I regeln är det mindre bemedlade ynglingar, som söka inträde vid ett seminarium för att utbilda sig till folkskollärare. Men höstterminen, då Gunnel begynte sitt andra år i Nykarleby seminarium, antecknade en son till en stormrik estländare sitt namn i läroverkets matrikel och intogs i tredje klassen.
     Utlänningen väckte icke så ringa uppmärksamhet i Nykarleby, där alla människor känna varandra. I staden spred sig ryktet att hans fader var mångmiljonär och ägde flere stora stenhus och affärer i Reval [Tallinn]. Det berättades vidare, att sonen Lorenz var familjen Speiergangs svarta får, som den stränge fadern efter flere misslyckade försök att med stöd av informatorer skola till student, sänt till seminariet. Han hade hört, att denna läroinrättning hade förmågan att göra karlar även av odågor.
     Estlänningen som knappast kunde vara mera än tjugofyra år, anlände varje morgon till lektionerna i sin egen bil, en grå Challanger av sporttyp. Att redan detta väckte uppmärksamhet var en given sak. Seminariets lektorer hade på sin höjd möjlighet att hålla sig med cykel ...
     Sin bostad hade Speiergang funnit på Wiks hotell, där han hade tre rum till sitt förfogande. Hans flotta och världsvana uppträdande väckte både beundran och avund. För manspersoner som kommo i beröring med honom, var bilen och den späckade plånboken viktiga attribut. Hans dambekanta fäste främst avseende vid hans resliga gestalt och det korpsvarta håret — det var alltid benat på mitten. Ansiktet var ovalt. Han hade stora, och uttrycksfulla, blå ögon. Den breda munnen markerades av en underläpp, som påminde om habsburgarnas.