Fredagen den 16 september, 1808

Det härskade överallt en djup tystnad. Ståhlberg, Jernefeldt och jag reste till Nykarleby för att proviantera. Då vi kom helt nära staden blev vi lika hotade av döden som om vi befunnit oss i en batalj.

På andra sidan ån avlossade nämligen några soldater sina gevär och kulorna surrade helt tätt förbi oss. Lyckligtvis träffades ingen av oss. En strid förväntades inträffa just utanför Nykarleby och alla i staden väntade sin undergång.

Nykarleby var i uppror. Alla var sysselsatta med sig själva och att rädda så mycket av sin egendom som de kunde. Det regnade och ryssarna gjorde min att anfalla. Då jag skulle börja proviantera för brigaden i Bonäs kom attacken. Arriergardet bröt upp och marscherade förbi och jag lämnades att sitta kvar på en åker bredvid min häst.

En fjärdedels timme efter det att armén tågat bort hörde jag kavalleriet komma. Jag blev förskräckt och fruktade bli tillfångatagen av de kommande ryssarna. I största hast lade jag betslet i munnen på hästen — i brådskan kom det bakfram — och kastade mig i sadeln. Eftersom vägen gjorde en bukt väntade jag tills jag kunde se dem innan de såg mig, och snart såg jag också verkligen — Savolax dragoner! De hade varit på fältvakt vid en bro ovanför kyrkan, men retirerat vid ryssarnas ankomst.

Jag lät nu min häst beta vid pass tio minuter och red sedan efter armén, som jag upphann nära Nykarleby.

Just då jag nått innanför arriergardet kom en rysk parlamentär till staden. Det härskade nu ännu större förvirring än tidigare. Få människor var kvar i Nykarleby; de flesta hade utrest på holmar för att undvika krigsaffären.

Jag hade ej ätit sedan i förrgår och uppsökte alla ställen som fanns för att köpa en bit mat. Men det var fruktlöst. Äntligen lyckades jag hos mina bekanta Jutens få litet kall mat att stilla min hunger. Med armén marscherade jag ut ur Nykarleby för att kantonera över natten. Men knappt hade vi stannat förrän vi fick order om uppbrott och fortsatte längs vägen mot Jakobstad.