Några
W a r n i n g s o r d
till dem, som
ofreda telegrafledningen
af
A. S – g.
Nikolaistad, F. W. Unggrens boktryckeri, 1866
Ingen af wåra kusters befolkning torde numera wara så okunniga, att den icke wet, det den metalltråd, som ledes långsmed landsvägen genom wåra kustorter har ett wigtigt och stort ändamål att fylla. Genom denna metalltråd – elektrisk telegraftråd kallad – kan man ögonblickligen samtala med en på många mil aflägset boende person. Genom den kan man på några timmar få underrättelser från en wän, bosatt i andra ändan af landet, ja till och med i annat land, om han blott wistas på en ort dit telegraftråden finnes. Denna storartade, märkwärdiga uppfinning borde gifwa enhwar anledning, att, redan för det obegripliga och storartade uti saken, betrakta telegrafen med en wiss wördnad och respekt. Beklagligtwis lär oss dock en sorglig erfarenhet att så icke sker. Personer, i synnerhet unga gossar, som icke förstå eller skänkt denna wigtiga inrättning sin beundran, roa sig ofta med att kasta stenar på telegrafklockorna, och genom klockornas söndrande förswåra de, eller helt och hållet förhindra telegraferingen.
Ändamålet med dessa blad är icke att lemna en fullständig underrättelse om telegrafens inrättning – sådana beskrivningar finnas uti andra, enkom för ändamålet författade skrifter –; dock är här nödigt, för att läsaren skall få ett begrepp om widden af den skada, man gör genom att ofreda telegrafledningen, att lemna en kort framställning om de egenskaper, den naturkraft, som begagnas wid telegraferingen, eger. Långsmed eller genom telegraftråden fortplantas wid telegraferingen en osynlig och ohörbar naturkraft, som man kallar elektricitet. Denna naturkraft har en egendomlig dragning åt jorden. Skall man derföre få den att gå framåt till det ställe man önskar, så måste den wara så ställd, att den ej står i förbindelse med jorden eller kommer med jorden i beröring; ty då skulle kraften (elektriciteten) strömma ned i jorden och telegraferingen wore afbruten. Det wore derföre det bästa, om man kunde spänna tråden från det ena telegrafkontoret till det andra, så att den ej widrörde någonting under wägen; men i anseende till de långa afstånden emellan telegrafkontoren är detta en omöjlighet. Den elektriska kraften har dock en egenskap, som gör ledningen möjlig, om man också måste, såsom nu sker, stöda tråden med trästolpar. Elektriciteten leder sig genom jern, träd och många andra ämnen, men den kan icke ledas genom glas och porslin. För att hålla elektriciteten afskild (isolerad) från jorden, fäster man tråden wid en glasklocka eller en klocka af jern, hwaruti finnes en genom porslin ifrån klockan afskild liten krok. Söndras dessa klockor, så kan tråden komma i omedelbar förbindelse med stolpen eller jernkroken, som är fastsatt uti stolpen, och derigenom ledes kraften ned i jorden, isynnerhet om fuktig wäderlek inträffar, och telegraferingen afbrytes.
Däraf finne wi således huru nödwändigt det är, att telegrafklockorna få wara i fred, om telegraferingen skall kunna obehindrat försiggå. Genom att kasta en sten på en telegrafklocka och söndra den, kan man således göra en oberäknelig skada; ty de wigtigaste underrättelser, som man ämnat afsända på telegrafwäg, kunna derigenom uteblifwa.
Alla kunna wi förstå att telegrafen är en mycket dyr inrättning. Att leda en metalltråd flera mil emellan twå städer och bekosta en stor mängd stolpar och andra tillbehör, kan icke aflöpa utan stora utgifter. En följd deraf blifwer, att de underrättelser man will skicka på telegrafwäg blifwa mångdubbelt dyrare, än att skicka i bref på posten. Man kan derföre med förstå, att alla de underrättelser, som skickas med telegrafen, äro mycket wigtiga och angelägna; ty äro de icke angelägna, så kan man skicka brefwet på wanlig post. Söndrar man telegrafklockor och derigenom förhindrar telegraferingen, så kan man derigenom åstadkomma större skada, än om man skulle förstöra en annans med wanlig post afskickade bref; ty ibland dessa bref kan det finnas många mindre angelägna, men af det föregående kunne wi finna, att alla telegrafbref äro angelägna. Jag är öfwertygad om, att ingen af eder, som läser dessa blad, wille begå ett så förfärligt brott, som att förstöra en annans bref, eller hindra posten i sin gång; men kanske I icke fasa för att förgripa eder på telegrafen och derigenom åstadkomma lika stor eller ännu större olycka. Hwad är orsaken till, att personer, som icke wilja göra sin nästa skada, det oaktat skada telegrafen? Sannolikt derföre, att man icke wet hwad man gör. Man inser icke widden af den olycka man förorsakar. Wet dock, min wän, att då du med uppsåt och mot bättre wett tager telegrafklockor till måltavla för din stenkastning, så sätter du dig på samma ståndpunkt med werkliga brottslingar och det höga answar, som lagen stadgar emot telegrafens ofredande, kan förr eller senare drabba dig, om du hermed fortsätter.
För att lemna läsaren ett begrepp om huru stor den skadan är, som man förorsakar genom att förhindra telegraferingen, wilja wi framställa några exempel.
Hösten 1862 woro alla wexter wackra, så att ingen hade anledning att frukta misswext, hwarföre också handlande, som haft spanmål, utfört detta till Swerige. Alla penningar woro nedlagda uti handelsaffärer, ingen tänkte på att införskrifwa spanmål eller mjöl. Således woro alla penninge- och spanmålsföråder uttömda då den stora Augustifrosten hemsökte norden. Man wisste nu att tusendetals tunnor spanmål och mattor mjöl wore af nöden, om icke landets inbyggare skulle swälta ihjäl; men huru få sådant införskrifwet, då penningar saknades? Regeringen måste då träda medlande emellan och låna handlanderne penningar för spanmålsuppköp. Emellertid war det så långt lidet på hösten, att det icke war tid att uppgöra affären annorlunda än genom telegrafen. Guvernörerne i de nordliga länen träffade derföre aftal med handlanderna och telegraferade till kejserliga senaten, som på samma wäg swarade att ackorden godkändes. Endast genom telegrafen war det möjligt att få dessa aftal uppgjorda och genom telegrafen uppgjorde man många af handlanderna affärer om fartygsfrakt, spanmålshandel m.m. Hade icke telegrafen funnits, hwem wet om icke nöden i norden blifwit mångdubbelt större; ty det är antagligt, att så mycket spanmål och mjöl hade telegrafen förutan icke hunnit införskaffas. Tänka wi oss nu, att en okynnig gosse hade under det dessa wigtiga öfwerläggningar försiggingo, söndrat telegrafklockor och derigenom förhindrat telegraferingen, så hade han derigenom kunnat hindra en eller annan spanmålslast att inkomma till norden, och derigenom blifwit orsak till mångfaldigt elände och kanske mångas hungersdöd.
Men om också icke hungersnöd härjar i landet kan allmänheten lida stor skada på telegraferingens förhindrande. Huru lätt kunde det icke hända, att bonden får lägre pris på sin tjära, derest handelsmannen icke wet af en prisstegring i utlandet, hwilket han skulle afweta om telegrafen icke blefwe förderfwad. Isynnerhet lider handelsstaten oberäknelig skada om telegrafen kommer i obestånd. Ett fartyg ligger t.ex. segelfärdigt, men egaren will icke låta det afgå, förrän han får fartyg och last försäkrade uti ett utländskt försäkringsbolag, han telegraferar till sin ombudsman på stället, är telegrafen i ordning kan han redan samma dag få swar att assuransen är ombesörjd; men wore telegrafen i oskick, så måste han antingen låta fartyget ligga i hamnen och förlora en dyrbar seglationstid eller ock låta det gå ut oförsäkrat och då kanske förlora både fartyg och last. Många hundrade dylika exempel kunde wi framställa, som utwiste telegrafens stora wigt för handelswerlden.
Man också genom att förderfwa telegrafen, owetande göra sig medbrottslig till andras missgärningar. För några år sedan begicks uti Helsingfors en större tjufnad, gerningsmannen skyndade på ångfartyg till Åbo för att sedermera derifrån fortsätta färden till utlandet och sålunda undgå lagens och rättwisans arm. Lyckligtvis upptäcktes tjufnaden i Helsingfors straxt efter tjufwens afresa och nu telegraferade man till Åbo att tjufwen, hwilkens utseende, namn och klädesdrägt man lyckats få reda på, borde gripas, hwilket också skedde, och således återfick egaren sina pengar. Hade nu telegrafledningen emellan Helsingfors och Åbo genom okynne warit bragt uti obestånd, så hade banditen undsluppit sitt wälförtjenta straff och egaren förlorat sin egendom; men derigenom hade den som söndrat telegrafen sig sjelf gjort sig till tjuwfens medbrottsling och warit denne behjelplig att rymma. Många gånger har mördare och andra grofwa brottslingar blifwit i utlandet gripna på samma sätt. Tänk derföre, min gosse, då du tager sten i hand för att kasta på telegrafklockan, att du derigenom möjligen kunde göra dig meddelaktig uti slika grofwa brott, om man just då wore en förbrytare på spåren och wille genom telegrafen meddela underrättelser om honom.
Låtom oss ännu wälja ett exempel på en olycka som man genom att ofreda telegrafen kunde åstadkomma, hwilken, om också icke i penningar räknad, wore så stor som de föregående, dock wore sorglig nog: En moder ligger på sitt yttersta. Hennes enda son uppehåller sig på en aflägsen ort. Den döendes sista önskan är att få meddela sonen sin moderliga wälsignelse och få sin sista suck uti hans armar; men hon känner att hennes timglas är snart utrunnet, och att på posten skicka ett bref till sonen skulle erfordra weckor innan det komme honom tillhanda och derförinnan kan modershjertat hafwa för alltid kallnat. Modern lemnar derföre sin sista sparpenning till betalande af telegrafunderrättelse till sonen; men, tywärr, intet swar anländer. Man telegraferar ånyo och allt samma tystnad. Hwad är då orsaken till att telegrafen nekar sin tjenst? Ack jo, en okynnig pojke har någonstädes på linien af lättsinne och oförstånd kastat en sten på en glasklocka, denna har söndrats och tråden har derigenom kommit i beröring med stolpen och den rådande fuktiga wäderleken gör, att elektriska kraften, som skulle framföra underrättelsen, går genom stolpen ned i jorden. Tänk efter hwilken olycka denna lilla sten förorsakade! Icke nog med att gummans, kanske med swett och möda sammansparade penningar, som hon på telegraferingen lät anwända, äro onödigt bortkastade. Hennes sista önskan kunde icke uppfyllas. Hon räknar dagar, timmar och slutligen minuter, men – den älskade kommer ej. Slutligen lägger hon sina ögon tillsammans i dödens sömn, utan att derförinnan få lägga de warnings- och förmaningsord på sonens hjerta, som hon så gerna önskade. Då sonen sent omsider genom bref underrättas om sin moders död och hennes yttersta önskan att få dö i hans armar, huru tron I wäl han skall då blifwa till mods? Huru mycket wille han då icke hafwa gifwit om den olyckliga stenen icke blifwit kastad!
Tänk efter, min gosse, du som läser dessa rader, om du någonsin söndrat en telegrafklocka. Erinrar du dig att detta skett, så är jag öfertygad om, att den tanken då också måste ligga nära: ”kanske jag genom mitt oförståndiga handlingssätt har warit anstiftare till en sådan olycka!” Det måste kännas smärtande att hafwa gjort det, men ehuruwäl det gjorda icke kan återtagas, så kan du wisa uppriktigheten af din ånger uti, att du besluter att aldrig hädanefter upptaga en sten, för att kasta på telegrafklockor, äfwensom att du söker afråda dina kamrater från ett slikt okynne.
Då telegrafen är en sådan wigtig inrättning, har Hans Kejserliga Majestät, efter att wid sednaste lantdag först hawa inhämtat Ständernas mening i saken, genom Nådiga Förordningen af den 24 November 1864 stadgadt stränga ansfwarsbestämmelser för dem som ofreda telegrafen. Uti nämnde förordnings 4 § heter det: ”Den, som genom skada å tråden eller annat tillbehör wid telegrafen, genom att wid tråden fästa främmande föremål, förfalskning af de genom telegrafen meddelade tecken eller på annat sätt uppsåtligen störer eller omöjliggör begagnandet af en statens *) telegrafinrättning, dömmes till fängelse från och med en månad till och med ett år, och om gerningen skedde i egentlig eller bedräglig afsigt, eller om någon deraf skadats till lif eller helsa, till dylikt fängelse från och med twå månader till och med twå års tukthus, från och med tre månader till och med tre år. Stannade gerningen vid försök, eller war densamma af sådan beskaffenhet att hinder i telegraferingen derigenom icke förorsakades, straffes gerningen med böter från och med tjugo till och med twå hundra mark”.
_______
*) Uti samma förordnings 10 § stadgas att förordningen kan tillämpas å dylika inrättningar, tillhöriga enskilda personer, menigheter eller bolag, så länge de af dem underhållas.
Wi finna af dessa lagstadganden, att telegrafen icke är något att leka med, då man kan ådraga sig till och med 200 marks böter reda derigenom att försöker göra skada, om ock detta icke lyckas samt till och med twå års fästnings- eller tre års tukthusstraff, om det onda uppsåtet lyckas.
Telegrafstyrelsen har till en början welat gå skonsamt fram och icke med lagens hela stränghet förfara med dem som förbryta sig mot förordningen om telegrafens fredande. Man har hoppats, att sedan inrättningen förlorar nyhetens behag, skulle också wåldsamheten emot telegrafinrättningen sjelfmant upphöra. Beklagligtvis har dock erfarenheten bewisat motsatsen.
Uti vissa trakter af landet, isynnerhet uti vissa Österbottniska orter, har okynnet i detta afseende år från år stigit allt högre och högre. Detta förhållande kan naturligtvis icke få fortfara. En okynnig pojke kan genom ett lättsinnigt stenkast förorsaka telegrafwerket stora kostnader, då en tjensteman måste skickas ut – ofta på 6 à 7 mils wäg och derutöfwer, för att reparera skadan. För att dock ännu ytterligare warna alla för ifrågavarande oskick, har Telegrafstyrelsen bekostat tryckning och spridning af denna skrift uti alla de bygder der telegrafledningen framgår, och hoppas att dessa warningar icke skola slås i wädret.
Föraktas dock dessa warningar, så torde snart nog någon gripas på bar gärning, och straffas efter lagens hela stränghet, för att man må få ett warnande exempel för andra. Olycklig emellertid den stackare, som i detta afseende blifwer en warnagel för andra.
Mången torde kanske trösta sig med, att de icke kunna blifwa upptäckte; men deruti kunna de lätt bedraga sig sjelwa. Den som nedskriwer dessa rader erinrar sig en händelse, som tilldrog sig för flera år sedan: Wid en resa genom Wörå socken påträffade jag å den s.k. Orawais skogen twenne gossar, som woro hemma från Kaitsor by af nämnda socken, hwilka woro på hemwäg från gästgifweriet i Orawais, der de utgjort hållskjuts. Dessa gossar hade stannat sina hästar på wägen och samlat mössorna fulla med stenar, hwilka de kastade på telegrafklockorna. Så snart de sågo fremmande, skyndade de sig till sina hästar och skyndade undan allt hwad hästarna förmådde springa. Emellertid hade gossarnas namn mycket lätt kunnat fås reda på ifrån gästgifweriet. Jag omnämner denna händelse enbart för att wisa, att man icke kan wara säker att icke blifwa upptäckt när och hwar som helst, då man gör det som är orätt.
Dessa wåldsamheter och oriktigheter äro dock icke alltid barnens fel ensamt. Många föräldrar äro medwetna af barnens okynne, men bry sig icke om att warna eller bestraffa dem derför. Till sådana föräldrar önskade jag rikta några ord. Besinnen dock hwad det will säga att uppfostra barn till uppenbara lagbrytare. Barnen weta i de flesta fall att de handla orätt; men då detta sker med föräldrarnas bifall, så blifwa de wana att betrakta lagbrott såsom en obetydlighet och slutligen kunna också få förbrytarens ändalykt. Huru många Österbottniska ynglingar försmäkta icke uti landsflyktens trånad i Sibiriens öknar, hwilka i sin förtwiflan förbanna föräldrarna, som icke warnade dem för det orätta, medan ännu tid war. Älsken I edra barn, wiljen I bespara eder sorgen öfwer deras olycka: waren då angelägna om, att ifrån spädaste barndomen inplanta hos dem lydnad och underrätten dem också om hwilka olyckor de kunna åstadkomma genom telegrafens ofredande och jag är öfwertygad om, att ett sålunda uppfostrat barn aldrig skall kasta stenar på telegrafisolatorer.
Hwad wi sagdt om föräldrar gäller också by- och söndagsskollärare och lärarinnor. Äfwen de kunna hos sina skolbarn inplanta laglydnad och lära dem att låta den wigtiga inrättningen telegrafen wara i fred. I händelse dessa blad falla i händerna på någon fader eller moder, lärare eller lärarinna, som finna att de i detta afseende icke haft nog waksamt öga öfwer sina barn eller skolelewer: Godtgören då det försummade med att för framtiden waka öfwer barnens görande och låtande i detta afseende.
Äfwen till dem som hwarken sjelfwa eller genom sina barn förbrutit sig emot telegrafens fridlysningsstadga hafwa wi en bön: I ären också i tillfälle att werka för ett sakernas bättre tillstånd i wåra bygder för framtiden i detta afseende. I kunnen t.ex. på edra stigar sammanträffa med okynniga gossar, som taga telegrafklockorna till måltaflor för sin stenkastning; I kunnen då muntligen meddela dem samma warningar som i dessa blad blifwit uttalade.
Den swenska allmogen i wårt land – till hwilka dessa warningar äro ställda – har med skäl, oaktadt de lyten den också har i wissa orter, tillwunnit sig ett i många afseenden aktat namn. Resande kunna färdas genom wåra bygder med en säkerhet och trygghet till lif och egendom, som de knappast hafwa uti något annat land. Röfwerier äro hos oss snart sagt oerhörda gerningar, och nästans egendom låter man i allmänhet också wara i fred. Dessa goda tider hos wårt folk ingifwer och det hopp, att telegrafledningen, som också är en nästans egendom, sedan allmogen lär sig inse densammas stora wigt, ifall lemnas i fred af okynne. Huru sägande wore det icke om dessa förhoppningar rätt snart blefwe förwerkligade och om dessa blad i någon mån skulle dertill bidraga!
Till sist wilja wi, för deras räkning, som icke känna telegrafens hastighet, införa några sannfärdiga exempel i detta afseende:
År 1848 medförde ett jerntåg till Norwich (i England) den underrättelsen, att en hängbro i Yarmouth hade instörtat. En stor mängd barn ifrån Norwich woro i skola i Yarmouth och derföre wäckte underrättelsen stor förskräckelse hos alla föräldrar. De störtade i massa till telegrafkontoret för att få weta sina barns öde: ”alla barn äro räddade”, swarade genast telegrafen.
Ett ohyggligt mord begicks engång i Sallthill i England. Mördaren skyndade genast till jernwägen, tog plats och reste till London. Polisen kom icke till affärdsorten förrän nära den tid bantåget borde anlända till London. Men under det mördaren med windems hastighet ilade undan på jernbanan, flög hämnden hastigt som blixten efter honom genom telegraftråden uti en telegrafdepesch, som anmodade polisen i London att gripa brottslingen; hwilket också skedde.
Då en del af Gamlakarleby stad genom wådeld nedbrann wintern 1861, bröt elden lös kl. 5 på aftonen och några minuter senare wisste man i Helsingfors genom telegrafen att elden war lös i Gamlakarleby; hwaremot man uti de nära belägna städerna Jakobstad och Nykarleby, som saknade telegrafkontor, icke förrän följande morgon med wishet kände hwar brandstället war, ehuruwäl de flammande lågorna under nattens mörker förkunnade att eldswådan war å färde.
_________
Ehuru det icke hör till denna fråga, som i dessa blad förwarit, kunna wi dock icke underlåta att begagna detta tillfälle, att warna barn och ynglingar för ett annat okynne, som för hela landsorter kan hafwa sorgliga följder.
Wi mena ofredande af småfåglar. En särskild anledning till dessa warningar hafwa wi nu, uti de af maskar härjade kornfälten i wårt Österbotten. För några år sedan hade man i Frankrike stor misswext. Hwetefälten stodo alldeles förstörda och jordegarne sågo med rysning de kommande tiderna till mötes. Och detta fastän wädret warit gynnande. Orsaken till förödelsen, som wäl funnits några af de föregående åren, men som år ifrån år ökades, fanns uti en otalig mängd små maskar, hwilka förtärde sädesfälten. Förlusten af hwetefälten uppskattades till många, många millioner. De lärde började efterforska orsaken till denna maskarnas tillwext och funno den uti det under långa tider pågående utrotandet af småfåglarne. En lärd man bewisade med siffror, stödda på erfarenhet, att en dylik mask lägger 2000 (twåtusen) ägg om året, men att en enda af de minsta småfåglarna äter upp 200,000 (twåhundratusen) sådane ägg om året. En swala förtär omkring 544 insekter om dagen, ägg och allt. Ett sparfnäste i Franska hufwudstaden Paris hade funnits innehålla 700 par täckwingar till en insekt som kallas Ollonborrar, fastän på ett sådant ställe annat slags föda fanns att tillgå i öfwerflöd. Man finner att af detta hwilken stor oberäknelig skada de pojkar göra landet, som förstöra småfåglarna med deras ägg och ungar. Den landtman, som icke i detta afseende håller ett vaksamt öga öfwer sina barn, utan låter dem drifwa omkring ett lättjefullt dagdrifwarlif, uti jagt efter småfåglar och deras bon, kan ofta blifwa straffad för sin efterlåtenhet sålunda, att han får sina åkerfält förhärjade af mask.
Således är det en allwarlig pligt för hwarje fader och moder, hwarje barnuppfostrare, att söka anskaffa sysselsättningar åt sina barn, som lämpa sig för deras ålder och krafter, så att de icke må behöfwa fördrifwa sin dag med jagt efter småfåglar och telegrafklockor, till hela landets skada och förderf. Och wi hoppas att dessa i all wänskaplighet gifna råd och warningar icke skola föraktas av någon, som werkligen älskar sina barn och söker deras sanna bästa.
|