Januarisolen kastade ett matt sken genom de saffransgula gardinerna i bankens, direktionsrum, där Lange och Rundell spelade krona och klafve på det gröna bordet, ty de hade intet att göra. Direktören kom allt emellanåt in och deltog i leken — kunderna i expeditionsrummet besvärade icke mycket den dagen. Lyckligtvis. Herrarna hade så mycket annat att tänka på, ty just nu, den 13 januari, Knutsdagen, skulle den mogna frukten plockas. Men de försökte bemantla den glädje, som uppfyllde deras hjärtan. De hade segrat vid valurnan, och Lange skulle väljas till ordförande för stadsfullmäktige — klockan 6 eftermiddagen. Rundell hade själf öfvervakat sättaren på tryckeriet, så att intet misstag skulle ske med annonsen. Stolpe hade visat Lange en fin uppmärksamhet, då han sammankallat stadsfullmäktige just den trettonde. Var det kanske ett tecken på, att man gaf sig, att man ville sluta fred . . . Intet missnöje med det senaste valet hade nämligen försports. De mäktiga kände sig visst besegrade, trodde Rundell. Lange själf var ock böjd för en sådan uppfattning. Han var inte långsint. Hjärtligt skulle han skaka hand med motståndarena, och sedan skulle, tiden småningom läka såren . . . Lange gick med lugna steg hem från banken. Han försökte tänka på Snellmans lära om staten och Jaakko Forsmans föreläsningar i kriminallagfarenhet, för att inte minen skulle förråda hans sinnesstämning. Ty man borde inte förhäfva sig i medgången. Aino bad honom ursäkta den tarfliga middagen — hon hade varit så upptagen med tillrustningarna för kvällen. Men Knut menade, att hon inte borde göra sig onödigt besvär. Många skulle väl inte erinra sig, att det var hans namnsdag. Aino visste inte, hur hon skulle uppfatta situationen, och sade: „Jag trodde, att du ämnade bjuda dem alla?“ „Det beror allt på“, svarade Knut likgiltigt. „Det är väl kanhända bäst att vara beredd.“ Aino hörde ett fräsande i köket och steg upp från bordet. Då hon försvunnit, såg Knut omkring sig i matsalen, om de alla skulle rymmas . . . Han tyckte sig redan höra glasens klirr, och han såg, huru alla myste — något förtagna. Ty det var så länge sedan de träffats, apotekaren och tullförvaltaren, Stenfelt, Stolpe och Georg Rohde . . . Vid steken skulle kanske magister Andersson proponera en skål för den nyvalde ordföranden . . . stadens förtroendeman . . . som genom ärlig kamp för dyrbara lifsintressen . . . omsider vunnit seger . . . och i dag utgör föremål . . . för allas lojala erkännande . . . och meningsfrändernas . . . varmaste sympatier . . . En ny tid . . . Magister Andersson plägade nog finna ord . . . Och i bankens direktionsrum skulle man inte glömma honom. Lange tömde den sista skvätten ur sitt ölglas, och steg upp från bordet och såg på klockan. Half fyra! Han visste ej, hur han skulle fördrifva tiden till klockan sex. Det var fåfängt att i dag tänka på middagsluren . . . Men han inspekterade i stället klaffen med dess flaskor. Kring karaffernas slipade halsar hängde i små kedjor etiketterna: Cognac, Rhum, Portvin, Sherry. Han luktade på rommen. Den var visst god. Själf drack han aldrig romtoddy. Ett par flaskor champagne kunde han visst vigga af apotekaren, men kanske skulle champagnen betraktas som högfärd och skryt och förstöra det goda intrycket af en enkel, improviserad namnsdagsbjudning. Han hade i alla fall curaçao till kaffet . . . och chartreuse . . . Knut ville se hvad Aino hade för sig och beslöt att öfverraska henne i köket. Där stod hon varm i sitt hvita förkläde. Hon log och visade på ett stort snöberg på bordet. Desserten var färdig! Gösen var rensad, och madammen, som hjälpte till, plockade riporna. Hvilken mängd assietter! Han klappade Aino på skuldran och ville på skämt kyssa henne på kinden, men hon böjde sig skrattande undan. Aino var snäll; hon räknade icke på besväret . . . Men lille Arvid och Anni förde oljud i barnkammaren, så att sköterskan hade svårt att reda sig med dem; de ville till mamma i köket. Lange återvände till sitt rum, gnolande andra stämman till Vårt land. Han hade visst fått för hög ton, och han gick till flygeln i i salen. Jo, riktigt — c i stället för a, såsom han tänkte. Sedan sjöng han igenom sin stämma till Savolaisen laulu och Lugn hvilar sjön. Då klockan blef sex, tog han öfverrocken på sig och gick ut. Han hade visst kunnat stanna hemma och i all anspråkslöshet vänta det glada budskapet. Men man kunde inte vara säker på ynkryggarna, om man inte hade dem för sina ögon. Vaktmästaren höll på att tända lamporna i stadsfullmäktiges sessionsrum, då Lange gick förbi rådhuset. Ingen syntes ännu där inne, och Lange beslöt att göra ett slag mot societetshuset för att inte vara den förste. I skenet af gatlyktan utanför Nordiska aktiebanken såg han Georg Rohde och Stenfelt och Stolpe . . . Då Lange återvände, voro alla församlade, och han trädde in, förbindligt hälsande, såsom om ingenting ovanligt hade varit å färde. Men han såg inte Andersson och inte . . . I detsamma ljöd ordförandens klubba. Stolpe tillkännagaf, att magister Andersson anmält sig förhindrad, och såsom läkare visste han, att garfvaren var sjuk — det var högst farligt att för tidigt gå ut, då man haft influensa — och hofslagaren . . . Lange kunde inte höra, hvilket förfall hofslagaren haft, ty man begynte röra på sig för att komma åt de hvita lapparna, som vaktmästaren placerat på ena ändan af det långa bordet i sessionsrummet. Lange kände sig förunderligt matt i knävecken, då han satte sig, efter det han kastat sin valsedel i urnan. Resultatet kunde han gissa sig till, då två af hans bästa bundsförvandter voro borta och dessutom en, på hvilken han var tämligen säker . . . Sekreteraren, som antecknat rösterna, meddelade snart, att Stolpe var vald till ordförande. Lange hade fått två röster och ett par personer en röst . . . Och så övergick man till behandlingen af de på föredragningslistan upptagna, under det föregående året bordlagda frågorna. Men vaktmästaren kallade Lange till telefonen, som ringde. Gud ske lof att han fick vända sällskapet ryggen! Han lät vaktmästaren säga till, att han nödvändigt måste aflägsna sig. Men på vägen hem undrade Lange, om Stolpe var en bof, som begagnat sig af sin ställning som läkare och skrämt garfvaren. Hans röst hade ljudit så onaturligt torr . . . Och magister Andersson var kanske en skojare, som ville hålla sig väl äfven med Georg Rohde. Två kor mjölka mera än en, ha, ha — men den, som inte är med oss, han är emot oss. Det skulle Andersson få lära sig att förstå . . . På Langes kontor väntade bankdirektören och Rundell och Bygdén. De behöfde inte fråga, hur det gått — resultatet kunde läsas i Langes ansikte. Sedan Lange emellertid, korteligen afgifvit berättelse om valet, bryggde man sig toddy i det inre rummet. Man var villrådig om samtalsämne. Lange var inte upplagd att dryfta dagens politiska spörsmål — han hade blifvit alldeles trött på dem — ty då man kom till slutet, var man just lika långt som då man begynte, och i språkfrågan ansågs diskussionen vara afslutad. Men Rundell fann på Langes skrifbord en högst sinnrik korkskruf. Och den gaf anledning att tala om den nya tidens uppfinningar, högst allmänt, ty ingen af herrarna var specialist på det området. Därpå erinrade sig Bygdén, att han sett borgmästarens nya hund, riktigt en finsk pystykorva . . . oblandad ras och nationell ända ut i svansspetsen, hä, hä. Bankdirektören blef högst intresserad och undrade, hvarifrån den var och om den fått pris vid någon af Kennelklubbens täflingar. Det hade Bygdén inte hört, men han hade sett dess stamtafla på apoteket; den härstammade i tredje led från en af de berömda Nymanska hundarna i Ilomants. „Jaså från dem“, sade bankdirektören. Men Lange hade aldrig hört dem ens omtalas, och han trodde, att de existerade blott i Bygdéns fantasi. Han sade ingenting, ty Rundell yttrade i detsamma något om borgmästarens hushållerska. Hon skulle visst flytta nu . . . För hvarje ny hund, som kom i huset, sade hon upp sin tjänst. Men ingen var närmare invigd i familjelifvets intimare detaljer hos Stenfelts. Efter en paus begynte man tala om magister Anderssons nya segelbåt, hvartill kölen just blifvit sträckt. Då herrarna fått båten färdig, utskjuten och riggad, bjöd fru Lange på „en enkel smörgås, alldeles en famille.“ Knut hade trott, att ingen skulle erinra sig namnsdagen, men det var riktigt angenämt, att herrarna icke glömt bort. De finge emellertid hålla till godo med hvad huset förmådde. Alla reste sig och tackade. Genom de öppna dörrarna syntes matbordet i rummet bortom salen. Kandelabrarnas ljus och taklampan med sina kristaller kastade ett bländande sken öfver den snöhvita duken, de konstigt brutna servietterna, de höga ölglasen och det hvita porslinet. Snöberget stod kvar i skafferiet och gösen kom icke ur köket, men för riporna fick värdinnan vackra komplimanger af bankdirektören, som förstod sig på god mat. Herrarna aflägsnade sig strax efter supén. Rundell och bankdirektören följde Bygdén hem, ty de ville se, om det var ljust hos doktor Stolpe. Han hade kanhända bjudning, och där hudflängde man visst Lange och hans vänner. Det var emellertid alldeles mörkt hos Stolpes, men bakom borgmästarens gardiner syntes ljus och hördes ett sorl af röster. Innan Rundell och bankdirektören skildes, kommo de öfverens om, att de seglade med lik i lasten. Detta fiasko kunde skada banken, som behöfde förtroende. De begynte tänka på att låta Lange falla — så mycket hellre som hans svärfaders papper hade en olycklig böjelse att växa . . . Och så var det mycket annat ännu därtill. Då Rundell slutligen gick hem, voro ljusen släckta hos Langes, utom i sängkammaren, på hvars genomskinliga gardin ampeln kastade ett svagt, rödt skimmer. Fru Aino gret där inne. Det var så svårt för Knuts skull . . . och för hennes fars. Människorna visste inte, hurudan Knut var . . . så snäll . . . ej ett ord af missnöje, hvilka ledsamheter han än hade. Bara tystare blef han och liksom mera uppmärksam mot henne och barnen. Där sofvo de alla: Arvid så trygg i sin säng och Anni med himmelens frid öfver anletet och Ullan, som trodde sig hvila vid moderns bröst. Länge skulle det ännu räcka, innan de behöfde känna världens bitterhet . . . En ny ström af varma tårar sökte sig väg öfver Ainos kinder — hon hade så mycket att glädja sig öfver. Kanske Gud fördenskull hemsökte dem, för att hon inte skulle glömma bort honom. Ty mer än barn och make måste man älska honom. Detta hade hon sagt äfven åt Knut, men han var så inbunden, då man vände samtalet på dessa frågor. Han strök henne blott öfver hufvudet. |
Följande morgon vaknade Lange med en känsla af djup beklämning. Han hade i drömmen sett sin egen begrafning. På gården stod likvagnen; och människorna gingo med tysta fjät öfver granriset, som var strödt på gatan. Gamla vänner, bankdirektören och Rundell och Bygdén . . . Å, så många bekanta! De gingo in genom porten. Hufvud vid hufvud syntes svarta hattar. Georg Rohde bar en krans på armen och Stenfelt . . . Bing bång, bing bång — dånade kyrkklockorna. Det var söndag, och den första ringningen hade väckt honom. Men han tyckte sig ännu höra klockornas vemodiga treklang i moll, då han kom till klart medvetande. Lange skyndade upp ur bädden, doppade hufvudet i handfatets kalla vatten för att förjaga spöksynerna och klädde sig skyndsamt. Aino var redan uppstigen. Han andades lättare, då han kom in i sitt eget rum och såg, huru vintersolen lyste på Boulevardens lindar, på trädgårdarnas björkar och på den snötyngda tallskogen. Det var så vackert, så högtidligt. Lange ställde sig vid fönstret och såg ut. Han mindes, huru dessa lindar stodo i gröna löf, huru syrenerna blommade, huru fåglarna sjöngo, då han för många, många år tillbaka kom till orten. Mycket hade händt, och mycket hade förändrat sig sedan den tiden . . . Folket gick till kyrkan — gamla män med fårade anleten, krokiga, kvinnor och unga flickor med rosig hy. Kyrkklockornas toner dallrade åter i lindarna och björkarna, de gingo vidare öfver ängarna i nordväst och dogo bort i tallskogen. Han tog sin päls och gick ut med Aino, som var på väg till kyrkan. Han ämnade blott ledsaga henne ett stycke och sedan gå ut åt landet. Men utan att han visste af det, följde han med in i kyrkan, där orgeln brusade och fyllde hvalfven med sina tonmassor. Det var godt om utrymme, och de satte sig på en undanskymd plats. Efter en stund steg prästen upp i predikstolen och böjde sig ned i tyst bön. Då han rest sig, knäppte han ihop sina händer och bad om nåd af höjden, att det ord, som han förkunnade, måtte bära frukt för Guds rike — i Fadrens, Sonens och den Helige andes namn. Hufvudena i bänkraderna reste sig, och den unge predikanten såg många bekymrade anleten framför sig. Han kände värmen genomströmma sitt hjärta, och den gaf färg åt hans röst: „Salige äro de bedröfvade, ty de skola få hugsvalelse . . .“ Den oskolade stämman och det vulgära uttalet stötte Langes språköra, men han rycktes oemotståndligt med. „Saliga äro de saktmodiga; ty de skola besitta jorden . . .“ Prästen gjorde en uttrycksfull paus efter hvarje mening, liksom om han velat låta ekot dö bort i hvalfven. „Saliga äro de, som lida förföljelse för rättvisans skull; ty dem hörer himmelriket till . . .“ „Saliga ären I, när människorna smäda och förfölja eder och säga allt ondt emot eder, ljugande för min skull . . .“ Lange hörde ej de sista orden, ty en varm rörelse fick makt med honom. „Glädjens och fröjdens eder, ty eder lön är stor i himmelen. Förty de hafva sammalunda förföljt profeterna . . .“ Orden trängde såsom spikar genom Langes hjärta, men de gjorde inte ondt, bragte blott hans blod i svallning, så att han inte kunde följa med. Han hörde blott spridda ord om den breda vägen . . . som lockar . . . förbundna ögon, som inte se . . . inte känna vägvisarena, denna rad af vägvisare med tydliga inskrifter . . . och den smala vägen . . . där stenarna såra foten . . . stingande törnen . . . Lange återkom till klart medvetande först då prästen med våldsam patos och vibrerande stämma afslutade sitt tal till de bedröfvade: „Gån in genom den trånga porten; ty den porten är vid och den vägen är bred, som drager till fördömelse, och de äro många, som gå på honom . . . Men den porten är trång, och den vägen är smal, som drager till lifvet, och få äro de, som finna honom.“ Hvilken predikan! Lange måste snyta sig nere i bänken. Var han på den smala vägen, där stenarna såra foten, där törnena stinga . . . ? Aino tog upp psalmen och Knut följde med:
På eftermiddagen begynte det snöa. Snön föll i tunga, hvita flingor, hvilka lade sig som mjuk vadd på vägar och tak, på stakettet, på buskar och träd. Hängbjörkarnas sviktande grenar böjde sig under tyngden, och den unga rönnen vid porten bugade ödmjukt för Knut Lange, som stod i fönstret och såg ut öfver trädgården, där tufvor och gångar lågo gömda under snötäcket. Friden hade kommit efter den myckna oron, tänkte Lange, och hans hjärta slog lugnt. Det var väl ej alldeles som förr. Aino hade magrat och hon slank ljudlöst genom dörrspringorna, tyckte han, och det var som om barnen gått med skor af gummi. Knut Lange kände sig ensam, men han stod visst nu vid gryningen af en ny tid. Det blef kväll och lampan tändes. Jungfrun smög sig med knappt hörbara steg öfver golfvet och lade dagens post, som just ankommit, på skrifbordet. Lange satte sig i gungstolen och försjönk i läsning af Uusi Suometar, så att han glömde teet, som kallnade på bordet. Hans ögon letade efter nyheter bland notiserna från ämbetsverken, ty han hade sökt kronofogdetjänsten efter Holming, men utnämningsfrågan hade väl inte ännu blifvit föredragen . . . Man fick emellertid ge sig till tåls. Slutligen lade han bort tidningen och smuttade på sitt glas, innan han öppnade brefven. Han såg likgiltigt på dem — han kände af gammalt deras innehåll. Bara bosch! Lange gäspade och bragte gungstolen i vaggning. Sedan såg han på en tafla på väggen — en örn med utbredda vingar . . . Hvilken styrka, hvilket mod lyste icke ur ögonen! Den som hade örnens hänsynslöshet och klor . . . Tamburklockan ringde, och en vaktmästare framlämnade ett telegram: „Utnämnd — — — Två rösters majoritet — — —“ Lange steg upp. Han skrufvade ned lampan — den värmde så. Man kunde rent af få feber. Och det var visst korsdrag i rummet . . . Han for med handen öfver den kala hjässan och såg upp mot ventilen i väggen. Men den var icke öppen. Två rösters majoritet . . . Lange genomögnade telegrammet å nyo för att öfvertyga sig om, att han inte läst orätt. Ty han ville knappt tro på sina sinnen. I tjocka hade hans farkost stampat. Nu såg han molnväggen brista och försvinna med vinden. Och ledfyrarna lyste. Horisonten hade med ens blifvit så vid, att det riktigt svindlade för ögonen, då han lät tanken löpa. |
Man var redan långt inne i februari. Solen steg högre på himlen, men drifvorna växte, och snötäcket låg tungt öfver landet. Knut Lange hade just slutat granskningen af svärfaderns handelsböcker. Han sköt stolen tillbaka och steg upp. „Det går inte längre!“ sade han för sig själf. „Det måste bli konkurs. Det är som om alla onda makter svurit sig emot en . . .“ Och han tog åter ur barmfickan brefvet från hufvudkontoret. Pappret mellan fingrarna brände honom, och bokstäfverna dansade. „Man befriade honom från hans uppdrag . . .“ skrifver Rothberg. „Såsom kronofogde var han väl ock så upptagen af ämbetsgöromål, att han ej kunde egna samma tid och omsorg . . .“. Tomma förevändningar! Nedrighet på alla sidor! Och stadsfiskalen skulle blifva hans efterträdare . . . Hvad hade han icke emellertid gjort för orten, för den finska saken! För den hade han offrat sin ställning inom kommunen, sitt anseende, ja, sin öfvertygelse . . . Och afsked . . . för gemena tidningsnotiser, bakom hvilka kanhända Rundell och direktören dolde sig . . . Ja, man kan ej vara så säker på någon, då man genom sin öfverlägsenhet är vederbörande obekväm. Så långt var det alltså kommet! Jo jo. Han kände dessa popularitetsjägare, som vände kappan efter opinionens alla vindkast. Lange mätte golfvet med hastiga steg. Han genomgick i tankarna de långa åren: de ljusa förhoppningarna — granna såpbubblor, som brustit — missräkningarna, vedermödorna och kvalen. Han befann sig rent af i infernum. Alla talade om honom, och tidningarna sysselsatte sig med hans enskilda angelägenheter . . . Liksom om hans språkkunskaper anginge någon annan! Och dessa partier, som kifvades om makten — de voro honom så likgiltiga som den smältande snön. Friheten i fara? En tom fras, som tidningarna skrikit sig hesa på! Ett fåvitskt tal är talet om frihet i ett land, där opinionen regerar allsmäktigt. Och opinionen skapas på tidningsbyråerna! Däri ha våra ovänner sannerligen ej så orätt. Ovänner? Hvem är vän, hvem ovän? Ord, ord, ord, som den ene lägger en betydelse i, den andre en annan. Lyckliga samfundsförhållanden! Och den ideala finska nationalandan! Lange hånlog. Steg hördes i trappan, och tamburklockan ringde. Stadsfullmäktiges bestyrsamme vaktmästare inträdde vänligt leende i sin blekta sjubbskinnspäls och sina höga bottforer. Han räckte fram stadsfullmäktiges föredragningslista, på hvilken Lange kastade en likgiltig blick: 1:o Stadsfiskalens anhållan om löneförhöjning. Hm, hm! 2:o Hälsovårdsnämndens skrifvelse angående renhållningen af . . . Mycket intressant, hm! 3:o Magister Östmans anhållan om uppsättande af tvenne gatlyktor vid norra tullen . . . 4:o Madam Anderssons . . .. „Högst viktiga frågor, men jag kommer att resa bort och måste anteckna mig som hindrad att närvara“, sade Lange. Vaktmästaren stoppade listan i sin svarta läderväska, bugade helt lätt åt ena sidan och försvann med ljudlösa steg. Lange kunde med möda återhålla ett leende, då vaktmästaren aflägsnat sig. I sin nuvarande sinnesstämning fann han stadsfullmäktiges „frågor“ löjliga. Men det var ju själfstyrelse, gudbevars! Han mätte golfvet med tunga steg och återföll i sin förra sinnesstämning. Ett panorama var lifvet. Länge får man stirra på dess bilder, stirra sig blind emellanåt. Men en vacker dag vänder sig bladet, och nya utsikter öppna sig. Bort ville han från orten — bort, bort . . . Nu hade den tid randats, på hvilken hans chef i senaten syftat.
Så hade han sagt. Lange erinrade sig ännu den gamle senatorns ord; han tyckte sig höra hans vänliga röst, och han liksom kände hans hand på sin axel och såg det sorgset deltagande leendet i blicken. Nu var den gamle visst böjd och hvit, kanhända en stapplande gubbe. Men han var ändock en beskyddare, till hvilken man kunde vända sig i nödens stund. Och nu just var en passande tjänst ledig . . . På tankens vingar fördes kronofogden bort ur småstadens trånga förhållanden till hufvudstaden med dess stora ämbetsverk och skumma korridorer och framsynta tjänstemän. Där borta var glädje och lif. Men det fordrades mod att gripa lyckan . . . Lange såg ut genom fönstret. Bakom talltopparna i väster dröjde ännu en skymt af den försvinnande vinterdagen, men på den blåvioletta natthimmeln i öster gingo stjärnorna upp, och månen kastade ett svagt skimmer af ljus öfver de låga, mörka husen och de tomma gatorna. Tidigt följande morgon var Knut Lange på väg till Helsingfors. Dagen grydde, och på himlahvalfvet i väster stod månen blek och undrande som ett människoöga. Lange gaf hästen ett rapp. Han tyckte, att någon förföljde honom, att månen så envist tittade på honom. Han ryckte till. Sprang inte någon vid vägen? — Nej, det var visst skuggan, som rörde sig på den ojämna snön vid dikeskanterna. Han lugnade sig åter, men vågade icke se till vänster. Där var kanske ändock någon, som kom efter . . . Först i den djupa granskogen drog han lugnt andan. En suck af lättnad undslapp honom, och han vände sig om. Nej — ingen följde efter . . . så långt han kunde se. Men skogen stod så tyst och allvarsam . . . och mörk. Hvarför var skogen så mörk? Där borta steg en gubbe ur vägen, så långt ur vägen. Hvarför? Han mötte ju en fredlig resande. Lange kom närmare. Å, det var blott en liten gran med snö på toppen! Lange kände sig lugn. Men det var så märkvärdigt, som om någon tittat mellan träden, genom kvistarnas skugga. Skogen drog några djupa andetag, liksom tunga suckar. Stora snöklumpar föllo ned för en begynnande morgonvind. Där borta uppsteg en rökpelare mot skyn. Det kändes riktigt behagligt att nalkas människoboningar. Molnen i öster voro blodröda. Ovädersmärken, tänkte Lange för sig själf. Men dagen ljusnade mer och mer. Månen hade förlorat sin glans, och ingen skugga följde. Alla fiender voro som bortblåsta, och Knut Lange begynte känna igen sig, känna sig stadd i lofliga ärenden. Ja, riktigt! Rakt i söder var Koivula gästgifveri på ett par tre kilometers afstånd. Han kom visst för tidigt till stationen. Hästen fick pusta litet. Den gick fot för fot. Och Lange tände sin cigarr. Han öppnade en knapp i pälsen och lät bröstet vidga sig. Men efter en stund begynte tankarna sin kretsgång igen. På skam skulle de komma — bankdirektören och Rundell och Stolpe och alla de andra, som velat slå honom till marken . . . „Ptro, ptro!“ Han var framme. Stationskarlen gick småhvisslande till godsmagasinet, och han slog i lyktstolpen med den stora nyckeln. Men för öfrigt syntes ingen. Långt borta öfver granskogen bakom ängen syntes mörka rökmassor, Tåget var i annalkande. En lång hvissling, och så kom det frustande in på stationens område. Lange sökte sig en bekväm plats. På middagsstationen skulle han få god mat. Han hade knappt smakat en bit på det sista dygnet. Medan telegrafstolparna skymtade förbi kupéfönstret, kom han ihåg Aino och Arvid och Anni. De skulle nog få det bättre . . . På middagsstationen var trängseln icke besvärande, lyckligtvis. Han hann godt med soppan, steken och desserten, ja, med kaffet. Han köpte en fin cigarr och valde sig reslektyr. Fröken bakom disken var själfva artigheten. Det var angenämt att se vänliga människor. „Enris af Aho?“ frågade hon. „Nej nej. Det är alltför hvasst.“ „Hallström, Thanatos ?“ „Gud bevare mig! Fröken skrämmer . . .“ „Levertin, Magistrarna . . .?“ „Nej nej. Har fått mer än nog af magistrar. Någonting lättsmält . . .“ „Rococo-noveller?“ „Hm, ja. Om . . .“ „Korta, nätta bitar.“ „Med pikant innehåll? Hvasa?“ Fröken hörde inte, ty hon expedierade redan en ny kund. Lange betalade och skyndade i kupén. Han lutade sig bekvämt mot soffans ryggstöd och tände sin cigarr. Han såg med välbehag, huru röken i små lätta moln höjde sig mot taket och försvann genom ventilen, huru den hvita askan blef längre och längre. Här var godt att vara. Han skar upp sin bok, njöt af det färgmättade språket och de lustiga situationerna. Lyckliga människor! tänkte han. De lefde i stora förhållanden och i en tid med ljus och glädje. Tåget rasslade och tiden gick. Människor stego af och på. Men i andra klassens rökkupé var djup fred. Hela ressällskapet bestod af några sömniga officerare, som emellanåt rörde litet på sig för att få det bekvämare, hvarpå de åter föllo i en apatisk sömn. Då det blef skumt, tände konduktören gasen. Lange drog den röda skärmen för glaskupan i taket, och ett behagligt, lugnande mörker föll öfver den mjuka soffan. Han vek ihop sin öfverrock till hufvudgärd och lade sig. Hans ögon slöto sig, utan att han visste af det. Det var länge sedan han sofvit så lugnt. Och själen löste sig ur sina band, och han drömde om gula byggnader med långa fönsterrader, om höga ämbetsmän och bugande vaktmästare, om gyllene värdshus, musik och sköna kvinnor . . . Men snart blef det för varmt, och blodet steg honom åt hufvudet. Han såg framför sig ett torftigt vinterlandskap med snötyngda tallar och granar, öfver hvilka en grå himmel hvälfde sig. Mellan träden såg han han lille Arvid och Aino . . . Nej — det var hans moder! Han hade glömt henne, men nu mindes han så tydligt. Elden i hennes blick lyste, och hon neg, neg bland trädstammarna i skogen. Vinkade hon icke? Jo, hon vinkade. Hon kom närmare, närmare. Men hon sade ingenting, höll blott pekfingret mot sin slutna mun. Han fördes mot sin vilja undan, och hon följde honom. Hon bar en svart dräkt och på bröstet en bild. . . . Lange stretade emot af alla krafter, men en osynlig makt förde honom bort. Han höll fast sig i bänken och såg ut genom fönstret. Samma ödsliga vinterlandskap. Han ville ropa, men han kunde icke. Så ljusnade det åter. Sköna vägar öppnade sig åt höger och vänster, men han fördes rakt framåt med svindlande fart, och han grep fastare tag i bänken. Vid vägen stodo vägvisare, röda stolpar med en hvit arm. Alla visade de framåt. Han sökte läsa inskrifterna, men det skimrade för ögonen, och han väntade på den nästa. Då erinrade han sig prästens ord i kyrkan. Han kunde väl inte vara på den vägen? Men bred var den, förfärligt bred . . . Han ville rusa ut och hoppa af, men han kunde ej röra sina fötter. Svetten lackade. Han hörde en musik, som trängde genom märg och ben, och den blef starkare och starkare. Å! Han satte fingrarna i öronen. Så blef det plötsligt tyst, och då vaknade han. Det hade blott varit lokomotivets hvissling och bromsapparaten, som framkallat de hemska förnimmelserna. Konduktören begärde biljetten. Och om en stund såg Lange ljusraderna kring Tölöviken och de elektriska båglampornas blåaktiga sken på snöiga vedtrafvar och svarta järnvägsvagnar. Han var i Helsingfors, i Finlands nya hufvudstad. Drifvorna smulto, vårbäckarna sorlade och gräset grodde. Lindarna klädde sig i gröna löf, och svalorna kvittrade på telefontrådarna. Men ingen talade om Knut Lange. Småfolket i kojorna hade glömt bort, hvilken makt de hade, och handtverkarne hälsade höfligt på herremännen. Stadsfiskalen satt bakom det gröna bordet i bankens direktionsrum tillsammans med Rundell, och den nye länsmannens namn lyste i guld på den skylt, där namnet. Knut Lange förut prunkat. Bankdirektören och Rundell och Bygdén smögo sig tysta mellan societetshuset och stadsparken. Det var som om de fruktat att störa sommarens ro, som lagt sig öfver småstadens gröna boulevarder, öfver trädgårdarnas löfverk och öfver de tysta människoboningarna. Man hviskade t. o. m., att direktören inte var riktigt nationell längre. Då det blef höst och lamporna tändes, kom den nya kronofogden — mycket lägligt. Ty stadsfiskalen och apotekaren och tullförvaltaren behöfde „fjärde man.“ Stenfelt hade nämligen förlorat lusten för skruf, lifvets ädlaste njutning — ett tecken på begynnande ålderdom, sade vännerna och skakade betänksamt på hufvudet. Men borgmästaren skyllde på den nya tiden, som gifvit honom så mycket att tänka på. [SLUT]
|