Jag vill närma mig dig försiktigt nu, kära bror, när jag talar om dig, så du inte blir skrämd och tar till flykten som någon gång förr. Jag vill inte söka förklara det som ligger utanför min fattningsförmåga i ditt sällsamma väsen, bara berätta vad jag minns — enkelt och stilla, om jag kan det — som då man sitter i ett soffhörn en skymningsstund och manar fram dyrbara minnen. Och jag vill föreställa mig att några av dina vänner sitter hos mig och lyssnar.

När jag läste Ernst Josephsons dikter nyligen kom Ragnar mig mycket nära. Jag mindes den tiden då han så omåttligt beundrade denna fascinerande diktare-konstnär, mindes särskilt en kväll då han läste högt för mig ur ett dikthäfte han kommit över, läste och grät. Ja, han var lättrörd, min kära bror. Han läste samma rader om och om igen. »Si, detta är poesi. Så ska man skriva», sade han:

O, Saul, konung, tänk på fåglalåt!
O, låge ditt hjärta på min arm,
jag skulle det vagga som palmerna vagga för vinden
och stilla dess gråt.

Man skulle kunnat få för sig den kvällen att Ragnar ställde lyriken högst av alla uttrycksformer och ansåg den som det svåraste av allt. Mig och andra nybörjare gav han rådet — »fast man kan ju inte råda i slikt» — att aldrig skriva dikter. »Att skriva poesi, det är att fånga i flykten det som inte kan fångas. Försök hålla kvar och få tag i de rätta orden för en doft eller en flyktig stämning, en obestämd rörelse inom dig, en känsla av lycka som kom ni er utan att du vet varför och är borta igen. Om du kan detta, då kan du skriva poesi. Jag kan det icke.

Med sådan anspråkslöshet talade Ragnar om sin diktning mot slutet av sitt liv. »En enda verklig dikt har jag skrivit, det är allt, sade han. Och han gick till bokhyllan och tog ut sin sista diktsamling och läste under stor rörelse den sista dikten i den:

Novembersol

Nu skänkes livets loppsup i.
Vass går en blåst kring galgen.
I lä bak murrig mästerman
vi krypa hop och lapa
snålt dröjande vår avskedsdrick.

Nu räcks åt oss som skola dö
den sista njugga bägarn.
Men vad är alla stinna stop
mot elden i den droppe
som blänker till förrn blicken släcks.

»Detta är dikt, kanske den enda av dem jag skrivit som kommer att leva.»

Jag har undrat över Ragnars stora gripenhet inför just denna dikt, har tyckt, att nog borde han väl ha kunnat gilla också andra av sina dikter — fast han var färdig med det gamla och såg framåt mot något nytt, så snart ett arbete gått av trycket. Kände han den som ett varsel om sin snara bortgång? Hans blick kom ju att släckas just under novembersol.

Ragnar talade mycket den kvällen om poesins väsen, tyckte att han inte var värdig att nalkas diktens musa och för »tung och ovig» att fånga henne i flykten. Han skulle aldrig mer försöka sig på poesi, sade han. Och han kom att hålla ord. Efter den kvällen skrev han inga dikter mer, alls ingenting mer, för det var kort före hans sista insjuknande.

Denna sista påtumanhandkväll med min bror ser jag på som på en dyrbar skänk. Ingen av oss anade att det skulle bli den sista kvällen, då Saima, Ragnars hustru, ringde och frågade om jag ville komma och hålla bror min sällskap. Han kände sig ur form och hade beslutat stanna hemma då de andra gick på besök till Lisas blivande släktingar. (Dottern Lisa hade nyligen förlovat sig med en begåvad österbottning, vilket gladde Ragnar mycket, så mycket att han vanligen lade embargo på fästmannen då denne kom på besök. Tills Lisa kunde stå i dörren och undra stillsamt om hennes utkorade var »förlovad med henne eller med pappa».)

Det gällde ju också, märkte jag när jag kom, att hjälpa bror sin att få slut på innehållet i en flaska, så han inte skulle göra totalt slut på sig själv. Jag försökte mitt bästa och det som blev för mycket för oss hällde jag på blomfat och i vaser medan vi pratade. Ragnar märkte aldrig sådant. Bottenärlig som han var misstänkte han aldrig något svek hos andra. Ingen var lättare att föra bakom ljuset.

Den kvällen talade Ragnar också mycket om mor. Om hennes enstöringskap som var än större än hans, om hennes poetiska begåvning som också var större än hans, enligt vad han höll före. »Man skulle skriva som mamma, det vore det enda riktiga», sade han. Och han drog sig till minnes hennes ord engång: »Ditt tal skall vara Ja och Nej, vad därutöver är, är av ondo.» Och jag påminde honom om hans svar den gången: »Just det, ja. Man försöker ju, men man vill svämma över. (!) Man skulle skriva som du, mamma.»

Ragnar brukade ofta säga att mamma var diktare. »I högre grad än sonen», tillade han, vilket roade mamma mycket, hon som aldrig hade skrivit annat än det hon tecknat ned i sin dagbok under årens lopp. Och inte anförtrodde hon dessa blad sina innersta tankar, men kanske man kunde läsa dem mellawn raderna här och där — Ragnar kunde det väl. Hon skrev bara ned det som hände rätt och slätt, under dagar och år. Precis som det hänt, som var och en visste att det gått till. Ett slags bokföring som hon höll av ordningssinne över sitt liv som över butikens ställning. Inga sidoutflykter. Inga onödiga kommentarer. Bara så som det hänt. Men »man borde skriva som mamma», sade Ragnar, »det vore det enda riktiga.»

Ragnar var road av mammas reaktioner när hon läste hans böcker. Sedan hon läst »Ny dag börjar», där han talar så mycket om henne och så vackert, tog hon honom nästan i upptuktelse. Fast nog märkte man på rösten och på skimret över ansiktet att hon var glad: »Men ,du ljuger ju så, pojke. Är det nödvändigt för dej att ljuga? » Ragnar hajade till på sitt speciella sätt, axlarna sköt upp och ögonbrynsbågarna välvde sig högre än annars. Så smålog han: »Ljuger jag? Ja, kanske det är lögn alltsammans. Vet man egentligen når man talar riktigt sant?»