Nytt ljus över vår

kyrkobyggnadskonst

på sjuttonhundratalet.

——

Ritningar av finländska

ondebyggmästare i

Stockholmsarkiv.

—

Professor H. Klemetti har

gjort en mängd in-

tressanta fynd.

—

Professor Heikki Klemetti håller för närvarande på med att skriva sin hemsockens, Kuortanes, historia. Det är givet, att han härvid uppmärksammat socknens gamla och vackra, med ett typiskt 1700-tals-torn försedda träkyrka. Det har varit mycket svårt att fastslå, vem som varit denna kyrkas arkitekt eller byggmästare, såsom det äldre tid hette. Prof. Klemetti har inställt forskningar angående Kuortane kyrkas historia både i Finland och Sverige. När han därvid genomgick gamla samlingar i Stockholm, gjorde han ett mycket märkligt fynd: han påträffade nämligen ett hundratal ritningar till gamla finländska kyrkor, vilka dels alls icke blivit byggda, dels erhållit en gestaltning, som mer eller mindre avviker från byggmästarnas ursprungliga förslag. Dessa ritningar ha hittills legat förgätna och obeaktade, sedan de på sin tid insändes till överintendentsämbetet i Stockholm för att godkännas. Då blevo förslagen ofta kasserade på grund av en eller annan felaktighet eller av den orsaken att de icke voro „författade” i den då brukliga stilen. Sålunda fann man ofta i Stockholm, att tornet eller lanterninen var för hög eller för stor och ovig. Man kan säga, att största delen av de insända kyrkoritningarna kasserades, och det svenska intendentskontoret uppgjorde i stället nya ritningar efter sitt eget skön.

Men dessa kasserade ritningar, som till största delen äro utförda av bondebyggmästare, äro utomordentligt karaktäristiska för byggnadskonsten i Finland på 1700-talet. Det bör antecknas, att svenska byggmästare från Österbotten på ett hedrande sätt äro företrädda i samlingen. Fyndet väckte prof. Klemettis livligaste intresse, och han beslöt att fortsätta sina forskningar i större utsträckning än han ursprungligen ämnat. Han har nu för avsikt att utgiva en broschyr eller eventuellt en bok om kyrkobyggnadskonsten i Finland på 1700-talet. Verket skall illustreras med reproduktioner av dylika kasserade ritningar och jämsides därmed bilder av de tilltänkta kyrkorna i den gestalt de i verkligheten fingo. Boken skall även så vitt möjligt innehålla biografiska notiser om byggmästarna.

— Arbetsfältet är mycket tacksamt, berättar prof. Klemetti vid ett samtal med en av våra medarbetare, ty samlingarna ha fått ligga orörda i mer än ett sekel på byggnadsstyrelsen i Stockholm och i riksarkivet. För övrigt äro en del ritningar kringspridda på andra håll; sålunda har prof. Klemetti funnit några sådana i statsarkivet i Helsingfors, och t. o. m. i de packlådor vari de med Ryssland utväxlade arkivalierna kommit till Finland har en och annan ritning påträffats, som kommit på villovägar i början av det ryska väldets tid. Dessa bondebyggmästare tillhörde släkter, vilkas medlemmar under flere generationer idkade kyrkobyggnadskonst. Den obestridligen främsta av de svenska byggmästarna var Jacob Rijf från Pedersöre. Såväl hans far som hans broder, Karl Rijf, och hans son egnade sig åt samma yrke. Rijf behärskade sten- och träarkitekturen lika bra. Utan allt för stor risk att överdriva kan man vad kyrkobyggnaderna beträffar ställa honom vid sidan av Engel. Han har förutom en stor del av träkyrkorna i mellersta och norra Finland konstruerat och uppfört flere stora stenkyrkor, bl. a. i Skellefteå, Nedertorneå och Kemi. Den sistnämnda kyrkan måste tyvärr rivas i början på 1800-talet, emedan grunden gav efter. Just i fråga om Kemi kyrka inträffade det egendomliga fallet, att Gustaf III godkände Rijfs ritningar och kasserade ett förslag, som uppgjorts av den svenska hovintendenten. Vidare bör nämnas, att Rijf ritat och byggt Kuopio domkyrka. Han var för övrigt den enda av de gamla byggmästarna, som var konstnärligt utbildad; han studerade, redan kommen till mogen ålder, ett år vid konstakademin i Stockholm. Det är mycket karaktäristiskt för den tidens officiella smak att t. o. m. Rijfs ritningar trots hans konstnärliga utbildning ofta korrigerades och t. o. m. helt och hållet kasserades. Det inträffade dock även, att Rijf byggde några kyrkor i strid med intendentskontorets ritningar och föreskrifter; ett exempel härpå är Larsmo kyrka, som är något helt annat än vad Stockholmsmyndigheternas ritningar föreställa.

I synnerhet på den finska landsbygden var det icke ovanligt att kyrkorna byggdes enligt de utkast och ritningar, som uppgjorts av de inhemska byggmästarna, trots att intendentsämbetet icke godkänt förslagen. Detta är t. ex. fallet med Orivesi kyrka, som är byggd av den största tavastländska byggmästaren, Mattheus Åkerblom. Denne har byggt de flesta och vackraste kyrkorna i norra Tavastland, såsom de i Jämsä, Kuru, Ruovesi och Kuorevesi. Betecknande är, att t. ex. Ruovesi kyrka var färdigbyggd 1779, medan konungen stadfäste ritningarna med vissa ändringar, som alltså blevo obeaktade först 1780. Ett undantag ifråga om ovilligheten att rätta sig efter intendentskontorets korrigeringar utgjorde särskilt några nordösterbottniska byggmästare. Den främste bland dessa var Simon Jylkkä eller Silfvén. Den främsta byggmästarsläkten i Egentliga Finland bar namnet Pijmänen (sedermera Hartlin). Om två av denna släkts medlemmar, Antti Pijmänen och hans bror Mikael, gav domkapitlet i Åbo det vitsordet att de ägde „mogen insikt i byggnadsvetenskapen”. Mikael Pijmänen hade uppgjort ett förslag till ombyggnad av Nådendals kyrka. Som hans tanke hade omsatts i verkligheten, skulle Nådendal nu äga en av nordens vackraste kyrkor, framhåller prof. Klemetti. Men Pijmänen var blott „timmermästare”, och hans förslag fick stå tillbaka för projekt som uppgjorts av arkitekt Christian Fredrik Schröder och själva hovintendenten baron C. F. Adelcrantz.

I sammanhang härmed kan nämnas, att det på denna tid icke fanns mer än tre eller fyra utbildade arkitekter i Finland. Dessa voro antingen rikssvenskar eller tyskar; den främste av dem var den nyssnämnde Schröder.

Sydösterbottens ryktbaraste byggmästarsläkt hette Hakola eller Hakonen och var hemma i Ala-Härmä. En av denna släkts medlemmar byggde en kyrka ännu på 1800-talet, men redan 1670 nämnes en Anders Hakola som kyrkans byggnadsmästare (samma förnamn bars för övrigt av de flesta byggmästarna inom denna släkt). En av byggmästarna Anders Hakola (1703—1778) har bl. a. byggt den på vår bild återgivna Evijärvi kyrka, som är den första s. k. attikaträkyrkan i Finland. Den uppfördes åren 1758—59. Samma byggmästare har utfört åtminstone nio kyrkobyggen. Vår andra bild föreställer kyrkan i Laihela, byggd av trä 1642 och en mycket typisk långkyrka från denna tid. Densamma har sannolikt till mästare Juho Ilkka från Ilmola.

Evijärvi kyrka, byggd 1759, ombyggd 1887.

Laihela gamla kyrka, byggd 1642, slopad 1805.

De flesta kyrkor som på 1600-talet uppfördes i södra Österbotten voro av denna typ, som närmare kan karaktäriseras såsom en medeltida stenkyrka, utförd i trä. Det är svårt att i några snabba drag karaktärisera de många ritningarna, framhåller professor Klemetti, men man kan i alla fall uttala ett allmänt omdöme om deras kyrkokonstnärliga värde och säga, att våra byggmästare fullt kunde mäta sig med intendentsämbetets „konduktörer” (d. v. s. arkitekter) i allt som angår det estetiska i stort sett, alltså harmoniska proportioner o. dyl. Däremot kan man icke få bestämt uttala sig om enskildheterna, ty ritningarna äro ofta klumpiga och sakna utarbetade detaljer. Egentligen hör det inte till min uppgift att taga befattning med den profana arkitekturen från denna tid, fortsätter prof. Klemetti, men man kan även härvidlag lugnt påstå, att vår bondestenarkitektur alls inte behöver skämmas vid en jämförelse med officiella svenska ritningar. Särskilt böra härvid rådhusen omnämnas. Såsom direktör D. Vidén från Vasa tänkt sig Gamlakarleby rådhus, överträffas hans förslag knappast av något utkast till rådhus för landsortsstäderna i Sverige. Det var vanligt också på de profana byggnadernas område, att de från Finland härstammande ritningarna, som präglades av för mycken barockromantik, „förenklades” av de klassiskt bildade arkitekterna vid intendentskontoret. De första ritningarna från Finland insändes till Stockholm år 1765. Tidigare hade man fått bygga utan någon kontroll, men 1752 utfärdades en förordning om att ritningarna måste godkännas av överintendentsämbetet. Denna bestämmelse hade dock föga verkan, varför en ny förordning emanerade 1759, men inte heller den ledde till åsyftat resultat, och först 1776 utgavs en mycket sträng förordning. Sedan dess inströmmade ritningar mera regelbundet till Stockholm. Man fortsatte dock ända in på 1800-talet att bygga utan vederbörlig anmälan och det är just dessa „egenvilliga” församlingar man får tacka för att det finns några gamla typiska bondeträkyrkor i behåll. Prof. Klemetti nämner i förbigående, att de uppgifter han lyckats få rörande förhållandena på 1600-talet inskränka sig till vad han påträffat i domböcker från södra Österbotten. Vad beträffar tiden efter Finlands förening med Ryssland, fanns då i Finland ett mot det svenska svarande intendentskontor, först i Helsingfors och sedermera i Åbo. Detta förestods i tur och ordning av Arppe, Bassi och Engel, men de till kontoret insända ritningarna ha icke förvarats så väl som i Sverige utan ha med all sannolikhet gått förlorade. Prof. Klemetti har t. ex. utrönt, att ritningar uppgjorts till en kyrka i Lappo av en byggmästare Jacob Hägg från Oravais, men hans ritningar ha på ett eller annat sätt slarvats bort; i varje fall ritade Engel själv en kyrkobyggnad för den nämnda socknen.