Spännen av alla slag, men främst
stora, pratiga bältspännen är i dag hyper-super-moderna. Men spännena
har gamla anor. De grekiska gudinnorna bär t.ex. en gördlad peplos,
sammanhållen på axlarna med spännen och etruskiska spännen
fyller de italienska museernas rymliga salar. De tjänade till att hålla
ihop manteln. Och på en Ravenna-mosaik från början av 500-talet
ser man de heliga tre konungarna klädda i mönstrade, trånga byxor
(som antiken inte kände till) och en vid mantel, sammanhållen vid axeln
av ett prydnadsspänne. De lombardiska spännena, bältessöljorna
och klädespännen, förvånar genom sin formrikedom. Många
av dem har en fågelskepnad, andra har intressanta reliefer med ynglingahuvud.
Ett gyllene bältesspänne som påträffats i Lambros flodbädd
har formen av två sammanflätade fågelfigurer.
Dyrbart
utsirade
spännen och skärpsöljor användes också bland germanerna,
av såväl män som kvinnor. På bokmålningar från
gotikens tid kan man se den ogifta flickans klädnad: obetäckt hår
med jungfrukrans, åtsittande klänning och en lätt mantel som på
bröstet sammanhålls av ett runt spänne. När gifta kvinnor
gick utomhus dolde de hår och hals med en duk. Deras mantel föll i
rika kaskader av veck. Enligt sengotikens fransk-burgundiska mode sammanhölls
manteln av en kedja med två spännen. Den italienska renässansens
estetiska ideal var fullkomlighet, men klädedräkten växlade under
renässansen avsevärt i olika länder. Det är omöjligt
att dra en genomgående parallell, men vissa gemensamma drag kan skönjas.
Manteln sammanhålls inte mera av spännen. Mannen bär läderbälte
med gördelspänne av mindre storlek. Däremot är halskedjornas
rikedom överflödande.
Barocken älskade
stora
skospännen och pråliga strumpebandsspännen. Rokokon gynnade fyrkantiga
skospännen av silver eller guld, ibland prydda med glasbitar, vars undre
sida var av färgat papper för att öka glansen. Men under
första hälften av 1800-talet försvann skospännet från
herrskodon och återkom först i vår tid i slutet av 1960-talet.
Kvinnoskor har troget bibehållit skospännet genom hela 1800-talet och
på 1900-talet ända fram till våra dagar.
Senempiren
skapade
stora pråliga gördelspännen på sidenbälten,
som höll ihop de vida kjolarna och 1800-talet var bältesspännenas
gyllene ålder. Under 1870- och 1880-talet framhävdes den smala midjan
genom att man prydde bältet med praktfulla spännen av förgylld
mässing. Intressant är att man i Nykarleby och dess omnejder från
mitten av 18000-talet har bevarat talrika mässingsspännen med segelskeppsbild. | 