E V I G  S T A D

ur

Loggbok på landbacken

av

R.R. Eklund

Barndomsstaden är evig. Ingenting där kan bli annorlunda än det var. Platsen där vi växte upp är absolut och definitiv. Den utvecklas inte, går lika litet tillbaka; den är. Vår första hemort i världen lever sitt slutna, mättade liv så länge vi drar andan. Tingen och människorna som fyllde den finns kvar och rör sig i denna dag. De ser ut och beter sig precis som den gången vi befann oss bland dem. Det kan hända vi tycker oss känna till mycket i vår barndomsstad blott bristfälligt, och vi frågar någon äldre, någon som fanns där före oss. Men han kan inte ge besked. Den plats som är förblivande för oss var kanske bara en flyktig episod för honom. Han har sin egen eviga stad.

Då var då, nu är nu. Du lever dagens liv fastän du står kvar oförbytt inom mig.

Tunga idyll som jag återser, fanns du till kring pojkårens älvstränder? Jag minns dig inte sådan precis, inte med denna intensitet i det vilande och täcka. Men under bron fanns ju den tiden forsen, de egensinniga stenarna och vattnets halvilskna morrning, lika genom dag och natt. Bara tornuret slår sina slag nu som då, med varje klämtning nafsande föregångaren i stjärten; man kunde tro det är hög tid att löpa till lilleputtstationen, den längesen försvunna. Då ser jag nya kraftverket sticka upp sin oplatsenliga funkisgavel bakom lövmassorna, kallande mig tillbaka. Och under bron smågrälar ju ingen fors ... Som sövande porter flyter den i sin gamla bädd, tyst och tung, kantad av björk, rönn, hägg och syren, dryader [trädnymfer] som doppar sin söta tungsinthet i fåran. Det gjorde de redan då; men det var forsen pojksinnet sög upp. Nu när den är borta kan man ansättas av en syndig lust att slita sönder all idyllen med en bärsärksgång: hojta och slå kring sig, löpa amok och som en gärd åt pojkårens vräkta gud kasta sig över broräcket.

Man tittar in i ett dunkel. Man ser vissa saker. Man vet att där finns andra också fast man inte urskiljer dem. Det man ser har man fordom haft för ögonen så många gånger att det gått in i en och finns där. En oljelampa som är just den och ingen annan kastar sitt oföränderliga ljusmönster över en vägg. En väckarklockas melodi skorrar till. En parvel vandrar sin eviga morgonvandring mot upplysta skolfönster.

En pojkbyting öppnar ena fönsterhalvan: gardinen fläktar till. Munnen blåser, står det under en av de lustiga små bilderna i den uråldriga abc-boken. Men vad är blåsten egentligen? Pojken pustar för egen del på gardinen. Han tänker. När han var riktigt liten stod mor en gång med honom på armen vid detta samma fönster. Han frågade vad det var som böjde träden, och då blåste mor på gardinen just så här. På det viset går det till. Detta är blåsten. Men förstod gjorde han inte. Och svårt är det att begripa ännu i denna dag. Det som står stilla är det ingen konst med. Det vilande är mycket enkelt.

Pojken står och glor framför sig, tafatt och tölpig. Det är som om han stod kvar genom sommar och vinter, på samma fläck, ohjälpligt fastvuxen vid den branta strandbrinken. Enda variationen är att han vintertid har under fötterna ett par vinda och omöjliga skidor, medan han om sommaren står på den grönklädda jorden, med ett löjligt tillyxat metspö i handen. Pojkens alla kamrater vet att han varken kan behandla skidorna eller spöet. Han bara står där han står; gör endast då och då svaga ansatser att likna de andra, halvgångna försök att få upp en fisk och gå ner för stupet på sina åbäken till skidor.

Men det är någonting som kamraterna inte har reda på. Troligen vet han det inte själv. Skidåkningen och fisket har slagit sig inåt. Han känner till alla med pojksysselsättningarna förbundna förnimmelser bättre än de som är överdängare i dem. Dessa är så upptagna av sina bestyr att de inte hinner se och känna. Bara hastiga ilningar går genom dem, snabbtflyende ryck av fröjd och skräck som det är omöjligt att kvarhålla, medan han, stående på skidorna med ett nervkittlande bråddjup framför sig eller kämpande med en mört som förvillat sig till hans krok, fördjupar sig i förnimmelserna så han egentligen lever fullare med i vad han inte gör än de andra pojkarna i allt som de tar sig före.

Det hör till tonen i hemmet att dölja alla varmare känslor. Till och med en smula vänlighet och tillmötesgående smakar pjosk. Man skall inte »göra sig till». Och göra sig till det är att lägga i dagen ett mjukare sätt än det strävt sakliga, som förutsättes vara det normala ärliga människor emellan.

Får modern någon sällsynt gång en blomsterkvast heter det: Jag måste väl sätta den i vatten då.

Man skall hålla tillbaka när känslorna kommer, streta emot som var man på väg nedför en backe. Man vet aldrig var man hamnar.

Modern är ganska konventionell, bondekonventionell, småstadskonventionell. Hon kan vara egensinnig och självgod, sträng, till och med hård. På faderslinjen är sinnet mjukare och varmare, svagt också och kanske en smula lösaktigt. Infallen och stämningarna far lätt i väg med det folket; de har inte att sätta upp något större förråd av moralisk styrka. Kanske kunde man likna dem vid den falnande glöden i en kolbädd, flämtande för minsta drag men snart täckt av grå aska.

Skall då modern vara vedklabben, kådig och hård och seg, spjälkt ut direkt ur naturen, bra att damma en vettvilling i skallen med och nyttig i mänskornas vardagsvärld också på annat vis. Simpel och trygg, utan lust att springa över vedbodströskeln men med den levande skogen i sig ännu, besinnande för att värma och göra föda; ett entydigt vardagsting, ovetande om den skälvande glöden och asktäckets hot?

Nej, modern är barnunge också. Hon lever i sagovärlden. Hon tror att allt är sådant hon ser och hör och känner det. Liten och hjälplös är hon i den verkliga världen. Hon förmår ingenting. De andra kan nästan vad som helst — till och med hennes tafatta pojke mäktar mer än hon. De blinkar och säger att blått är rött. De smilar och får vad de vill ha. De klär ut sig både till kungar och tiggare, hur det faller dem in. De är vad de låtsas vara. De lever i verkligheten. Modern kan inte göra sig till annat än det hon är. Hon lever i en overklig värld.

Du ligger där. Du har en filt svept över dig, En duk virad kring huvudet. Inte en rörelse, inte ett ljud. Du är min mor. Jag vet inte hur du har det. Jag är fjärran från dig. Kanske slumrar du. Eller ligger och tänker. Finner dig överflödig kanhända. Allt är så annorlunda än förr. De närmaste har blivit främlingar.

Eller kanske lever du i det gamla, det som var för länge sedan. Kanske är du lycklig i din vila. Eller sover du, ovetande om fordom och nu? Kan det vara sjukdom som tvingat ner dig? Jag vet inte hur du har det. Jag är så fjärran från dig.