Bref till Folkvännen.

— Nykarleby i juni. Om morgonen dagen före midsommardagen kastade solen sina varma strålar öfver de grönskande fälten. Längre fram på dagen syntes vid östra randen af synkretsen några uppstigande mörka skyar, hvilka småningom betäkte den blåa himlen. Landtmannen blickade med glada ögon mot himlahvalfvet, längtande efter den för växtlifvet hälsosamma dagg, som dessa skyar bebådade. En välgörande dagg bestänkte äfven snart den på en veckas tid af solhetta torkade marken. Midsommaraftonen var instundad, himlen var fortfarande betäkt med moln, som nedsände ett icke obetydligt regn.

— I denna lilla anspråkslösa stad Nykarleby med sin natursköna omgifning herskade en ovanlig tystnad; intet buller och stoj hördes, hvilket plägar vara någonting sällsynt i de flesta delar af landet under nämda afton. Alt var stilla begrundande såsom under en helig andakt. Natten var inne och regnet upphördt. Endast forsen brusade sakta; midsommarvinden hviskade vänligt i de på stranden af älfven härligt besmyckade löfträna, uti hvilka äfven taltrasten kvittrade gladt mot den klarnade randen af himlafästet vid norra polen.

— Hvad själfva midsommardagen beträffar, så var den på morgonen ganska mulen, men längre fram på dagen framträdde solen mellan de strödda molnen, hälsande oss med sina klara strålande blickar. Under kylig väderlek förflöt sålunda midsommardagen. Mot kvällen tilltog kylan och tyktes hota de grönskande fälten med nattfrost. Denna afvärjdes dock genom den goda skaparens allmagt. Rågfältena såsom äfven ängarna visa sig i närliggande, trakter ganska vackra. Rågåkrarne hafva ännu icke hunnit till blomning. C. F. F.