefter, ingen Tierra till afsalu kan tillwärkas». 108)

Till bilden hör, att tjärhandeln efter 1648 kom under kontroll av ett kompani i Stockholm, vilket fick ensamrätt att uppköpa och sälja all tjära från »landet norr om Stockholm samt hela Finland». Att detta monopol skulle medföra olägenheter för bönderna, är lätt att räkna ut. Priset pressades ned, och alla klagomål — av södra Österbottens allmoge redan vid riksdagen 1649 — var fruktlösa under hela stormaktstiden. Först år 1716 frigavs handeln med tjära och beck. En uträkning av två österbottniska kronofogdar, presenterad i ett besvär vid riksdagen 1719, gav vid handen att bonden av borgaren fått bara 1 dr 16 öre eller högst 1 dr 28 öre för en tunna tjära, som i tid, arbete m.m. kostat honom 16 dr 15 öre, allt kopparmynt, m.a.o. bara 1/9 av tjärans värde. Under 1700-talet blev det bättre, ehuru inte tillfredsställande. En beräkning vid mitten av århundradet visar, att en tunna tjära kostade bonden 12 dr kmt (= priset på 1 tunna råg) men av uppköparen i staden betalades med bara 12—13 daler. 109)

Lokalt är för 1600-talet att anteckna, att de våra från och med 1663 beträffande kontrollen hade att göra med Carl Carllsson Höök, borgmästare och råds »wthrijdare och tieru wräckare». Vid Vörå marknad hade det året och följande en viss Matz Nilsson från Carleborg varit och »märkt» tjäran. För 1700-talet märkes, att man överhetligt försökte begränsa tjärbränningen genom ett system med polletter, på vilka skulle göras anteckning vid stadens tullport. En tendens att överskrida kvoterna var påtaglig, trots att förutsättningarna i fråga om skogtillgången redan var klart sämre. Åren 1765—68 tillverkades i Nykarleby socken 300 tunnor tjära i medeltal per år, 1769—70 475 tunnor — motsvarande tal för Vörå ca 608 resp. 796, för Pedersöre ca 3.927 och 1.919. År 1807 måste fänriken och landsfiskalen Bror Vilhelm Aspegren ingripa och instämma en mängd bönder från Vöråområdet och Nykarleby socken för att de mot författningarna befraktat en s.k. roslagsbåt och till Stockholm överfört en mängd tjära. Försvarsadvokaten, vicehäradshövding Jac. Dan. Varnberg, förklarade att bönderna i fråga ställt gemensam borgen för tjäran och att även deras rätt var i fråga. Ivern med tjärexporten den gången hade säkerligen ett visst samband med tidens högkonjunktur till följd av Napoleonkrigen (»se suuri tervanostaja Punaparta» = den store tjärköparen Bonaparte, ett folkligt talesätt). 110)

Beträffande den gamla  k o l n i n g e n  i våra skogar märkes namn som Kol(a)bottnen i olika byar (Kålabåtn 1735) och namn på Mil- i Pensala, t.ex. Mihl Kierret och Mihlhugget 1759. Det uppstod i fråga om den särskilda förtjänstmöjligheter i och med Kimo bruks och Oravais masugns tillkomst på 1700-talet. T.ex. 1748 (16/7) upprättade bruket kolningskontrakt med 215 skatte- och kronobönder i Vörå och Nykarleby socknar. Två år tidigare hade landshövding Gustaf Creutz förbjudit allmogen på 2 mils omkrets kring Kimo bruk att bränna tjära men i stället tillhållit den att tillverka kol för brukets behov till ett pris av 2 dr 4 öre — 2 dr 12 öre stigen, beroende på avståndet. Men detta påbud upphävdes av regeringen redan i jan. 1748. Saken hade behandlats av ständerna, och man får förmoda att den drivande vöråriksdagsmannen Jacob Påhlsson Heikus här varit engagerad. Han var det bevisligen jämte andra bonderepresentanter for Finland, sedan regeringen 3/3 1747 genom en resolution inskränkt allmogens seglationsrätt och Nykarleby handelsmän passat på att 7/4 samma år beslagtaga 265 tunnor tjära, som nedförts till deras lastageplats och vari bönder från Monå, Hirvlax, Kantlax och Vexala hade del. 111)

Ett lokalt besked ger Johan Blåman i febr. 1799, då han antecknar att man på »hemmanet under vintern kolat en mila på 14 1/2 famn och fått 20 läster kol; därefter en mila på 5 famnar med avkastning 9 läster. Per läst betaltes på Masugnen 26 skilling. Närmast bruket och masugnen boende vöråbönder kolade mer än så ett par årtionden senare (1825): 30, 50 eller 60 läster årligen. Att märka är att hela trädet av gran, björk och tall kunde användas vid kolning. Sedan Oravais bruk (Masugnen) hade nedlagts vårvintern 1867, måste denna binäring — mitt under den sorgliga nödtiden — upphöra, då även Kimo bruk såg sig tvunget att nedsätta priset för en stig kol från 6 mk till 3 mk 60 pi, ett pris som oavsett skogens värde och arbetskostnaden »knappt under arbetstiden föder folk och dragare». 112)

Att vårt manliga bygdefolk tidigt danats till »träkarlar», är vad vi får räkna med. De hade i regel inte »tummen mitt i handen», när det gällde att bruka yxa, såg, kniv och hyvel. Allt från de tidigt förekommande vinterliggarresorna till Sverige — ofta huggande av »stafwerumsved» på större gårdar — till en senare tids skogs- och sågarbete i den skogrika staten Washington i USA (varom förut varit tal) ser vi för vår inre syn »handslöga» österbottningar tryggt och trohjärtat göra skäl för sig. De fick vara med som skeppsbyggare. Vid örlogsvarvet i Kronoby arbetade år 1676 — av inalles 260 personer — 15 båtsmän och 34 bönder från Nykarleby socken (från Kronoby 16 resp. 50, från Pedersöre 14 resp. 68), för att nämna ett exempel. När arbetarsamhället norr om Långa bron i Helsingfors uppbyggdes under senare delen av 1800-talet, gjorde yrkesfolk från österbottens gamla skeppsbyggnadsdistrikt (Nykarleby — Gamlakarleby) relativt taget den största insatsen, såsom  H e i k k i  W a r i s  påvisat i sin doktorsavhandling (1932). Av de i denna del av huvudstaden bosatta hade de flesta som födelseort Kronoby (när det gällde landsbygden; relationstal 12,3 (‰). Därnäst följde Esse (12,1), Terjärv (11,5), Pedersöre (11,0), Purmo (9,9), Jeppo (7,5), Nedervetil och Evijärvi (6,7), Munsala (6,2). 113)