Om kirurgen Matts Bäcks

läkareskicklighet skrifver en namngifven kvinlig patient (Kaisa Kreta Ahvenlampi) från Nykarleby till „Pohjalainen” följande:

Då den här i närheten af Nykarleby boende kirurgen Matts Bäcks (en broder till den aflidne berömde kirurgen Jakob Bäck) namn och skicklighet icke bland den stora i allmänheten ens i vårt eget land torde vara så kända, som de förtjena, så vill jag, en fattig och värnlös flicka från Pyhäjoki i Uleåborgs län, härigenom offentligen tillkännagifva, hvilket välsignadt verk han utfört med mig och i hvilken oersättligt stor tacksamhetsskuld jag står till honom.

Saken förhåller sig i korthet sålunda: Jag var i arbete vid Blombergs ångkvarn i Brahestad och hade den 28 senaste januari jemte tvenne andra arbeterskor skärpt ett par kvarnstenar. Då den öfra stenen skulle sänkas ner lossade „bulten”, med hvilken den häfdes upp, från kettingen och stenen kom med oerhörd fart mot bröstet på mig och föll längs kroppen på mina fötter, af hvilka den venstra klämdes utan att dock svårare skadas, men den högra deremot bröts alldeles krokig och alla dess ben kommo ur led. Till stället skyndande arbetare lyftade med tillhjelp af järnstörar stenen bort från mig och buro mig i ett annat rum, der jag svimmade och icke visste vidare till mig, innan jag vaknade på sjukhuset i staden. Olyckshändelsen var förfärlig, men nu först erfor jag sådana plågor och smärtor att jag ej förmår skildra dem. Lasarettsläkaren förklarade att min högra fot var så krossad att i densamma ej fanns ett helt ben. Sedermera befanns det likväl att intet ben i foten var krossadt, ehuru de alla voro ur led.

Här vårdade han mig utan framgång i fem månader, brännande med starka medel och skårade mitt ben till hälften af, tills det var så angripet af röta, att läkaren ansåg enda räddningsmedlet för mitt lif vara att amputera foten från halfva smalbenet. Till min lycka gick jag dock icke in på hans förslag och jag slapp slutligen med Guds och goda människors hjelp från denna pina. Jag fördes sedan till Bäck och följden deraf var så lycklig att jag efter att ha varit under hans behandling i två månader, nu går fritt verst-tal utan käpp eller krycka, ehuru jag ännu något haltar.

Detta „under” har nu kirurgen, den 70-årige gamle gårdsägaren Matts Bäck, åstadkommit, han som bor i Nykarleby landsförsamling tre verst från den lika benämda staden åt Jeppo till. Men nog har den stackars gubben fått anstränga sig, om också jag å min sida fällt ymniga tårar i hans näfvar, ty att krossa så gamla broskpartier är allt annat än en lek. Det var också knappt att jag kunde förmå honom att alls befatta sig dermed, ty han försäkrade att foten var så illa deran, att han under sin 40-åriga praktik aldrig lett en af läkare behandlad menniskolem i dylikt tillstånd.

Under min vistelse här har jag sett kirurgen Bäck utöfva en storartad välgörenhet, genom sin utomordentliga konst och skicklighet. Sällan går en dag förbi då icke någon ny olycklig anländer, med än ett än ett annat fel i lemmarna, med händer eller fötter afbrutna o. s. v. Som bäst behandlar han fötterna hos ett flickebarn från Wirdois, hvilken besväras af engelska sjukan, och som aldrig kunnat stå på sina fötter. Och redan nu står flickan med egna krafter mot stöd, och man tror att hon ännu kommer att kunna gå. Doktor Bäck har likaså snart fullständigt botat en ung kvinna från Sverige, hvilken vid sin hitkomst hade en svår puckel i ryggen.

Jag är helt olämplig till att berätta om hr Bäcks ädla underverk, hvarför jag öfverlemnar detta åt personer med större förmåga, uttalande till honom, denna hedervärde gamle, endast mitt hjertas innerligaste tacksägelse, samt beder Gud förunna honom för hans ålders dagar en förtjent fröjd och frid.