Krönika

267.

—

Helsingfors den 17 september

[Ett besök i Österbotten.]

Nyligen besökte jag Österbotten och jag säger med skalden: Och vem det landet en gång sett, han längtar dit igen.

[Jag vet ett land långt upp i höga nord,
Ej varmt och rikt som söderns länder,
Men hjärtan klappa där för fosterjord,
Och mandom bor på Siljans gröna stränder:
Och skogar susa där i dyster prakt,
och älvar brusa där från trakt till trakt:
Ett härligt land
I gode dalamän
Och vem det landet en gång sett, Han längtar dit, längtar dit igen.

Dalkarlasång av Otto Lindblad (1809−1864).]

Uppresan var inte märklig. Med lite pulver sov jag gott i nattens mörker och steg upp i Kauhava, men morgonkaffet får man numera först i Bennäs.
     Ju äldre man blir, desto mera främmande förefaller den resande allmänheten, och stationsinspektorer växla, så att jag inte ens numera kände stationsinspektorn på Kovjoki.
     Men det österbottniska landskapet är sig likt: solen sken däröver, människorna voro i arbete och sågo ut att vara tillfreds med årets gröda. Här nere har höskörden varit ringa, men i Österbotten t.o.m. riklig på en del ställen, tack vare tillfälliga regn. Brödet av årets råg var utmärkt och potäterna av bästa beskaffenhet.
     Autobussarna gingo med samma goda fart som förut, och det var trångt inom deras väggar.
     — Ännu de första dagarna av september kvittrade svalor på telefontrådarna, ehuru de vanligen bege sig söderut omkring den 20 augusti. Sommaren hade visst varit varm och vacker.
     För 40 à 50 år sedan saknade man nästan alla planteringar invid bondgårdarna och stugorna i Österbotten. Man önskade se sina grannar och se ut över det vida landet. Nu odlar man rotfrukter och kål, omger gårdarna med björkar, lindar och lönnar, med syrener och fläder. Detta är mycket vackert, men man får visst tacka trädgårdskonsulenterna för denna rikedom på gröna träd.
     Men också det goda kan missbrukas. När de planterade träden blir stora, har man inte hjärta att hugga ned de överflödiga utan sitter i mörka boningsrum, ehuru solskenet flödar över lövverket.  Gårdarna vid den vackra Esplanaden i Nykarleby stad saknar solljus i högsta grad liksom lärosalarna i Nykarleby seminarium.
     På Murik i Nedervetil äro gårdarna alldeles skumma, även om rummen ligga rakt i söder.
     Detsamma är förhållandet med en del gårdar i Tast. Lungsjuka människor bo och dö i den gröna skuggan, men man hugger inte bort träd för att ge de sjuka sol. Det är naturligtvis fuktigt också i skuggan, vilket man ser av vägarna, där solljuset inte kan skina.
     Det vill synas, som om konsulenterna inte tänkt på denna omständighet, och läkarinspektion förekommer aldrig.

*               *
*

— — —