Guds skaffare

Underliga och underbara bönesvar fick tant Anna bevittna gång efter annan. Det hände ibland att samma dag som en räkning förföll till betalning hämtade postiljonen brev med just den penningsumma som behövdes. Andra gånger igen blev det nöd och bön, innan räkningen kunde betalas.

Vems var felet?

Ville Gud alltid pröva sin lydiga tjänarinna?

Nej.

Felet kunde sökas på annat håll. Ofta följde med penningsförsändelserna ett litet brev, där det bl.a. stod:

Vi har flera dagar varit manade att sända dessa penningar men dröjt därmed. I dag manade Gud mig på nytt . . .

Ja, då visste tant Anna, att Gud varit ute i tid och att han följde med skeendet på hemmet, men att skaffarna, varit litet senfärdiga av sig.

Tant Anna hade ett gott stöd hos många troende vänner i hemstaden. De hjälpte henne med bördorna på olika sätt. Men någon gång tycktes trosvägen dem för smal. Det gick så långt vid ett tillfälle, att någon t.o.m. förde fram tanken att det kanske var Guds vilja att småningom upphöra med hemmet, ty barnantalet hade sjunkit och den ekonomiska situationen var mycket mörk.

Men tant Anna svarade lugnt och sakligt:

— Varför skulle Gud för ett år sedan gripit in på det sätt han gjorde, om han nu vill att jag skall upphöra? Då jag fått en sådan tydlig kallelse att börja, så måste jag få samma visshet från honom att sluta.

När tant Anna kom hem den gången, gick hon i enrum med Gud, utgöt sitt hjärta i bön och bad:

— Du hörde vad vännerna sade till mig. Är det din vilja, att jag skall fortsätta, så räck åter ut din hand och hjälp mig ur min nöd samt giv mig nya barn till hemmet och visa din vilja för mig och för mina vänner.

Hennes inre fylldes av en stilla frid och förbidan.

Efter några timmar kom posten och medförde två brev. Det var spännande att se om Gud även denna gång skulle komma via posten. Och mycket riktigt. Han kom. Tant Anna läste i det ena brevet:

— Jag har känt mig manad att skriva, hur jag förra gången kom att sända penningar. Gud väckte mig en natt med orden: ”Kom ihåg barnhemmet i Nykarleby.” Men nu har Gud ej talat på samma sätt utan för två veckor sedan fick jag ett brev, postat i Å. I det brevet stod ej annat än: ”Tänk på barnhemmet i Nykarleby.” Intet namn, ingen adress. Jag satte undan brevet, men orden har hela tiden ringt i mina öron, varför jag nu sänder 2,500 mark M. P.”

Det andra, brevet var från Amerika och innehöll 700 mark.

Följande dag kom en av de vänner, som hade uppmanat tant Anna att upphöra med hemmet, på besök. När hon såg ett litet spädbarn, som just hade kommit till hemmet och läste breven med glädjebudskapen, kunde hon ingenting annat än själv ge 4000 mark till hemmets kassa.

En vinter höll matförrådet på att taga slut. Det dagliga böneämnet var brödet för dagen. En söndag ringde en lärarinna från landet och frågade:

— Förlåt att jag går rakt på sak, men har ni någon nöd i barnhemmet? Jag får ingen ro vid tanken på er.

Tant Anna svarade:

— Vår bön är: ”Giv oss i dag vårt dagliga bröd, ty vi är i nöd.”

Lärarinnan fortsatte:

— Nog är Gud underbar. I morgon skall jag sända er något och efter någon dag mera.

Hon höll sitt ord. Förråden fylldes.

En annan gång hände följande:

En känd affärsman brukade företaga insamlingsresor för barnhemmet i sin hembygd. Denna höst hade han inte tid utan meddelade tant Anna, att han inte denna gång kunde stå till tjänst.

Det var inga goda nyheter. Hur skulle det bli med potatisen, rotfrukterna, mjölet och andra förnödenheter. En lång och kall vinter stod för dörren.

Vid samma tid var en ung evangelist i bön inför Guds ansikte. Han bodde tiotals mil från barnhemmet. Han upplevde i bönen, hur Gud började tala till honom om Anna Nordkvists barnhem i Nykarleby. Han fick en stark känsla att han måste göra något för de små. Men vad skulle han kunna ge? På vilket sätt skulle han kunna hjälpa?

I ett nu var planen klar. Den omsattes i handlingen av de närmaste dagarna. Möte efter möte hölls i olika byar och i varje annons stod det till sist: ”Offer för barnhemmet i Nykarleby” Och en vacker höstdag rullade ”Gåvobilen” genom de olika byarna. Snart var den rymliga lastbilen fullastad med allt möjligt från höstens skörd.

När tant Anna den eftermiddagen kom ut på trappan och fick reda på bakgrunden till insamlingen och såg vad Guds skaffare hade lyckats åstadkomma, lät hon tårarna strömma . . .

— Tänk, vad Gud är god!

Sedan dess har ”Gåvobilen” varje höst avlämnat en dyrbar last, som barnhemmet har haft nytta av ett helt år framåt.

”Gåvobilen” har blivit en tradition. Varje höst — i regel, de första dagarna i oktober — har den i över 20 års tid överlämnat sin dyrbara last till hemmet. I mitten tant Anna och tant. Adèle.

— Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt Herren och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort. Ordspr. 19:17.

En dag kom barnen springande med glädjebudskapet;

— Bagarn kommer, bagarn kommer! Han har mycket med sig!

Och mycket riktigt. En troende bagare från landet hade tänkt sälja en del av sitt varulager för ett billigt pris. Meningen var att genom annons i ortstidningen meddela detta till kunderna. Då hörde han Guds röst i sitt inre:

— För det i stället till barnhemmet. Där behöver de hjälp.

Ännu en gång upplevde han den oförklarliga maningen:

— Skynda dig till barnhemmet!

Han lydde, samlade ihop en massa, matvaror från sitt lager och körde iväg till hemmet, där tant Anna tog emot den dyrbara lasten med öppen famn. Nu hade barnhemmet mat för hela sommaren. Sedan dess återkom bagaren med sina gåvor varje år.

En dag kom det ett brev från helt okända givare. Ledaren för en scoutkår hade hört om Anna Nordkvist osjälviska gärning och han hade i sin tur inspirerat sina pojkar för en insamling. En penningsumma, kläder m.m. och följande brev gladde tant Anna mycket:

— Vi har hört om Eder och de goda gärningar Ni gör. Vi vill hjälpa Er på vårt sätt. I vår lilla scoutkår har pojkarna besökt gårdarna i byn och fått hopsamlat litet kläder m.m. Byn är liten, bara ett par hundra människor, men det vi fått har givits av gott hjärta.

Vi hoppas att Ni vill taga emot gåvan och minnas att vi inte är givare utan endast förmedlare.

Brevet var undertecknat av kårens chef.

Ja, många Guds skaffare fick tant Anna möta under årens gång. Många tackbrev fick hon skriva till olika delar av Finland, till Sverige, Amerika, Australien . . .

Men många anonyma skaffare fanns även med bland de barmhärtiga människor, som bad och offrade för hemmet. När uppståndelsens morgon gryr, skall var och en få igen vad gott han har gjort. Även de givare, vilkas namn tant Anna inte fick reda på, finns med i Guds böcker.

— Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som icke har visat barmhärtighet; barmhärtigheten åter kan med frimodighet träda fram inför domen. Jak. 2:13.

Att pröva Gud

En sak vållade Anna Nordkvist bekymmer. Gång efter annan dök den upp. Hur hon än funderade, tycktes hon inte få någon lösning. Det kunde inte få fortsätta på detta sätt. Någon ändring måste det bli men hur?

Vad var det då som med jämna mellanrum pockade på en lösning?

Jo, tant Anna kunde inte förstå varför hon ibland, ja, rätt ofta måste låna pengar av grannar och vänner.

Hennes långivare var alltid vänliga, och förståelsefulla men . . .

Men .  . .

Hon funderade och mediterade:

— Gud, du har sagt, att detta hem skulle komma till. På Din befallning har jag samlat barnen. Du lovade att ha omsorg om oss alla. Det är inte mitt — utan Ditt barnhem, o, Gud. Du har lovat att ha omsorg om Dina händers verk. Men varför skall jag då, Din enkla tjänarinna, behöva låna pengar till Ditt hem. Du ser, att vi ännu har skulder på fastigheten i staden och när det gäller sommarvillan vid Andra sjön, så är det likadant. Vad skall jag göra? Är det mitt fel, så visa mig Din väg, och gör mig villig att vandra den.

Ibland då hon öppnade Bibeln, kom hon att läsa följande ord:

— Varen ingen något skyldiga — utom när det gäller kärlek till varandra.

Det var efter en sådan stund inför Bibeln som hon kom i nöd och kände behov av att vara ensam med sin Gud. Hon gick in i sitt rum för att bedja och ännu en gång lägga fram problemet inför Guds ansikte. Medan hon bad, kände hon en underbar förvissning i sitt hjärta att allt skulle klarna. Medan hon var i bön, kom ett Guds ord med våldsam kraft till henne. Hon grep tag i Bibeln och läste gång efter annan det ord, som Guds Ande fört till hennes hjärta:

— Ty jag. Herren, har inte förändrats . . . Vänden om till mig, så vill jag vända om till eder, säger Herren Sebaot. Nu frågen I: ”Varutinnan skola vi vända om?” Menen I då, att en människa får röva från Gud? Ty I röven ju från mig. Åter frågen I: ”På, vad sätt hava vi rövat från dig?” Jo, i fråga om tionden och offergärden. — — — Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat, och pröven så, hurudan jag sedan bliver, säger Herren Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse.

Tiondegivandet?

— Men jag har ingenting att ge. Jag har gett mig själv och allt jag ägt för barnhemmets räkning. Jag har ingen lön, ingen inkomst. Inte kan jag börja ge tionde, resonerade hon i ensamheten, där hon låg i bön vid en stol.

Men hon kunde inte förneka att inte Gud talat till henne just om denna sak. Mäktigt och påträngande hade han sänt just dessa ord från profeten Malaki till henne. Hon fortsatte därför att bedja:

— Gud, ge mig nåd, att jag från denna dag kan avskilja tionde för din räkning.

Bönen blev hörd. Förbundet mellan Gud och hans trogna och ärliga tjänarinna fick himmelsk sanktion. Från och med denna dag började det hända. Tant Anna gav Gud det Gud tillhör. Gud gav sin välsignelse. Gåvor strömmade till från kända och okända givare.

Ingen visste om ”kontraktet” mellan tant Anna och Gud men ännu en gång ville Gud visa, att han står troget bakom sina ord och löften:

— Den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse. Var och en give eftersom han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty ”Gud älskar en glad givare”.

Under de två år, som sedan följde, kunde alla skulder betalas. Bördorna föll från tant Annas rygg. Tron växte. Hon insåg klart och tydligt, att det ligger en stor välsignelse i att lyda Guds ord.

Ofta, ofta brukade hon säga:

Det lönar sig att gå ut på Guds löften.

Hon visste vad hon talade om.

Hon hade prövat Gud.

Fröjdas vart sinne

Julen var en efterlängtad högtid på barnhemmet. Då var det fest. Glädjen stod högt i tak. Både små och stora hade hjärtans roligt. Det var bara ett fel med julen: den lät vänta på sig alltför länge. Så tyckte barnen åtminstone. Kanske tant Anna var av annan åsikt? Hon hade så mycket arbete veckorna före.

Barnhemmet hade sin lilla jultradition. Det hela var så festligt. Det lämnade djupa spår i barnahjärtana. Då barnen sedan blev vuxna och bildade egna hem, så följde den gamla jultraditionen från barnhemmet med. De kunde inte glömma barndomens ljusa och lyckliga jular.

Det började egentligen redan kvällen före julafton. Då var allt städat och i ordning. Julgranen hade hämtats från skogen och stod nu ute på gården och väntade att få komma mera i centrum. Det var spänning i luften.

Äntligen jul!

Alla verkade så hemlighetsfulla, särskilt tant Anna, tant Adèle och de andra tanterna. Men barnen hade även sina hemligheter.

Det var svårt att somna denna kväll. Det viskades en hel del på rummen:

— Såg du paketet?

— Vilket?

— Det som tant Anna kom med?

— Nej. Men såg du paketen bakom dörren?

— Vilken dörr?

— I tant Annas rum.

— Vad tror du jag får?

— En docka.

— Men jag väntar en boll.

— Tyst, tyst . . . tant Anna kommer . . .

Nere i det stora vardagsrummet var det liv och rörelse trots den sena timman. Julgranen pryddes med glitter, vit bomull, äpplen och ljus. Flaggorna fick heller inte glömmas. De skulle ju påminna om att julens Herre kom för alla människor — rika och fattiga, små och stora, vita och svarta.

Så var julaftonens morgon inne. Barnen vaknade tidigt. Kläderna på. Så nerför trappan och in i vardagsrummet.

O, så vackert!

Ljusen tindrade. Julfriden hade lägrat sig över de värnlösas hem. Morgonmålet stökades undan. De större barnen började bläddra i sångboken. Med klara barnaröster och tindrande ögon, som var vända mot julgranen, sjöng alla med liv och lust:

”Fröjdas vart sinne,
julen är inne.
Frälsaren kommen är.
Se huru ljusen brinna i husen
prisande vännen kär.”

Äntligen! Nu var julen kommen. Nej — inte riktigt ännu. Klapparna? Dockorna? Paketen?

— Nej — de kommer först i kväll!

— Först i kväll, suckade barnen.

[Julafton på barnhemmet i mitten på 1950-talet.] [Julafton på barnhemmet i mitten på 1950-talet. Jorma Metso tillhandahöll båda bilderna.]

Men det kom en kväll i alla fall även på denna långa dag — en riktigt trevlig kväll, när julens mening kom att stå i centrum. Man kunde fråga sig, hur många hem i staden som upplevde en sådan julfröjd, som just på barnhemmet. Många hade bort få vara där som åskådare. Granen och gåvorna var inte det viktigaste. Barnen förstod, att det först och främst var fråga om Jesus-barnets födelsefest.

Julmiddagen bestod alltid av lutfisk och gröt. Det hörde liksom, till den rätta julstämningen att se de stora grötfaten med kanel och socker på. Vad det smakade! Hur högtidligt allt var.

Efter middagen samlades man till en andaktsstund, som alltid leddes av tant Anna. Efter en julsång läste hon julevangeliet och höll en kort betraktelse om ”Honom som lades på krubbans strå”. Hon ställde även en del frågor till barnen. Ibland kunde hon fråga:

— Vem har födelsedag i dag?

— Göran! ropade någon.

Javisst! Det var sant även det. En av pojkarna hade födelsedag på själva julaftonen.

Det blev en viss munterhet. Tant Anna försökte se allvarlig ut och fortsatte:

— Vet ni av någon annan?

— Jesus! ropade alla.

— Just det. Jesus blev född i dag för många, många år sedan. Han var den första julgåvan. Han var även den största. I kväll skall vi tacka honom att han kom så ringa och fattig just för vår skull.

Så följde en bönestund, då tant Anna och någon annan bad.

Äntligen . . .

Gåvor i mängd. Små enkla paket men även värdefulla leksaker. Stina fick ett ”mjukt” paket, som innehöll vantar och en halsduk. Lea jublade högt över sin docka. Erik visste inte hur han skulle hoppa av förtjusning, när han såg sina skidor. Att Hjördis var nöjd med sin yllekofta kunde ingen misstaga sig på.

Vilken glädje! Vilken tacksamhet!

Tant Anna skrattade ibland, så hon trodde att hon aldrig skulle kunna sluta. Hon tänkte även på alla barmhärtiga människor, som under höstens lopp kommit ihåg hemmet med olika slag av gåvor. Utan deras hjälp hade det blivit mycket annorlunda en kväll som denna.

Det viktigaste av allt

— Vår bön är att få se dem stå bärgade en gång inför Guds tron. Han förmår göra mer, än vad vi kan bedja eller tänka. Vad vore allt arbete värt om det ej bleve någon skörd för evigheten! Men såsom Herren förmått uppehålla oss, så förmår Han även frälsa. I mänsklig makt står det inte. Vi får dock så på en förhoppning, att det är Gud som giver växten.

Så skrev tant Anna inför barnhemmets 25-åriga tillvaro. Hon visste, att det viktigaste av allt är i alla fall att barnen blir frälsta. Mycket kunde hon göra för dem, men frälsa kunde hon inte. Bedja och förmana i all vishet hörde till uppfostran, men tjatig ville hon inte bli. Hon kunde genom ett helgat liv visa dem vägen till Gud men ville inte på något sätt tvinga dem till avgörelse.

Vid olika tider verkade Gud påtagligt bland barnen. Flera av dem upplevde frälsning. Sorgligt nog har en del sedan kommit bort från livets smala väg.

— De tyngsta och smärtsammaste upplevelser man har är då de frälsta, som man hoppats så mycket av, vänder Frälsaren ryggen. Man frågar sig om de verkligen skall gå förlorade, sade tant Anna vid ett tillfälle.

En av hemligheterna till att det i stort sett gått bra för barnen sedan i livet är nog den, att de alltid fortsatt att bedja för dem på hemmet. Varje dag har personalen lagt fram inför Guds ansikte alla barn, som under årens gång vistats kortare eller längre tid på hemmet. Ibland har det varit nöd och tårar i dessa bönestunder. Ansvaret för de ungas eviga väl har varit en hjärtesak för den troende personalen.

Trots att en del av barnen varit klena, när de kommit till hemmet, har inte många av barnen dött.

Under hela 22 år bevarades hemmet från dödsfall. Men när någon sedan har flyttat hem till barnavännen har alla känt både sorg och glädje. Tant Anna sade under tårar då ett av barnen dog: Svårt har det varit varje gång någon gått hem till Gud men vid tanke på tidens ondska, kan vi ej annat än prisa Jesus, som tagit dem bort ur en förförisk värld. Honom vare ära för allt vad han i sin vishet gör. Han är den som aldrig gör något misstag. Vi får taga både nöd och nåd ur samma fadershand.

”Det blir något i himlen för barnen att få
för de barn som i Herranom dö.
De få kronor av guld,
de få harpor också,
de få kläder så vita som snö.”

Svårt var att skiljas från dem som döden skördade. Men lika svårt var det att säga farväl till de stora barnen, som efterhand kom att lämna hemmet. Det var vemod varje dag någon packade sin lilla resväska för att bege sig ut i stora världen. Barnen grät och tant Anna grät. Det var ju mor och barn som skildes åt.

Men vid varje sådant tillfälle var det mycket som ingav tröst. Tant Anna tänkte för sin del på dagen för längesedan, då flickan eller pojken kom till hemmet. Ibland utmärglad och klädd i trasor. Hon kom ihåg de första åren, då det hjälplösa barnet klamrade sig fast vid henne och hur hon fick ge ut av sitt hjärtas kärlek. Hon kom även ihåg barndomstiden, då problemen hade hopat sig. Ungdomstidens ystra och själviska sidor hade även barnen på barnhemmet givetvis låtit komma i dagen. Allt passerade revy för tant Anna, då hon slöt sitt barn i sin famn och önskade lycka och framgång men framförallt Guds välsignelse i livets kamp och strid. Då hon sedan stod i fönstret och såg den stiliga pojken eller den trevliga flickan försvinna fylldes hennes ögon på nytt med tårar och hon sökte sig till sitt rum för att på knä inför Guds ansikte lämna sitt barn i goda änglars vård.

Men barnen glömde inte så fort mor Anna och de andra snälla tanterna på hemmet. Ibland kom de på besök och ibland kom det brev. Bland de många gåvor tant Anna fick på 80-års dagen var det ett enkelt brev, som strålade klarast och beredde henne mycken glädje. En av pojkarna avtjänade sin värnplikt och kunde inte närvara vid högtiden. Men ett brev präntade han ner och sände iväg till sin älskade mor Anna:

— Till 80-årigen Anna Nordkvist.

Jag vill framföra mina varmaste gratulationer på födelsedagen. På grund av att jag inte kan närvara på tants högtidsdag, så vill jag här med några ord framföra min lyckönskan. Jag har mycket att tacka tant för, för all moderskärlek och hjälp i olika situationer. Nu när jag blivit äldre förstår jag, att tant Anna upplevat många prövosamma år och att tant ”slitit och släpat” för att vi skulle trivas och må gott. Ja, det vill jag säga att en bättre mor kan jag väl aldrig ha fått. Om det varit stridigheter ibland, så har tant alltid klarat upp det med lugna och sansade ord.

Med dessa rader vill jag ännu en gång framföra min hjärtliga gratulation på 80-års dagen. Och till sist:

Ja må hon leva uti hundrade år!”

En intressant iakttagelse är att ingen av barnen har gift sig med varandra.

— Hur skulle det gå till. Det skulle ju vara som att gifta sig med sin egen syster, replikerade en yngling, då denna sak fördes på tal.

Många av barnen har egna hem och familjer. En del av dem ville fira bröllop på barnhemmet och det hade ingen något emot. Då var det fest. Det kunde t.o.m. hända att någon som varit borta en tid från hemmet, ville fira bröllop där tillsammans med personalen, småsyskonen och övriga vänner.

Tant Anna kunde med synnerligen stor glädje konstatera, att det gick bra för barnen, när de sedan kom ut i livet. Det var en stor fröjd för henne att på äldre dagar resa omkring och hälsa på dem och deras familjer. De för sin del visste inte, hur de skulle kunna visa sin älskade mor kärlek och gästvänlighet i det egna hemmet.

Problem dryftas av de äldre barnen.

Många duktiga och uppoffrande medhjälpare har kommit och gått under de gångna 50 åren. De har varit ett stöd för tant Anna, till hjälp och glädje för barnen. Under de första årtiondena av hemmets verksamhet fick de knappast någon lön. De utförde sitt arbete ändå plikttroget och med glädje. Nu har tiderna förändrats till det bättre, när det gäller den ekonomiska ställningen för de anställda. Måtte dock vetskapen om att få göra en insats i barmhärtighetens tjänst få vara en glädjekälla för hemmets nuvarande och kommande personal.

Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta, jag var törstig och I gåven mig att dricka: jag var husvill och I gåven mig härbärge.

I medgångens dagar

— Finland har mist sin kung.

— Kung Haakon ur tiden.

— Olav V blir Norges kung.

— Barnhemmet som blev ett riktigt hem.

Så lydde de fyra rubriker som återfanns på nyhetssidan i en av de finlandssvenska dagstidningarna för ett antal år sedan. Den första rubriken syftade på den store tonsättaren Jean Sibelius' bortgång, de två följande på regentskiftet i Norge, medan den fjärde rubriken var ett intressant reportage från barnhemmet i Nykarleby där Anna Nordkvists livsgärning presenterades i ord och bild. Mitt bland ”kungligheterna” satt tant Anna med en liten pojke i sin famn.

Det var inte alla dagar Anna Nordkvist hade rönt sådan uppmärksamhet. Det var heller inte ett med hennes stilla och ödmjuka väsen att figurera på tidningarnas paradsidor. Sin gärning hade hon utfört på hemmet utan att göra anspråk på uppmärksamhet eller erkänsla från någon jordisk instans. Från början möttes ju barnhemmet även av en viss motvilja från olika håll. Missförstådd och ensam fick därför tant Anna ibland vandra. Men småningom insåg alla, som följde med hemmets verksamhet, att detta kan ingenting annat vara än ett verk av Gud själv.

Ytterst sällan skrev hon i tidningarna om hemmet. Någon gång kunde det hända, att det blev ett Tackbrev till alla vänner, förebedjare och offrare. Det fick räcka. De stora behoven och de stora bekymren talade hon om för Gud.

Under tant Annas sista år kom dock barnhemmet att stå i blickpunkten för en större allmänhet. Genom press och radio presenterades hemmet och tant Annas rika livsgärning. Hemmet och tant Anna var ju synonyma begrepp. Tant Anna var barnhemmet och barnhemmet var tant Anna. De andra trogna tjänarna på hemmet fick finna sig i att stå i bakgrunden. Det gjorde de med glädje och trohet. De visste, att tant Anna inte sökte sin egen ära. Människornas smicker och beundran betydde ingenting för henne. Därför kunde hennes medhjälpare glädja sig av allt hjärta, när hemmet och tant Anna uppmärksammades i olika avseenden. Det gällde Guds verk genom en fattig, enkel Herrens tjänarinna.

I Svensk-Finlands största dagstidning valdes Anna Nordkvist år 1961 till ”Månadens namn” i samband med hennes 80-års dag. Nämnda tidning hade en längre tid en artikelserie under den rubriken, då kvinnor och män, som gjort en uppmärksammad insats i det sociala och kulturella livet i Svensk-Finland, presenterades i ord och bild. Såhär skrev tidningen bl.a. om Anna Nordkvist:

Anna Nordkvist i Nykarleby är troligen vårt lands barnrikaste fröken. Hon har 290 barn och nära nittio barnbarn. För mer än fyrtio år sedan öppnade hon sitt hem och sitt hjärta för värnlösa barn. Att hjälpa var hennes ledmotiv. Tron, kärleken och hoppet var hennes enda resurser. Många svårigheter väntade henne. Nöden hälsade ofta på i hennes barnhem. Men det var i alla fall ett hem, inte en anstalt. Barnen hade en mor som led med dem, skrattade med dem och älskade dem. De kände sig hemma.

Anna Nordkvist fyller snart åttiotvå år, men hon är otroligt vital. När jag hör hennes ljusa skratt och ser glittret i hennes ögon förstår jag så väl, att hon är älskad av sina barn, och att varken Gud eller hennes medmänniskor har kunnat motstå den charm hon utstrålar. Hon har ömsom bett och ömsom lett och alltid till slut fått det som hon velat.

Nu sitter hon och ler mot mig, och det blir med ens ljust i det novembergrå rummet. Inte ens eländet som hon skildrar, ter sig som elände. Hon tvingar själva nöden att bära blommor genom att helt enkelt le åt den. För henne har nöden funnits till bara för att Gud skulle kunna visa prov på sin kärlek. Och själv har hon varit ett redskap för denna kärlek. Det är så hon ser på sin uppgift. Tant Anna är ett helgon, men ett helgon som ler, ett helgon med överseende humor och en stadig förankring i verkligheten.

Behöver vi väl påpeka, att Anna Nordkvist aldrig har uppburit någon lön, lika lite som den nuvarande föreståndarinnan Adèle Tillman gjort det under de mer än tjugo år som hon arbetat på barnhemmet. För dem har det varit nog, om de haft mat och kläder åt sina barn och nödtorftigt kunnat skyla sig själva. De har lidit med barnen, glatt sig med dem och levat för att bereda dem en chans att leva.

— Visst har barnen haft det fattigt. Ibland har de dragit omkring i byarna med kälkar och samlat ihop mat och bränsle, ibland har epidemier rasat, men svårigheterna har svetsat oss samman. Vi har varit en enda stor familj. Och jag tror att mina barn har varit väl skickade att möta livets påfrestningar.

Både enskilda personer och olika sammanslutningar har under årens lopp visat oss stor välvilja. Vi är så tacksamma för allt vi fått och jag är glad, att jag har kunnat vara till någon nytta. Men ibland tycker jag att jag borde ha kunnat sköta mina uppgifter bättre. Hur som helst mitt liv har varit rikt — livet blir rikare om man får ett tillfälle att göra något för andra.

Säger Anna Nordkvist — och hon bör veta vad hon talar om.

Så långt tidningen.

Ett annat erkännande från högsta ort var, då Republikens President förlänade henne Stor-mästaren av Finlands Vita Ros orden för hennes stora och uppoffrande insats som barnhemmets i Nykarleby ansvariga föreståndarinna i över fyrtio års tid.

Säkert värmde allt detta tant Annas gamla hjärta. Men hon bevarades alltid lika lugn, ödmjuk och trosstark. Hon visste så väl hur det var i början. Då blåste det andra vindar. Vandringen med Gud under ett helt långt liv gjorde att hon alltid bevarade fattningen, vilken vind det än blåste.

Hon var inte sen att både för sig själv, inför Gud och inför människor citera ordet från Psalm 115:

— Icke åt oss, Herre, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran för din nåds, för din sannings skull.

Tant Adèle

När Gud kallade Mose för den stora uppgiften att bli ledare för Israels barn gav han honom en god hjälp. Hans broder Aron trädde till. Mose hade ett trögt målföre, men Aron kunde tala och det som inte Aron kunde, det kunde Mose. De kom således att komplettera varandra.

Gud hade även en god hjälp i beredskap för Anna Nordkvist. Han sände Adèle Tillman i hennes väg. Hon kom att betyda mycket för tant Anna personligen. Gud, som vet vad i människan är, visste att tant Anna behövde en medhjälpare, som skulle komplettera henne i vardagslivets starka påfrestningar och stora uppgifter. Hur olika de två var till sin läggning kan följande episod, som upprepades gång på gång förtälja: Då någon kom med en efterlängtad gåva till hemmet, kunde tant Anna jubla av fröjd och se ut som solen själv, medan tant Adèle föredrog att gråta ut sin glädje!

Adèle Tillman hade även mött Guds kallelse, när det gällde barnhemmet. Även hon hade under sin uppväxttid och under sin utbildningstid fått se Guds trofasta omsorg. Tant Anna värderade mycket högt sin trogna, arbetsamma och självuppoffrande medhjälpares gärning. I 33 år kom de att stå sida vid sida. Vad de upplevde av kamp och nöd tillsammans, då det gällde barnhemmets väl, vet ingen. Men de fick även glädjas tillsammans, när de såg Herrens nådegärningar. Särskilt under tant Annas sista år kom Adèle Tillman att betyda oerhört mycket för henne. Det kändes så tryggt att ha en vän, som kunde trösta och hjälpa, då krafterna avtog.

Tant Adèle kom även att axla ansvaret för hemmet, då tant Anna var borta. Vidare kom hon att helt stå som föreståndarinna under en följd av år, sedan tant Anna inte mera orkade sköta den uppgiften. Det kändes så tryggt att överlåta ansvaret till tant Adèle. De två kom även att ha ett lika gott samarbete i fortsättningen.

Svea Forsblom-Häger,
föreståndarinna 1961—1962.

Gunnel Härus,
föreståndarinna sedan 1963.

Salomo Lillqvist,
föreningens nuvarande ordförande.

Sparvboet

En sak oroade tant Anna.

Hur skall det bli med hemmet då hon faller undan?

Nog hade Gud beskärt henne en god hälsa, men knappast var det hans mening att förlänga hennes liv. Bibelns ord gäller väl också henne: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt .  . .” Nu var hon just i denna ålder. Hon måste medge att hon inte orkade som förr, men glädjande nog hade yngre krafter ryckt in i arbetet. Men då hon såg på det gamla nästan fallfärdiga huset förstod hon att det inte skulle dröja länge mer innan myndigheterna sade sitt ord.

Det sociala framåtskridandet i Finland var påtagligt. Stackars barn och stackars personal på barnhemmet som sa sent som år 1959 skulle bära in ved och elda i kakelugnar. Brandfaran var stor. Vidare skulle allt vatten baras från brunnen. Ja, alla bekvämligheter lyste med sin frånvaro. Dragigt och kallt var det på vintrarna. En ny dörr här och en ny mattbit där förvärrade nästan saken. Då såg alla klart och tydligt de stora bristerna.

Men varifrån taga pengar till ett nytt hem?

Ja, varifrån?

— Tant Anna bad. Bad till samme Gud som hon gjorde för 40—50 år sedan då tanken på att starta hemmet blev levande för henne. Kanske det inte ändå var så hopplöst? Gud var ju densamme. Det hade han sagt en gång för alla i Malakis bok: ”Ty jag Herren har icke förändrats  . . .”

I ensamma stunder bad tant Anna varmt, innerligt enträget:

— Gud, du de värnlösas Fader, du ser vår belägenhet. Tag ut redskap som äger din kärlek till de små. Sänd dem hit till vår hjälp. Jag orkar inte mera, men du ser att barn finns som behöver komma hit. Och hjälp oss med ett nytt hem. Du äger silvret och guldet och du kan mana fram villiga offrare. Låt mig, o Gud, innan jag går bort få se hur du tar dig an vår sak.

Här och där i Finlands bygder blev hjärtan rörda med tanke på det fallfärdiga barnhemmet i Nykarleby. En förening bildades, och vänner som ömmade för värnlösa små fick sitt stora tillfälle att i praktisk gärning visa sin tro. Planerna på ett nytt, ändamålsenligt hem skisserades upp. En rymlig tomt i stadens utkant utpekades för det nya hemmet och allt syntes gå tidtabellsenligt.

Men det var en sak som oroade tant Anna. Inte ville hon bestämma. Inte ville hon säga emot. Men hon hade fått en förunderlig visshet i sitt hjärta att det nya hemmet skulle byggas på samma tomt som det gamla. Det fanns rum. Nu pekade en del praktiska detaljfrågor på att den andra tomten var mera lämplig.

Kanske hon hade tagit fel.

Men hur det nu blev — tant Anna fick rätt. Stadens fäder och den nya föreningen enades om att det var bäst att bygga i anslutning till det gamla hemmet.

Det verkade som en dröm och ändå var det en verklighet den dag det första spadtaget togs. Början var gjord. Återigen satte Gud sina skaffare i farten. Gåvor strömmade in från enskilda, församlingar och föreningar. Från statliga instanser kom det även hjälp. Den lilla syföreningen Tabita Society i Muskegon i Amerika som under många årtionden regelbundet sänt bidrag till hemmet, gjorde sitt bästa även denna gång. Farmaren i Australien, som också kommit som en räddande ängel i brydsamma situationer, hjälpte till att berika byggnadsmassan. Snart stod det nya hemmet färdigt. Invigningsdagen kunde bestämmas.

Det blev bestämt att det nya hemmet skulle heta Sparvboet. Den nybildade föreningen hade också tagit detta namn. Det var ett namn som passade så bra och som förde tankarna till Ps. 84, där det heter:

— Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar.

Ofta hade barnen på hemmet fått heta ”sparvar”. Det var inte alls illa menat att kalla dem så. Det var ju sant. Huvudsaken var att det fanns en Fader i himmelen som hade omsorg om de små sparvarna.

Ritningar till det nya hemmet. Arbetet i gång — sockeln färdig.

En glädjens dag

Solen lyste över de österbottniska vidderna, där snödrivorna blev mindre och mindre. Allt talade om vår, nyskapelse och sprudlande liv. Denna marsdag skulle barnhemmet invigas. Även där var det liv och glädje. Den långa tiden i det gamla hemmet var slut — något nytt skulle börja.

Såhär skrev en tidningsreporter om tant Annas medverkan vid högtiden.

— Tant Anna berättade om sina Nykarlebyår på ett starkt personligt och gripande sätt. Hon berättade om hur hon av Herren fick en kallelse att göra något för värn- och hemlösa barn. Hon berättade om ljusa och mörka perioder i hemmets historia, men hur hon alltid förnummit Guds trofasthet. Hon uttryckte sin stora glädje att kunna vara med om invigningen. I många veckor hade hon varit bunden till sängen och inte ens kunnat sitta upprätt på grund av den svaga ryggen. Men till läkarnas stora häpnad blev ryggen bra till invigningen och detta tack vare Guds stora nåd. Tant Annas vittnesbörd lämnade ingen oberörd.

Det nya hemmet.

Men till läkarnas stora häpnad blev ryggen bra till högtiden, berättar tant Anna där hon satt i gungstolen under invigningshögtiden.

Till denna efterlängtade högtid hade många inbjudna samlats. Socialministeriet, Barnskyddsverket i Helsingfors och de kommunala myndigheterna hade sina representanter där. Alla var glada över att byggnationerna hade lyckats så väl. De festklädda barnen betraktade de många gästerna med häpnadens blick och gästerna i sin tur såg med förståelsefulla och glada ögon på de små, som nu hade fått det så välombonat och bra på allt sätt. Invigningshögtiden blev en stark påminnelse om Guds trofasthet under år som flytt. Men tant Anna fick även höra uppmuntringens och berömmelsens ord för sin mångåriga insats i barmhärtighetens tjänst. Men det verkade som om hon inte skulle ha hört de berömmande orden om sin egen person. Men då det blev tal om Herrens nådegärningar, var det svårt för henne att hålla tillbaka ett ”tack-och-lov” och ”ära-vare-Gud.”

Den som höll invigningstalet citerade först de välkända orden från Jakob 1:27 om en gudstjänst som är ren och obesmittad inför Gud, varefter han bl.a. sade:

— Då vi nämner ordet gudstjänst går våra tankar till en kristen möteslokal och en andlig sammankomst. Olika slag av gudstjänster har firats under tidernas gång. Likaså har gudstjänstlokalerna varierat från det gammaltestamentliga tabernaklet och templet i Jerusalem till apostlatidens mera enkla samlingslokaler fram till vår tids kyrkor och bönehus. Oberoende av det yttre och hur än tiderna växlat har släktled efter släktled hämtat kraft, tro, tröst och ledning i gudstjänstlivet.

Kanske dock en fara alltid funnits och finns: att knyta gudstjänstfirandet bara till kyrkrummet. Man är ordets hörare men ingenting mer. En fara har alltid funnits: att höra för mycket och göra för litet.

Men textorden flyttar ut gudstjänsten till vardagslivets uppgifter. En gudstjänst som är ren och obesmittad inför Gud är att vårda sig om föräldralösa barn, lär oss Guds ord. Mycket finns som vill besmitta våra gudstjänster: partianda, den egna vinningen m.m. Men det finns även gudstjänster som är fria från sådant.

Här i Nykarleby har en obesmittad gudstjänst pågått i 44 år. Tant Anna har sökt sig till gudstjänstlokalerna här i staden, där Guds ord förkunnats. När gudstjänsterna där slutat har hon gått hem för att fortsätta sitt gudstjänstfirande tillsammans med sina flickor och pojkar. Hela livet har för henne varit en enda lång och välsignad gudstjänst.

Vi har samlats för att inviga ett barnhem här i dag. Men samtidigt inviger vi en gudstjänstlokal. Här har gudstjänst firats och här skall gudstjänster firas i fortsättningen.

Tidningspressen visade ett synnerligen stort intresse för högtiden. I positiva ord och med ett rikt bildmaterial fick tidningsläsarna följa med vad som timat i Nykarleby. Minst sagt överväldigad var den journalist som skrev följande i sin tidning:

Man kan på intet sätt jämföra de gamla förhållandena med dem som nu råder inom barnhemmet. Den gamla byggnaden, i vilken barnhemmet tidigare var inrymt har fullständigt tjänat ut.

Den saknade alla bekvämligheter och även med värmen var det si och så under kalla vinterdagar. Det nya barnhemmet är modärnt, trivsamt och ändamålsenligt och kanske det mest glädjande av allt, det är byggt till största delen på frivillighetens väg. Ännu saknas yttermålningen men inte flaggstången där den blåvita flaggan vajade i går.

Invändigt är det propert. Rummen för de femton barnen som just nu vistas på hemmet är ljusa och trevliga. De små barnens lekrum är som i den bästa barnträdgård och i matsalen med tillhörande vardagsrum kommer trivseln att vara stor.

Det måste vara himmelriket för de små barnen som inte har ett hem som vi andra att få växa upp här.

Men inte bara barnen har det fint här. Tant Anna som i tiderna startade barnhemmet och offrat hela sitt liv och sin kärlek inom barnhemmet har fått ett eget rum med kokvrå och likaså hennes efterföljare tant Adèle Tillman vilka båda får ha det varmt och ombonat under livets höst och nära barnen som varit allt för dem.

Den högtidliga invigningen av Sparvboet blev en minnesvärd tillställning och än en gång fick man bevis för vad osjälvisk offervilja kan åstadkomma.

Barnhemmet är nämligen till största delen resultat av enskilda och föreningars insatser. Brandförsäkringarna för hemmet står i dag på 190 000 mk och av denna summa har man fått ca 30 000 mk av penningautomatmedel medan genom insamlingar hopbragts 60 000 mk.

Men den frivilliga insatsen slutar inte därmed, ty nästan allt som finns innanför väggarna är donationer. Hela köksinredningen, redskap och serviser, allt har donerats liksom tvättmaskin, mangel och kylskåp.

— Så långt tidningen.

Ännu en gång hade Undrens Gud visat sin makt och omsorg om de små i den lilla staden vid den vackra älven.

Tack för evigt tryggat hem

Hem — ett underbart ord!

Tankarna ilade genom rymden till den plats, där hon såg dagens ljus. En enkel liten stuga vid stranden. Mor, far och syskonen. Men stugan blev för trång. Barmhärtiga människor tog hand om henne redan under de första levnadsåren. Sedan kom hon under sitt långa liv många gånger tillbaka, men bara för att stanna en kort tid. Hur skulle livet ha gestaltat sig, om hon stannat kvar i barndomshemmet? Säkert mycket annorlunda än vad det nu blivit. Tacksamhetens stilla lovsång steg upp till Honom som styr våra öden med sin allmaktshand och som med sin allseende blick fogar varje pusselbit av ett människoliv till en gudomlig enhet.

Hennes första hem i Nykarleby passerade även revy för hennes blick denna stund. De två gamla. Alla frågor som under barnaåren uppstigit i hennes hjärta. Den stränga uppfostran. Men även glädjen över att ha fått hjälpa de två gamla under de sista årtiondena av deras långa och arbetsfyllda liv. Tack, Gud, även för detta hem!

Så stannade tankarna en lång stund vid det hem hon fått vara med att grunda för snart 50 år sedan. Kallelsen, de första åren, Guds trofasta omsorg, människors godhet och framförallt barnens tillgivenhet framstod som gyllene pärlor i minnenas kedja. Vilket rikt liv! Vilken nåd att ha kommit rätt från början!

Tant Anna ser sig omkring. Nu är hon i sitt lilla trevliga rum på det nya hemmet. Tänk så snälla människorna ändå är! Tänk att de tänkte på henne, när de planerade det nya hemmet. Vilken vila har hon inte erfarit här. När kärleken till barnen blivit för stark, har hon kunnat gå in till dem för att hälsa på och när hon med ålderns rätt har behövt ro och vila så har ingen kommit och stört hennes vilostund. Ja, Gud är god.

Men hon anar denna stund, att uppbrottet nalkas. Det bästa ligger framför. Flera jordiska hem har hon haft.

I många andras hem har hon även känt sig hemma.

Men nu väntar det eviga hemmet. Hon känner så starkt, att

— Mitt hem är ej på jorden
bland sorger och besvär,
jag är som mina fäder
en gäst och främling här . . .

Inför den sista resan känner hon sig så liten och hjälplös. Ingen egen berömmelse finns. Hon känner så starkt, att hon hade behövt göra mer och göra det bättre. Hur tryggt var det inte denna stund att få räkna med Guds nåd! Hon kände, att hon ville instämma i den sång hon någon gång hört sjungas i Salem:

Det enda som bär, när allting annat vacklar.
Det är Guds nåd och Guds barmhärtighet.
All jordisk berömmelse och glans den slocknar,
när sist jag står hos Gud i härlighet.

Det enda jag vet, det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.
Det enda jag har att lita till en gång,
det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.

Det enda jag har inför den vita tronen,
det är en frälsad själ. Halleluja!
Och detta är nog, ty all min synd blev sonad,
när Jesus dog för mig på Golgata.

Någon tid före sin död summerade hon ihop sin syn på livet och döden i följande ord:

— Jag har orsak, då jag ser tillbaka på mitt liv, att tacka, bara tacka. Hela livet är ett tacksägelseämne! Jag har ingen orsak att sörja och blygas annat än över mina misstag. Men detta får jag lämna åt Herren. Nu har jag ingenting annat att vänta än förlossningens dag, då jag skall få bryta upp för att vara hos Herren, vilket blir det härligaste av allt.

Så gick det några månader. Men tanken var klar ända in i det sista. När Guds folk samlades i kyrkor och bönehus söndagen den 13 mars 1966 hade en trött pilgrim nått målet och deltog nu i den jubilerande församlingens gudstjänst.

Sabbatsvilan hade börjat för tant Anna.

Begravningen blev en sällsam och minnesrik högtid. Barnen samlades för att taga farväl. Släktingar, trossyskon och vänner hade talrikt mött upp. En av ”sönerna” höll ett gripande tal, innan han välsignade stoftet till gravens ro. Han citerade tant Annas sista testamente, där hon ödmjukt men bestämt undanber sig ord av berömmelse om hennes ofullkomliga livsgärning.

Men det var svårt både vid jordfästningen och i den följande minnesstunden att följa denna hennes sista önskan. Det var så många som ville ha sagt så mycket vid ett sådant tillfälle.

När den sörjande skaran skulle deltaga i den unisona sången i kyrkan, var det svårt att hålla tårarna borta.

Minnen väcktes till liv.

Långt bortom rymden vida
längre än solar gå . . .
Ringaste barn som beder . . .
lever oändligt tryggt. . .

Hur ofta hade de inte sjungit just denna sång under de svåra åren. Hur ofta hade de inte sett, att bönerna gick fram. De hade upplevat tillsammans med tant Anna — denna stund ville de säga mor Anna — att: ”Mörkaste natt skall ljusna . . . på bönernas himlabro.”

Nu vilar Anna Nordkvists stoft på Nykarleby begravningsplats bidande uppståndelsens ljusa och härliga morgon, då Kristi domstron skall resas. Då skall hon vara med. Från den rättfärdige domarens mun skall hon få höra de välsignade orden:

— Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din Herres glädje.

Till tant Annas minne

Av Sven Juth

Allas vår älskade tant Anna är borta! Dödsbudet kom inte som någon överraskning för oss. Den höga åldern och sjukdomen gjorde det mer och mer klart för oss, att vägstycket inte mer kunde vara långt. Men ändå — tanken kan liksom inte förstå det. Dock är det obevekligt sant. Hon har gått för att skåda Honom, för vilken hon levde och verkade. En lång, väl använd, arbetsdag är tillända.

Men trots att hon är borta, är det ändå något som alltid kommer att leva kvar ibland oss: hennes livsverk och ljusa minne. Det kan aldrig dö.

Hon blev ju vår tillflykt — vi, värnlösa, som kastats in i en hård och kärlekslös värld. Vi fylkades omkring henne och drack in moderskärlek och trygghet i våra barnasjälar — ur en tillsynes outsinlig källa. Trots att barnaskaran under årens lopp kunnat räknas i hundratal, räckte hon till för alla! Hon formligen utstrålade trygghet och tillförsikt.

Hur helhjärtat gick hon inte in i det stora uppdrag, som Gud anförtrodde henne i kallelsens heliga stund. I tro på hans löften grundade hon det barnhem, som i dag står som ett mäktigt vittnesbörd om, vad Gud kan göra med ett svagt människoliv, då han får det helt i sina händer.

Osjälviskt gav hon ut sig för sina skyddslingar. Tappert kämpade hon igenom nödtiderna, då det var svårt att mätta de många munnarna. Nattens stillhet stördes ofta av hennes böner, då hon lyfte ett tårdränkt ansikte upp mot de faderlösas Fader; när skafferiet var tomt, en räkning skulle betalas och ingenting fanns att betala med eller något av barnen låg febersjukt i sin bädd. Och hon fick svar. Otaliga är de gudsingripanden hon fick uppleva.

Denna anda av levande tro, denna praktiska kristendom, har etsat sig in i våra hjärtan. Vi må resa till jordens ändar, vi må bli härdade i livets hårda skola, men dessa heliga minnen skall följa oss livet ut. De skall sporra oss till kamp för det goda, lyfta oss ut ur egoismens trånga cirkel, vara en inspirationskälla till nya segrar.

Tack för detta arv, tant Anna! Det är mera värt än gods och guld. Det ensamma vetekorn, som lades i den mörka mullen, skall ge liv åt tusen andra vetekorn som i sin tur skall ge liv åt andra. Så skall Guds verk gå vidare . . .

Med alltid lika varmt hjärta följde hon oss genom livet. Hon delade glädje och sorg med oss. Alltid hade hon goda råd till hands. Utan många ord bemästrade hon ofta de svåraste situationer, då det gällde barnens fostran. Det var något hos henne som gjorde att man ville lyda. Ett förmanande ord eller en förebrående blick från henne tog djupt.

Att bereda oss ett verkligt hem var hennes stora längtan. Ingen uppoffring syntes för stor, då det gällde barnens väl. Men ändå vet vi, att hon hade en högre målsättning, än att endast ge oss mat, kläder, hem.

Tant Anna har lämnat spår efter sig i de barns liv, som fick åtnjuta hennes kärlek och omvårdnad — hos dem som stod vid hennes sida och axlade bördorna med henne — i den bygd, där hon levde och verkade, ödmjuk och liten kämpade hon sig igenom den ringa begynnelsens dag. Men hon bevarades även ödmjuk och liten, då arbetet kröntes med framgång, då hon blev föremål för samhällets beundran och erkänsla. Månne inte just detta är all sann storhets adelsmärke? Alltsammans var Guds förtjänst och han allena skulle ha äran.

Denna sida hos henne träder så gripande fram i det skrivna testamente hon gav mig för några år sedan och som jag här tar mig friheten att återge i sin helhet.

Handskrift.

     [Att iakttaga vid mitt frånfälle!

     Om Jesus min Frälsare dröjer och XXX
skall gömmas i jordens sköte, då vill jag
med bestämdhet att inga upphöjande ord
får sägas om mig vid griftetal eller min-
nesgudstjänst utan endast upphöja Jesus
i allt tal, icke ett ord om en ofullkomlig gär-
ning. Har något av barnen något på hjärtat
vare det dem ej förment, i fall Herren där-
med kunde bli ärad. Se till denna min
yttersta vilja, och gör därefter!
                         Nykarleby den 21 febr. 1960

                                            Anna Nordkvist]

 

Ja, sådan var hon — tant Anna. Hennes liv ville rikta vår blick framåt och uppåt. Hennes bortgång skall på ett särskilt sätt dra vår blick mot det himmelska. Hon har gått för att mottaga sin Konungs välkomsthälsning:

”Kommen, l min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som är tillrett åt eder från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och I gåven mig att äta; jag var törstig och I gåven mig att dricka; jag var husvill och I gåven mig härbärge, naken och I klädden mig  . . . Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.”

Tack, gode himmelske Fader, för den gåva Du gav oss i Tant Anna!

Frid över hennes ljusa minne!

  Anna Nordkvist.

[SLUT]