Krönika.

——

— — —

*                *
*

Men låtom oss lämna hufvudstaden och dess höga herrar. Vi ha ju roligare saker att tänka på, då julen stundar.

Redan för en vecka sedan såg jag den första knippan lutfisk, och flitiga händer arbeta i hemlighet på julklappar, med hvilka de skola öfverraska vänner och bekanta. På landet är man visst måttlig i sin gifmildhet, men i staden gör man sig icke sällan skyldig till öfverdrifter. Man ger många julklappar och dyra julklappar, äfven om tillgångarna äro begränsade. Och hvad värre är: mottagaren känner sig icke sällan olycklig öfver gåfvan. Den är kanske i det närmaste oanvändbar eller inte i öfverensstämelse med ens personliga smak, hvadan den medför förstämning i stället för glädje. Därför: små och billiga julklappar! Åt de älskade barnen helt få julklappar, ty de skola vänja sig att vara glada öfver litet.

Den litterära julfloden är som vanligt stor, i synnerhet antalet af jultidningar. Och allmänheten köper dem mycket. Det är ingen lycka. Texten i jultidningarna är nästan alltid underhaltig att inte säga dålig. Den fördärfvar god smak och förtar lusten för läsning af böcker. Men bilderna äro ofta vackra, hvarför de gläda barnen och andra. Det skulle vara bättre att köpa goda böcker än jultidningar. Ty goda böcker fås nu billigt: för 35 pi, för 75 pi, för 1 mk 50 pi o. s. v., om men nämligen köper äldre skrifter i billighetsupplagor. De nyutkomna böckerna däremot äro förskräckligt dyra: 6—9 mark pr exemplar.

*                *
*

Där ute rufvar decembermörkret under dygnets 24 timmar. D. v. s. en svag gryning märkes mellan kl. 10—2 på den s. k. dagen. Molnen hänga så godt som på björkarnas toppar, gatorna äro gråa och kärrorna skramla på den skrofliga isen, forsen är öppen och ån har just lagt sig. Det är en mild vinter, men vi längta alla efter hvit julsnö, efter stora hvita flingor, som kunde täcka den mörka jorden. Man kan inte börja vänta ljuset och våren, innan vintern ordentligen kommit.