Krönika.

——

Gula tofsar i björkarna, mörka kvällar med blinkande elektriska lampor, skolbarn med böcker under armarna, seminaristers och nättingar — de äro hösttecknen i Nykarleby. Nu ha vi dem alla, och hösten är här.

Men ännu dröjer värmen, och de, som ha villor i skären, göra utflykter för att liksom öfvertyga sig om att sommaren är förbi. Den har för resten varit nyckfull, började med en vacker vår, hvarpå följde storm och kyla, så att brasor flammade i juni och juli, tills värmeböljan kom omkring den 20 juli och med den riktig sommar. Luften stod stilla, och värmen liksom dallrade mellan löfven, termometern steg och steg och visade slutligen 30 grader i skuggan. Det är en alldeles ovanlig temperatur för våra breddgrader. 30 grader i solskenet brukar vara den högsta sommarvärmen, och då brukar kvicksilfret klifva upp i sitt rör ända till 24 och 25 grader i skuggan.

[Sommaren 2018 var också enastående varm och torr och värmen återkom den 13 oktober då det var 24 grader i Målilla och värmerekordet där och på många andra ställen slogs.]

Numera behöfva vi inte plågas af värmen utan få blott glädja oss åt hvarje solstråle, som kan ha vänligheten att titta in till oss.

Den som lättjats i skären, griper med nöje till sitt arbete, och den som svettats i sommarvärmen på åker och äng, drar visst en lättnadens suck öfver att den tyngsta arbetstiden är förbi, att kvällarna komma med lämpliga pratstunder och att årets gröda är inbärgad. Och vi ha fått ett godt år, påstår öfverinspektorn för mejerihandteringen Hannes Nyländer, som talat om saken för en meddelare i Huvudstadsbladet. I Österbotten har man ej haft så rika skördar på flere år som just i år, säger inspektorn.

Gud ske lof för det, om det är sant. Mina sagesmän ha dock yttrat, att gräsväxten i våra trakter icke varit alltför rik, men att säden är bättre och potäterna . . . Jag gjorde nyligen en resa upp, åt Gamlakarleby och Nedervetil och kunde därvid iakttaga, att råg- och kornåkrarna voro ypperligare än jag någonsin sett.

*                     *
*

Det lugn, som alltid kännetecknat lifvet på vår ort, har inte nämnvärdt blifvit stördt under sommaren, och min vän Strömgren tyckte häromdagen, att en liten jordbäfning gärna kunde inträffa nu, ty man vet inte, hvad man skall tala om, då man träffar sina vänner, sedan värmeböljan är sin kos.

Prästvalet visade sig sakna all förmåga att röra upp sinnena, ty det var lika ledsamt att rösta på Vesenterä som på Liukku, och båda namnen voro omöjliga att uttala; därför afhöllo sig de flesta från att välja. Från pålitligt håll har man meddelat mig, att församlingen torde ha skäl att vara nöjd med utgången af valet, hvilket dock framtiden får utvisa. Det nya prästnamnet låter mellertid rysligt i svenska öron. Hvad det betyder, vet väl ingen af mina ärade läsare och inte jag heller, men den nya pastorn skall förut ha hetat Vasenius.

Främlingar, som besökt vår ort i sommar, ha också prisat det stora lugnet. Jag träffade nyligen på tåget ett äldre fruntimmer, som inte hade nog vackra ord för den fridfulla staden. Hon, som just kommit från Helsingfors, njöt af att det inte blåste här, och esplanadernas björkar voro så frodiga, och gräset växte så högt emellan dem, så att korna kunde beta där, då de om kvällarna drefvos hem. Det såg så trefligt ut. Så var det inte i Helsingfors, där stinkande automobiler körde genom gatorna och där skorstenarna spydde ut rök, och . . . Ja, här tystnade hon och drog en djup suck, hvarpå hon tillade: Men här syns inga människor, det är som kolera skulle gått här, och forsen är torr. Och ute på villan finns mygg, så man inte får en blund i sina ögon på natten. Och hvilka stora myggor och hvilken myggsång! Så att paradisets lustgård är här dock inte.

*                     *
*

Våra vänner i Jakobstad ha inte så fridfullt. De ha kommit i strid med ordningsmakten, som förbjudit dem att flagga på sina fester, och nu processar polismästaren med den månghöfdade skaran, som vägrat att följa polisens anvisningar.

Men värre är det i Viborg. Där ville man i förra veckan demonstrera litet eller visa sitt missnöje med den åtgärd, hvarigenom regeringen bereder sig att stycka Viborgs län och öfverföra Nykyrka och Kivinebb socknar till Ryssland. Vår hufvuduppgift är emellertid att tiga. Ehuru vi ha grundlagsenlig rätt att tala, gripa vederbörande myndigheter in och låta polisen anfalla den folkmassa, som samlats för att höra redaktör Airolas tal. Den tappre redaktören var till en början oåtkomlig, ty han talade från ett tak, men han blef dock sedermera fängslad liksom flere andra demonstranter. Flere personer bland allmänheten sårades, dock ej farligt.

*                     *
*

Alla äro häpna öfver förslaget om Viborgs läns styckande, hvilket betraktas som ett oerhördt lagbrott, om förslaget genomföres. Novoje Vremja finner emellertid saken alldeles naturlig, och om lagbrott kan det, enligt tidningens mening, inte bli tal. Om en Finland tillhörig ö skulle genom en jordbäfning sjunka ned i hafvet, så skulle landets område minskas; men det vore force majeure. Samma är förhållandet, om Ryssland skär en bit af landet. Tidningen betraktar Ryssland som en oss öfvermäktig naturkraft, hvilken inte kan hindras.

Den dagliga erfarenheten ger visserligen bevis för riktigheten af Novoje Vremjas ord. Men vi tro fortfarande på var goda rätt och skola i grafven taga med oss denna tro.