[4.
Salen]
När Edgar är åtta år får de ett rum till.
En dörr öppnas i butiksväggen till våningen invid
och det nya rummet blir butik. Gamla butiken upphöjes till sal. De
får sal!
De två emmorna [stolarna] som mor efter konkursen gjorde av gamla
tunnor föses undan och i stället kommer svarvade och polerade
stolar och en soffa, allt med rött sammetsöverdrag. Ett divanbord
med broderad duk står mitt i gruppen. Golvet har fått en skinande
korkmatta. Håller det att gå på, frågade en kusin
från landet, när han stod och gapade i dörren. Framför
de två fönstren ställs blombord med en fikus och oleandrar
på. Palmer består de sig ändå inte med.
Det är bara de fina herrskapen som har palmer i sina salar. De står
i stadiga grönmålade kaggar och sträcker sina långa
fingrar upp till taket. Kikar man in genom dörrn till en sådan
sal tycker man sig stå i en trädgårdsgrind. Himlen sveper
in genom många fönster och spelar mellan palmbladsflikarna.
Det är öppet och rymligt mellan möblerna. Deras sal är
varken stor eller ljus. Och inte hänger där på väggen
någon tjock och bred guldram med strand och stöddiga träd
och en båt innanför, ungefär
som nedanför stadsparken när solen går ner. De har
bara en bild med en räfsande flicka och några bibelspråkstavlor.
På divanbordet ligger fotografialbumet och pöser i blå
sammetspärmar med stora krusiga guldbucklor mittpå och i hörnen.
Lyfter Edgar på pärmen har han strax på första sidan
en morbror i långrock med vit näsdukssnibb på bröstet.
Han har bara en arm, den andra har gått åt i timmerskogen
i Amerika. Det finns många andra morbröder i albumet, Matts
och Gustaf och Jonas och vad allt de heter. Edgar måste jämt
fråga vem som är vem. På ett kort är de sex stycken
tillsammans. Det kortet är taget i Chicago. Moster Sanny och moster
Hanna är också i Amerika. Det finns en väldig massa Amerikakort
i albumet; man känner igen de bilderna också om man inte ser
vad som står under dem, Chicago, Seattle, Everett eller vad det
är. De minsta Amerikakusinerna ser skrattretande ut, tycker Edgar.
Koltarna är som uppblåsta och byxorna håller på
att trilla av dem allihop. Men det är väl för att folk
skall se de fina spetsarna.
Av pappas syskon finns bara faster Maria i albumet. De var inte så
många heller som mors. Faster ser ut precis som om hon satt och
pratade med en. Hon vänder just ett blad i boken hon har på
bordet bredvid sig och ser en rätt i ögonen. Men hon tittar
inte stint som många av de andra. Edgar tycker att faster är
livslevande där hon sitter: just nu kommer ett ord över läpparna.
Underligt att man kan se på bilden att hon har bruna ögon.
Farmor och mormor finns också i albumet. Mormor är yngre på
kortet än Edgar minns henne. En gång när hon ännu
levde tog han albumet och gick ut i köket och jämförde.
- Hur har du inga skrynklor här på kortet, mormor? frågade
han.
- Jag hade inte dej att dras med då ännu, sa mormor.
På farmor kan man se att hon var läsare. Hon sitter liksom
högt uppe med en stor styv kjol på sig, och mitt på kjolen
håller båda händerna om en psalmbok. Ansiktet är
litet och skrumpet som ett russin och tittar envist på någonting
över ens huvud. Farmor dog innan Edgar fanns till.
Så finns förstås i albumet alla korten seminaristerna
som bott och ätit hos dem har gett. De fyller flera blad. De bilderna
är alla nya och släta och glansiga. Edgar får inte kalla
seminaristerna burkar, som folk gör emellanåt, men när
han tittar på somliga av korten får han lust till det. Där
sneglar de på en så viktiga som vad, med hatten på sned
och käppkryckan stickande upp i ett hörn. Men seminaristkorten
hör liksom inte ihop med de andra fotografierna. Visst är det
roligt att se hur de tar sig ut, de som man minns och känner, men
de finns inte till på samma sätt som de andra korten. Man kan
flytta eller ta bort dem och det betyder inte stort. De är som stegen
på vinden och pratet vid matbordet.
Salen är inte som de andra rummen, det känner Edgar varje dag.
Den är tom på något vis också om där finns
folk. Och är man ensam i salen känner man riktigt, att där
är kallare och ödsligare än i kammarn och köket. Allt
man har sysslat med och pratat dröjer kvar i de rummen; stegen går
ännu sedan någon har gett sig i väg, sakerna är med
och fortsätter med sitt fast man inte rör vid dem. I salen står
möblerna och gäspar men vågar inte somna. De måste
vara fina.
Hela dagen ligger salen i en skugga, som på kvällssidan sträcker
sig långt ut över torget. När någon går förbi
på trottoaren marscherar en grå skuggbängel i motsatt
riktning över takets vitlimning. Edgar undrar över dessa sakta
tågande molngubbar. Hur kommer de till egentligen? På dagarna
är de det enda som har liv i salen.
När mörkret faller på blir salen nästan hemsk.
Taklampan brinner i kammarn, men tätt inpå finns det svarta
ovissa. Någon har lämnat salsdörrn halvöppen. Slinker
man in där kan vad som helst hända. En stolrygg skymtar suddig
i halvmörkret. Man kan inte alls veta vad som finns åt kakelugnshållet.
Man ser ju ingenting. För att veta och vara säker måste
man se. Nu får man lov att vara färdig till språng vid
varje steg. Det kan lätt hända att n å g o t tjuter
till och hugger en i strupen.
Stolryggen liknar ett glupande vilddjurshuvud, Edgar ser tungan i det
vidöppna gapet. Han vet ändå att det är en av de
nya stolarna. Men längre borta ser man ingenting. Vad som helst kan
hålla till i mörkret. Att det och det finns där i dagsljus
betyder ingenting. I det som man inte ser finns alla världens möjligheter.
Mycket mer och mycket hemskare saker än man någonsin kan tänka
sig.
Hemskt är det förstås också att röra sig på
stora vinden när det är mörkt. Och att ha ett nödvändigt
ärende över gården i höstkvällarna.
Men ut på gården bara i rusk och mörker. Tramp i gyttjepölar
och balansgång på utlagda plankor. Det blåser isande
under skjortlinningen och uppför armarna. Man trevar efter den breda
uthustrappans tvärslåar, gjorda för kossorna som förr
bodde vägg i vägg med lilla kammarn.
Man får upp dörrn. En dov och svart tomhet slukar en. Man är
inne i en jättes munhåla. Ska inte käkarna slå ihop
kring en och benpiporna knastra till? Händer som skakar av köld
och rädsla fumlar med tändsticksasken. En hop stickor ramlar
innan man får en att flamma upp. Över väggen stryker ett
rödaktigt sken. Hålen gapar. Bänken lyfter liksom på
ögonlocken och snörvlar sömnigt:
- Vad har du här att skaffa? Packa dig i väg! Här har jag
slumrat i den svarta hemskhet jag trivs i, och det vill jag fortsätta
med.
Man sitter spänd. Orörlig. Stirrar och lyss. En lös brädända
smäller någonstans i blåsten. Det är ju alldeles
tydligt en lös brädända som smäller, säger man
sig. Ingenting att vara rädd för. Men ögon och öron
står på spänn. Man får inte sitt tarv ordentligt
gjort. Och så skall byxorna upp. Händerna skakar av iver att
få det fort undan. Skjortan får ligga som en klut kring korsryggen.
Andra hängselstroppen hinner man inte med. Och så störtar
man i väg, slänger igen dörrn som fått stå
och hugga i blåsten och sätter av genom mörker och slask
mot fönstret som lyser. |