Syskonskaran på Holmas, fr.v. Olle, mamma
Linda, Jan och Bojan i mormors trygga famn.
Första skolåret. Bojan sittande andra från höger,
brorsan Jan stående i andra raden framför lärarinnan.
Förstoring.
Skogsplantering på farfars åker intill Bastusundsbäcken. Fr.v. pappa Hannes, hästen, Bojan sittande i ladugluggen, Nils Holm, Edvard Holm, Rita Holm och Jan Holmlund.
Förstoring.
Vi skrev på för två år
1973 flyttade ni till Australien, konstaterar jag och undrar varför.
- Vi hade ansökt en gång tidigare men pappa, mamma och alla var emot det. Det var därför vi valde att pröva på Sverige istället, svarar hon. Till saken hör att man då formligen lockade européer att flytta till Australien. Om man skrev på ett kontrakt för två år behövde man inte betala mer än ca 200 euro i nutida pengar för resan. Vi hade aldrig skrinlagt planerna på att resa. Den avgörande gnistan tändes då morbror Hans Helsing var på besök och berättade om Indien. Det är dags att slå till så länge barnen är små, resonerade vi. Att pappa dött tre år tidigare underlättade väl också till beslutet. Vi ville se världen och lära oss språket. Vi hade inte planerat någon längre vistelse. Vi hade skrivit på bara för två år.
- Till en början placerades vi i ett uppsamlingsläger. Det fanns många läger att välja men vi ville inte till det som låg i storstaden Sidney. I stället valde ett som låg i Wollongong, som är en relativt liten ort med ca 280.000 invånare ca 100 kilometer söder om Sidney, berättar Bojan. Det där med uppsamlingsläger låter kanske dystert, men där levde vi lika fritt där som varsomhelst. Det var inga begränsningar i vår rörelsefrihet. Vi bodde i före detta armébaracker och hade ett rum per familj. Kantinen där alla åt låg i en annan barack. Sven vantrivdes väldigt där i lägret. Han gillade inte maten och att sitta där med alla andra. Han hade nog inte härdat ut längre än de knappt fem månader vi bodde där. Jag för min del tyckte det var intressant.
- Under tiden där i lägret blev jag god vän med en svenska. Vi fick arbete på en intilliggande fabrik som tillverkade stålull. Jag gick i en kurs i engelska då och försökte till och med berätta vitsar på engelska. Det tycktes gå hem, men väninnan Agneta sa att de skrattade mer åt min engelska än åt vitsarna. Mitt i allt blev det strejk. Då vi satt där och pratade undrade vi varför de strejkade. ”Här finns två som inte hör till fackföreningen”, blev svaret. Det var vi båda, det! Vi hade varit helt ovetande. Ingen hade bett oss ansluta oss till facket. Vi skrattade åt vår egen dumhet. Humorn tror jag har hjälpt mig mycket.
En kaka stod på bordet
Frågan om var de skulle bosätta sig när lägertiden var slut blev tidigt aktuell. Några stora besparingar hade de inte men båda hade jobb, Sven på ett stålverk där han jobbade med telefrågor. Sedan fick han jobb inom Telecom, d.v.s. telefonbolaget.
- Vi hade 4.000 dollar, berättar Bojan. Någon sa att det skulle räcka till som grundplåt. Vi fick nys om ett hus och slog till innan vi sett det. Vi litade på den finska mäklaren som försäkrade att det var ett bra ställe. Och vi var tvungna att bestämma oss fort.
Det behövde de inte ångra. Det lilla huset de köpt var välskött och allt vittnade enligt Bojan om kärleksfull omsorg. Säljare var en gammal tant som 70 år tidigare emigrerat från Skottland. Själv hade hon flyttat till ett pensionärsboende.
- Hon hade lämnat kvar alla möbler. Och på bordet stod en nybakad kaka, berättar en synbart rörd Bojan. Dessutom var det nära till skolan för Johnny. Och en granne hade en pojke som var lika gammal som Jerry. Så han fick en lekkamrat. Eftersom grannfrun erbjöd sig att ”skåda ett” Jerry kunde jag börja jobba som hårfrisörska fredag och lördag.
Möbelvård på gång.
Förstoring.
- Till jobbet körde jag bil. I Australien är man nästan tvungen att ha bil. Det är dåligt ställt med busstrafiken. Sven hade firmabil. Och så hade vi köpt en liten Fiat. Men mitt finländska körkort dög ju inte. Men det lät enkelt att få det utbytt mot ett australiskt. Man behövde bara besvara några frågor. Men det höll ändå på att gå snett. Då jag fick frågan om hur långt ifrån ett övergångsställe man får parkera rörde jag ihop meter och yards. Men Agneta som stod bredvid med boken i hand svarade i mitt ställe. Det dög det också. Inte var det så noga. Jag fick mitt körkort.
Wollongong kom att förbli familjens hemort, men i det lilla huset kom de att stanna bara något år. Efter att ha renoverat det sålde de det, varefter de köpte ett större hus som de likaså renoverade och sålde. Sedan kunde de flytta in ett hus de själva byggt. Det skedde 1980.
- Där bor jag fortfarande, säger Bojan.
Hur anpassade ni er till livet i Australien? Är det lätt att få vänner? undrar jag.
- Ja, det måste jag säga. Sven som var rätt social fick många vänner på Telecom och jag fick vänner på mitt jobb. Och så var det ju grannarna. Det är lätt att komma in i Australien, speciellt om du kan göra dig förstådd på engelska. Australiensarna är snälla, glada och generösa. Men de sociala koderna är ju andra än de vi är vana vid. Då vi var nya blev vi bjudna till ett dop och Sven tog på sig en vit skjorta, kostym och slips. Jag kom i högklackade skor, finklänning och saker. Men de andra kom i shorts, fritidsskjortor och sandaler. Det var mycket informellt. Vi kände oss helt malplacerade. Men å andra sidan var det ju ett bevis på deras vänlighet att vi blev inbjudna fastän vi var nyinflyttade.
- En annan gång blev jag inbjuden till en tillställning på skolan. ”Bring a Plate”, sa de, det vill säga ”Ta med dig ett fat”. Och eftersom jag inte hade några kalaskärl beslöt jag ta med mig en tallrik. Men det visade sig att alla andra hade en tårta, smörgåsar eller liknande på sina fat. Jag stoppade snabbt fatet i väskan. Det handlade om ett knytkalas, men det hade jag ju inte förstått.
Julfirande i Oak Flats 1987. Fr.v. Johnny, Bojan och Jerry.
Förstoring.
Då hemlängtan slog till
Har du aldrig längtat hem? undrar jag.
- Javisst, ofta, blir svaret. Värst var det ett drygt år efter vår ankomst till Australien. Då fick jag ett brev från mamma där hon berättade att mormor hade dött. Och några månader senare fick jag ett annat brev där det stod att min kusin Allan Helsing dött. Sånt tänker man inte på när man flyttar – att man är långt borta och inte har den där gemenskapen med sina nära och kära. Det har jag kanske känt hela tiden i Australien; att jag inte hör ihop med mänskorna där. Man är uppvuxen i en annan kultur. Då man sjunger en sång vet man varifrån den kommer, dess bakgrund, stämningar den väcker. ”Räven raskar över isen”, sjungs inte i Australien.
Den känsla av utanförskap hon ger uttryck för ska kanske ses mot bakgrunden av den livssituation hon befinner sig i då intervjun görs i augusti 2019. Hon känner sig allt ensammare då kära anförvanter och nära vänner hon haft i Australien har gått bort. Tankarna går allt oftare till barndomens trakter, till släkt och vänner från barndoms- och ungdomstid, och inte minst till stugan på Sandska.
- Sven fick cancern våren 1987, berättar Bojan. Han opererades i juni och försågs med s.k. stomi. Men nästan strax började han få starka smärtor i ryggen. Han var inte sängliggande men vilade mycket, hade svåra smärtor och måste få smärtstillande, morfin. Vid ett läkarbesök strax före jul fick han beskedet att cancern spritt sig i hela kroppen. Fyra månader senare var Sven död. Jag minns då vi stod där på begravningen, Johnny, Jerry och jag. Då kom undertakern (begravningsentreprenören) och frågade om vi väntar på resten av familjen. Nej, sa jag, det här är den enda familjen som finns. Den där ensamheten – att inte ha sina närmaste med sig – det är den som känns jobbigast.
Efter Svens död gick Bojan med i en singelgrupp som kyrkan samlat. Där vinkade en kvinna till henne och sa: ”Här är en plats ledig”.
- Det var Ann och vi blev de bästa vänner, säger Bojan. Det var början till en livslång vänskap. Ann var från England och frånskild. Vi hade så mycket gemensamt och träffades ofta. Det var en stor sorg och saknad då hon dog för två år sedan.
På besök hos Astrid. Fr.v. Bojan, Maria, Stig, Gösta, Astrid och Robert.
Förstoring.
Frisörskan blev psykolog
Svens död ledde också till en annan livsavgörande förändring för Bojan.
- En tid efter Svens död kom mamma och Olle på besök, berättar hon. Det var Olle som bett mamma komma med. Bojan har det säkert svårt, hade han sagt. Så då kom de och mamma stannade ett år. Då började jag gå i vuxenutbildning och fick behörighet att söka in till universitetet. Vuxenutbildningskursen tog två år. Sedan började jag studera och det var nog det bästa jag kunde göra. Det har gett mig det mesta i livet. Jag klarade av utbildningen till psykolog på fem år men somliga tar det på fyra. Dessutom ska du ju ha två års praktik efter studietiden. Men det har man ju stor nytta av det annars i livet. Det är mycket givande att få arbeta med människor. Det har jag alltid tyckt om.
Det var modigt, konstaterar jag. Men hur kom det sig att du valde just psykologi?
- Jag började ju vuxenstudierna för att förbättra mina språkkunskaper. Och under vuxenstudierna uppstod diskussioner om vad vi skulle vilja börja göra. Av studievägledaren fick jag rådet att söka till universitetet. Och jag fick så pass bra betyg att jag hade goda möjligheter att bli antagen. Vi var en grupp vuxenstuderande som höll ihop. Men jag tror nog också att det handlade om finsk sisu. Och stolthet. Då man jämförde resultaten från olika tenter låg jag i den sämre ändan. För många var det väldigt viktigt att alltid ha det högsta betyget och då det inte alltid lyckades gav de till slut upp. Det var många som slutade. Så till slut var det bara jag och en kurskamrat som blev legitimerade psykologer.
Efter studierna startade Bojan en egen praktik tillsammans med en kollega. Men då kollegan flyttade bort började Bojan arbeta för en organisation som sysslar med familjeterapi och olika sorters stödverksamhet. På sidan om hade hon en egen praktik tillsammans med en annan psykolog.
- Det var en bra kombination, säger hon. Dels hade jag stimulansen av att arbeta tillsammans med andra och dels kunde jag arbeta självständigt och själv bestämma över mina rutiner.
- Men var det inte knapert med ekonomin under studietiden?
- Som änka fick jag ett understöd. Det var inte stort men vi ägde ju huset. Och så tog jag ett studielån, som jag inte behövde börja amortera på förrän jag började arbeta. Och som psykolog hade jag förstås bättre inkomster än som frisörska. Jag trivdes med jobbet och har alltid haft ett intresse av att pröva på nya saker.
Bojan legitimerad psykolog.
Den danske polisen
Öppen, social och gåpåig har Bojan alltid varit. Det är egenskaper man har nytta av varhelst i världen man befinner sig. Och snart fick de sin belöning även på ett annat sätt.
- Jag och min granne brukade vara ofta ute på promenad tillsammans, berättar Bojan. Ofta mötte vi en cyklist som min granne kände. De hälsade på varann och ibland stannade han för en pratstund. På det viset blev vi bekanta. Det visade sig att han var polis och att han var på väg till jobbet. Han hette Jan Reinhold och hade sina rötter i Danmark. Hur det nu var så började vi sällskapa. Och hans familj tog emot mig med öppna armar. Jans mamma tyckte att de hörde mer ihop med mig än med australierna. Då blev nog livet intressant.
- Vi hade det bra ställt ekonomiskt båda och behövde inte bekymra oss om brödfödan. Han hade en stor segelbåt som vi seglade med i Sidney hamn. Emellanåt lastade vi cyklarna på hans pickup och så körde vi till Sidney för att cykla omkring i stan. Allt som var lite äventyrligt tyckte han om. Därför rustade han upp segelbåten för att kunna delta i Monäsrodden. Han älskade Finland.
- Julen 1994 besökte vi för första gången Finland tillsammans. Vi tillbringade julen här på Sandska. Det var härligt. På hitresan besökte vi också Köpenhamn där han vuxit upp. Då familjen flyttade till Australien 40 år tidigare var han bara 16 år. Han hade inte varit i Danmark sedan dess.
- Vi fick elva år tillsammans, summerar Bojan. Men en morgon då vi just stigit upp tittade jag på honom och sa, att jag tycker att det liksom rycker i din ena kind. ”Ja”, sa han, ”jag har haft lite styvt att prata i några dagar.” Jag bad honom besöka läkare med detsamma. Själv for jag till jobbet. Sedan ringde han från läkaren och sa att han ska på magnetröntgen. Då den var gjord ringde han igen och sa att de hittat en stor tumör i hjärnan. Det kom som en blixt från klar himmel!
- Han blev intagen på sjukhus och operationen gjordes två dar senare. På den följde strålning trettio gånger. Han fick nog också cellgift. Men röntgenundersökningen efter den sista strålningen visade att tumören blivit dubbelt större. Han dog 4 april 2004. Till skillnad från Sven hade Jan inga plågor, men han miste all rörelseförmåga. Han låg här hemma i vardagsrummet och Jonny hjälpte honom på olika sätt. Jonny var till stor hjälp.
En god vän. Papegojan Crimson Rosella.
Förstoring.
Det blev ett annorlunda liv
- Efter Jans död har jag varit till Finland nästan varje sommar. Det blev ett helt annorlunda liv, konstaterar Bojan. På min arbetsplats var de mycket förstående och beviljade mig ledighet för resan hit och vistelsen här. Men då jag ännu jobbade vistades jag ju inte så länge här som jag gjort sedan jag blev pensionär. Man kan inte ta sig an en ny patient och sedan plötsligt säga att nu åker jag iväg till Finland på en månad. Men jag slutade med den privata mottagningen.
- Jag tror inte min hjärna längre skulle fungera med jobbet, säger hon eftersinnande.
Hur klarar du dig ekonomiskt nu som pensionär? undrar jag.
- Jag har ju min arbetspension och en pension efter Sven, påpekar hon. Det lever jag bra på.
Och levnadskostnaderna i Australien är ju mycket lägre än här. På ett sätt är det lättare att leva där – men på ett sätt också ytligare. ”Det ordnar sej”, säger de i Australien och det brukar det ju göra. Men om de säger det då man har det svår och sörjer så är det inte till någon större tröst. Det tyder ju närmast på brist på engagemang. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det … det är liksom en djupare kultur i Finland, en kultur som tilltalar mig. Visst har jag ju några vänner också i Australien även om de blivit färre med åren. Här i Finland har jag fortfarande en stor vänkrets och det är roligt. Och många av dem har jag vuxit upp med så vi har mycket att tala om. Jag brukar också hälsa på Svens syster Lisa. Hon var hit till Sandska och hälsade på för någon vecka sedan och jag borde fara och hälsa på henne, men det har blivit lite dåligt med mitt körande. Vi har ju vänstertrafik i Australien och ibland händer det att jag blir lite osäker om jag är på rätt sida. Ännu värre är det då jag är tillbaka i Australien, där går det illa om jag hamnar på fel sida. Trafiken där är otroligt livlig. De bygger ut och bygger ut hela tiden. Alla ska ju bo i egnahemshus och det slukar enorma arealer.
|
