[20.
Uppgång och fall]
Det började med att Nelson ställde upp butik i ett gathörn
från deras.
Nelson är en utböling som ingen vet någonting om. En vacker
dag kom han nedramlande Gud vet varifrån och länge dröjde
det inte förrän han stod bugande och smilande i en splitterny
butik. Redan det att han inte är barnfödd i trakten är
misstänkt. Man har hört om dessa affärsmän från
länsresidenset och grannstan, som kantänka är så
företagsamma men inte har en nypa rent mjöl i sina påsar.
Där han står bakom sin skinande disk, denna Nelson, kan han
vara mör i mun och söt som en sockrad sirapssmörgås,
men har man ögon ser man räven sticka fram. En fjäskenfält
och smilmåns är han, om inte någonting sjufalt värre,
det är visst och sant.
Gud vet vad han haft för sig innan han kom till deras stad med sina
nymodigheter. Han nöjer sig inte med att handla som det har handlats
här i staden i evinnerliga tider, rejält och utan tillgjordhet
och krumbukter. Nej, någonting är tydligen på tok; han
måste liksom gömma sig bakom en massa konster och grannlåter.
Fönstret bredvid butiksdörrn skulle han ha brett som en port
och sänkt närapå till stenfoten; det fattades bara att
han körde in genom sitt kyrkfönster med flyttningslassen. Många
och granna saker hade han med sig i sina packlådor, som småpojkarna
stod och glodde på som på menagerilårarna med boaormar.
Det kom glasskåp på disken och mycket annat. Hela butiken
blänker och skiner nu av vitfärg i minsta vrå, och när
kunderna betalat får de en kvittolapp ur kassaapparaten att vända
på. Det är ju nästan som visitkort, om inte fotografi.
Och när de går hänger limpan och grovsaltet fint i snören
på träpinnar och på påsarna står det präntat
mellan pekande finger och krumelurer: J. A. Nelson. Kolonialvaruaffär.
Färm betjäning. Prima varor.
Det är inte att undra på att folk löper hos Nelsons som
på panoptikon de har på torget marknadsdagarna. Människorna
räcker inte längre till för en sådan liten och tillbakadragen
bod som Edgars mors. Ja, trafiken går ner hos dem, det kan vem som
helst se.
Det hade efterhand lättat för dem efter den tunga tid som följde
på faderns död och konkursen. Edgars mor behövde inte
längre pressa sig fram som genom en trång och krokig tunnel.
Den hårda nödvändigheten hade dragit sig ett steg undan
så man kunde svänga på sig efter behag ibland. Livet
blev mjukare och rymligare. Det fick en ljusare ton. Ett rum hade kommit
till. Det var inte ofta man satt på sammetsstolarna i salen, men
de stod där och bjöd in: ni kan vara fina om ni vill. Men det
var trivsammare att skynda förbi dem in i kammarn. Då och då
uppenbarade sig en ny prydnadssak på byrån eller etagären
[prydnadshyllan]. Man vände på en gipsstatyett och lade huvudet
på sned: vi har sådant också fast det inte går
att äta eller elda med. Mors ljusa sång band samman en domän
på två rum, kök och butik. Ungdomen dröjde kvar
ännu: som ett altare åt de fåfängliga timligheternas
trevliga gud lät hon göra en utsirad och glänsande byrå,
som ställdes att prunka mellan fönstren i salen. Det kom ovanligare
rätter och tilltugg på bordet. En del sådant fanns i
butiken; det gick lätt att ta och behövde inte betalas. Ja,
visst skulle det betalas, men inte just nu, när det skulle smaka
så bra med lite extra gott och läckerheterna låg på
hyllan och bjöd ut sig. Ett par gånger under dessa uppgångens
år reste mor till huvudstaden. Det fanns ärenden som borde
uträttas: varor beses och beställas, tänderna lagas. Så
hade evangeliiföreningen årsfest, och det var inte ur vägen
att någon gång träffa gamla bekanta. Då och då
blev det att resa till släktingarna i hemsocknen och Broby. När
mor for slog hon igen butiksluckorna. Under några dagar stod dörren
och vände en slät och avvisande rygg åt torget och människorna.
Och just när det går så bra för dem kommer denna
Nelson och slår upp sin nymodiga butik ett gathörn från
deras. En människa fördristar sig att rucka på ett urverk
som går som det skall. Hade det börjat hacka och dra sig av
sig självt så skulle man inte ha någonting att säga.
Det hade varit Guds vilja. Men en människa skall inte gripa in och
försöka ändra. Hon skall göra sitt, stilla och tålmodigt,
och ta emot det som kommer.
Långsamt men obönhörligt sackar det utför. Mor dröjer
sig kvar i butiken allt längre om kvällarna, lutad över
kladdar och räkningar. Sången blir allt sällsyntare. De
tar flere matgäster; köket får en avbalkning av kretong
så herrarna inte skall behöva stryka förbi spisen och
slaskämbaret utan får vandra till matbordet som genom en vestibul.
Men det hjälper inte. Det som kommer in i kassalådan går
ut igen till räkningar och hushåll.
Man börjar tala om att flytta. Hyran är för hög.
De kunde bo i ett rum eller ett par och sälja slut det som finns
på lådbottnarna. Och när lagret är tömt? Gud
har hjälpt förr. Mor har två starka armar och hon kan
sy. Det händer i livet att man är nere bäst man sitter
på grön kvist. Människan kan ingenting göra åt
den saken. Det är bara att ta i, men Gud ställer. Mor minns
Svartbacken, där hon som barn åt nådebröd sedan
hemmanet ramlat. Ändå har hon haft sitt eget att tugga på
allt sedan dess. För resten blir barnen snart stora. Några
år är ingen evighet. Kanske Gud rentav vill driva dem ut ur
denna stad för att ge dem någonting bättre. Edgar måste
få gå i skola och här finns ingen.
En försommardag håller de auktion på en massa husgeråd
och möbler och all bråte som samlats på vind och i lider.
De lämnar från sig sådant som man strängt taget
kan reda sig utan i denna osäkra värld. Det går livligt
till under de gamla fönstren, som när gardinerna tagits bort
liknar uppspärrade ögon. De bär saker i sitt anletes svett.
De vänder på en kista som de nästan har glömt, håller
en stund i handen en tavla, som hängde på väggen i går.
Bondfolket ropar i kapp och skämtar festligt.
Dagen därpå flyttar de in i bankens lilla gårdsbyggning,
som stått tom emedan den varit för kall att bo i. |