Idyllernas stad var sällsamt vacker en sådan majafton som var som gjord för svärmerier. Provisor Hasselstam uppvaktade fortfarande Gunnel flitigt. Mången afton lyssnade de till forsens dån och hänfördes av utsikten över älven. En gång besökte de det lilla örike i älven, vilket kallas Brunnsholmarna, där gamlingarna förr tvådde sig i hälsokällan och ungdomen samlades till kägelspel. Mången natt viskade han ömma ord i hennes öra.
     Dag efter dag steg solen allt högre. Som ett komplement till de ljusa nätterna kommo häggarna med sina vita blomster. De överskyggade seminarievägen och spridde en angenäm doft, medan de stora hängbjörkarna böjde sig över älvens virvlande vattenmassor, som manade årets propsmiljoner till yster dans. Virkesflottningen var någonting nytt för Gunnel. Hon hade läst Linnankoskis fängslande roman: »Sången om den eldröda blomman»och sett »Forsfararens brud» på film, men i verkligheten hade hon inte varit med om någonting dylikt. Nu såg hon dessa flottningskarlar vandra längs älvens strand och följa med virket på dess färd till sågverket vid det öppna havet. Men sällan voro de enbart åskådare. Alltemellanåt hakade stockarna upp sig i de trånga passagerna, bildade bråtar, som dessa män med dödsförakt måste bända lös.
     Här var sannerligen platsen för motivsökande skalder och författare. Längs Nykarleby älvs stränder hade Topelius, Lybeck och Knape vandrat och litet högre upp vid insjövattnet hade skaldekonungen [Runeberg] skrivit sina första poem. Gunnel frågade sig om poesin rann upp på denna släktbygd. Men varför just här? Det fanns andra bygder som genomflötos av andra älvar och åar. Varför just i denna ända av Österbotten? Hon gav sig själv svaret genom att erinra sig Lessers utläggning om den fria utsikten, som gör sinnet mottagligt och adlar tankarna. Hon mindes Vörå — Rågens rike — som hon bilat igenom och Närpes ... Hon tänkte på ladorna, som alla avsmalna neråt och ger det österbottniska bondlandet dess egenartade karaktär.