Ghita Barck om sin Tuominen-bok
En nödvändig inre resa

— Mitt enda personliga minne av Mirjam Tuominen är från 50-talet, hon satt mitt emot mig på författarföreningens sits och argumenterade om Camus, blek och häftigt engagerad, säger Ghita Barck, prisbelönt för sin bok om Mirjam Tuominen. Drygt tjugo år senare kom jag av en slump över hennes litterära kvarlåtenskap. Min plan då var en längre uppsats om henne men resultatet blev Boken om Mirjam.

En bortglömd författare, sökare och mystiker har lyfts fram och besattheten i ett konstnärskap har speglats med skuggor och ljus över en rik produktion.

Boken har blivit en kritiker- och försäljningsframgång. Upplagan håller på att ta slut och läsarnas gensvar har varit stort.

— Det svåraste var att navigera mellan en akademisk tolkning och en friare analys, jag sneglade åt bägge hållen, lade upp en plan som skulle ge växelspelet mellan liv och dikt. Småningom växte konturer och innehåll fram, säger Ghita Barck.

Hon är ingen kulturnovis trots att den egentliga debuten sker först nu. Vem minns inte hennes dramaturgiska insatser vid Svenska teatern för många år sedan och hennes långvariga lysande epok i radion?

Vi sitter i hennes hem i Borgå med utsikt åt sydväst över gamla Eklöfska gården och glimtar av den snötäckta ån. Här slog hon sig ner för tre år sedan. Vid köksbordet med gul fond och gullranka över väggarna har hon kämpat sig in i den dimension som var Mirjam Tuominens: besattheten, mystiken, hela den svåra vägen som konstnär och mänska.

Distans och
identifiering

Ghita Barcks utgångspunkt var i likhet med de flesta levnadstecknares att hålla distans men ändå identifiera sig, en svår balansgång mellan kunskap, analys och inlevelseförmåga.

Själv är hon sällsynt anspråkslös, betraktar sig egentligen inte som författare, säger att hennes förmåga ligger i det analytiska och kritiska men tycker att hela denna komplicerade skrivprocess var en nödvändig inre resa.

Mirjam Tuominens plågsamma djupborrning i sitt inre mötte också motstånd hos levnadstecknaren, det var tröttsamt att gå in i detta maniska sökande, in i hela denna öververklighet som så många av oss är rädda för.

— Men den enda vägen för henne som sökare gick via mystiken till Gud, säger Ghita Barck. Hela hennes liv var konsten, därför hade hon svårt att klara den yttre verkligheten. Men hon hade också en förmåga att göra vissa saker synliga för oss, inte bara lidandet utan också allt det andra som inte kan ses.

I bokens sista rader finns en fin karaktäristik av Mirjam Tuominens liv och konst, det är en forskare och medmänniska som summerar: ”Det är så vi skall minnas Mirjam. I det okända hos oss själva, i det som hon i så hög grad har strävat till att göra synligt och vidkänt, skall vi vörda hennes minne.”

Ghita Barck, en av Svenska litteratursällskapets prisbelönta författare. (Foto: Max Paetau) Förstoring.

Vi talar om slumpen medan det snöar över Borgå (med en Hjalmar Söderbergsk prägel av det förgångna mitt i nuet). Kanske finns slumpen, kanske inte.

Slumpen förde
in i kraftfält

Så här gick det i alla fall till när Ghita Barck blev Mirjams levnadstecknare. Hösten 1979 sökte hon tjänst i Helsingfors, det gällde att passa två små pojkar efter skolan. Den okända arbetsgivaren på Kristiansgatan hade ett komplett urval av Mirjam Tuominens böcker på hyllan.

— Hur är det möjligt, undrade Ghita.

— Det var min mamma, svarade Tuva Korsström, Mirjams yngre dotter.

Här rann biografin upp, tanken var att skriva en längre uppsats i Svenska litteratursällskapets serie i stil med hennes HenryParland-avhandling, mycket prisad av vårt litterära etablissemang.

Men materialet svällde ut, hon drogs in i ett kraftfält där Mirjam Tuominens balansgång mellan liv och konst knappast förenklades av diktarens egen deklaration från 1939: ”Vad jag ser måste hela min diktning handla om skuldkänsla.” Det gällde att ta vägen över den katolska litteraturen, att studera psykiatrins olika skolor, visionerna, Björling, Hölderlin, Rilke, Sandel, alla pusselbitar, alla brev och dagboksanteckningar.

— Det viktiga för mig var att skriva en bok som skulle läsas, säger Ghita. Och bönhörd har hon blivit.

Besk brygd
naken bikt

Betraktelseboken Besk brygd från 1947 står sig för övrigt som en av Tuominens främsta. Här bryter hon med fiktionen och talar ur ett naket jag. Men i den omfattande produktionen finns också de fina novellerna, en klassisk epik som skulle förtjäna en nyutgåva. Tuominens eget urval Tvekan finns nämligen numera bara på biblioteken. Trots att Ghita Barck förhåller sig kritiskt till mycket i hennes lyrik skulle hon också gärna se en nyutgåva av de bästa dikterna.

För egen del talar hon varmt om vissa planer på en diktantologi om döden; ett urval svensk lyrik som inte minst skulle ha terapeutiskt värde.

— För döden har kommit oss närmare, det går att tala om den numera. Rilke betraktade döden som en del av livet, inte ett motsatsförhållande. För Mirjam var det samma sak.

Ett annat uppslag kunde vara Edith Södergrans förhållande till Rudolf Steiner, likaså Södergrans och Elmer Diktonius brevväxling. Hans brev till henne torde finnas deponerade hos Svenska litteratursällskapet, det kan röra sig om upp till tio brev.

Södergran har alltid haft aktualitetsvärde för Ghita. Nu leder hon en kurs om modernismens klassiker vid Svenska folkakademin i Borgå och har på nytt fördjupat sig i dikterna. Dessutom undervisar hon i konst- och miljöfostran vid Svenska handelsläroverket och skriver TV- och radiokrönikor för Borgåbladet.

Resans
symbolik

Ovanför hennes magnifika skåp i högrenässans från Estland med hela skapelsehistorien skulpterad i ek, finns en miniatyrmodell av Columbus skepp Santa Maria. Jag tänker på upptäcktsresan som en livssymbol, inte minst för sökaren Mirjam Tuominen. Också om hennes färd ofta gick i mörker utgjorde böckerna ledfyrar.

Ghita säger när vi skils: — Tuva Korsström har berättat att hur fattiga de än var så delade mamma alltid med sig av litteraturen åt de bägge barnen. Det var det underbara med Mirjam som mamma och hennes gåva till dem.