Lorenz vedermödor

En vecka senare satt Gunnel på kafé Brostugan, då Lorenz kom in i flygande fläng.
     — Jag borde få tala med dig, sade han, för nu är djävulen lös. Jag har nämligen haft en dust med farbror Samuelsson, som bad mig flytta in till internatet. Flytta till Knarkon, har du hört på fan?
     — Du till Knarkon? Hur så?
     — Det vete djävulen, svarade Lorenz med en axelryckning. Det är ett sätt att klavbinda min frihet, ser du. Jag vet, att det är min far som försöker genomdriva saken, och Samuelsson som möjligen har fått ont i ögonen av att betrakta min bil, gör naturligtvis vad han kan för att stöda det behjärtansvärda förslaget. Min far har med all säkerhet åtagit sig att betala för mitt uppehälle, och han betalar säkert bra. Men om jag också hamnar på internatet, ger jag mig blanka fan på att jag varje morgon kommer att köra bil ner till trappan, som leder till klassrummet, också om vägen bara är femtio meter.
     — Jag tror, att du är riktigt ond?
     — Om jag är! Kom med ut i stan, så att jag får tala med dig. Här kan tusen flaxande öron höra vad vi säger.
     De bröto upp och vandrade i riktning mot Kuddnäs.
     — Och jag som med lammets fromhet har försökt underordna mig seminariets drakoniska lagar, återtog Lorenz. Jag har vänt vid begravningsplatsen, jag har rökt i smyg och jag har inte förtärt starka drycker. I stället har jag bemödat mig om att plugga och punktligt infinna mig till lektionerna. Dessutom har jag uppfyllt mitt avtal med direktorn att endast uppvakta seminariets egna damer.
     — Vad för slag? Seminariets egna damer?
     Lorenz refererade sitt samtal med direktorn, efter det han kommit fast för tobaksrökning på Stora bron. Det hade Gunnel hört om, och hon ville därför få närmare uppgifter om det passerade. Lorenz fortsatte:
     — Du borde ha varit närvarande, då jag disputerade med honom om internatsfrågan. Samuelsson var på humör att resonera, men det var också jag. Slutligen kände jag mig i sådan toppform, att jag inte längre kunde hålla mig till svenska språket utan gick över till franskan, som jag har i arv efter min mor — hon var infödd fransyska. Samuelsson verkade mindre förtjust i min färdighet att uttrycka mig på franska, eftersom han av allt att döma inte förstod mycket av vad jag sade. För att ytterligare visa min överlägsenhet slog jag om till tyska — min far härstammar nämligen från Bayern. Samuelsson talade hela tiden svenska.
     — Talade ni inte alls finska?
     — Nej, gudskelov. Där hade jag varit på sju famnars vatten. Jag behärskar förstås estniska, men det språket skiljer sig högst väsentligt från finskan.
     — Nå, vad sade Samuelsson?
     — Att min far önskar att jag tas in på Knarkon.
     — Och den saken tänker Samuelsson ordna?
     — Ja, han vill förstås göra som min far önskar. Så det blir nog att anlägga tonsur och gå i kloster.
     Gunnel måste le åt Speiergangs bisterhet.
     — Jag har trott internatet vara en inrättning för medellösa.
     — Det är det också, men det hindrar inte, att det samtidigt kan vara en uppfostringsanstalt för rika.



Bertel Eklund (1945) Gunnel utmanar ödet, sid 151—153.