Syskonsjälar

Tre böcker har i höst tvingat den finlandssvenska litteraturen till djupandning, till att dra ett andetag som tillför syre och nytt liv. Jag avser böckerna om Leo Ågren, Mirjam Tuominen och Eva Wichman; tre centrala finlandssvenska författare som hållit på att falla i glömska. När böcker om sådana författare utges nästan samtidigt sätter det igång en spännande process i den litterära världen. Man börjar tala om dem. Deras böcker spåras på bibliotek, antikvariat och hos förlagen. Andra människors minnen av de omskrivna personerna aktiveras och lyfts fram (jag tänker t.ex. på Kurt Sanmarks synpunktsrika text om Eva och Mirjam i Hbl 30.11). Nulevande författare får inspiration och en spark framåt. Det spinns ett nät mellan människor, böcker, geografiska regioner — idésammanhang återupprättas och blir synliga.

Mirjam Tuominen några år före sin död 1967.

Allt detta pågår nu hos oss, tack vare Gösta Ågrens En man gick genom stormen, Ghita Barcks Boken om Mirjam och Monica von Bonsdorffs Eva Wichman och politiken. Den sortens böcker det här är fråga om är ovanliga hos oss — och mycket vanliga inom t.ex. den anglosachsiska litteraturen där man har förstånd att leva med sina klassiker. Det är böcker som följer sin författare i spåren genom dagböcker, brev, arbetsböcker, intervjuer och författarens egen produktion. De ger oss bitar av både liv och verk, och deras yttersta, avsikt är sällan att vara heltäckande eller säga den absoluta sanningen om ett författarskap.

Deras avsikt och styrka ligger i biografens eget engagemang. När Gösta Ågren skriver om sin bror Leo skriver han inte minst om sin egen barndom och kärlek till brodern, om det avgörande stöd han fick av honom. — När Monica von Bonsdorff bekantar sig med Eva Wichman följer hon ett också idag tydligt och omdiskuterat politiskt mönster i spåren. När Ghita Barck gett sig i kast med den jättelika uppgiften att genomleva och genomläsa Mirjam Tuominens samlade livsverk lyfter hon därigenom upp inte bara Mirjam i ljuset igen, utan också sig själv efter en lång tystnad som litteraturhistoriker och recensent.

Boken om Leo har redan recenserats. Jag skall koncentrera mig på de två kvinnornas verk, men kan inte låta bli att påpeka de stora yttre likheterna mellan de tres öden. Den evigt onda cirkeln av ”sjukdom, fattigdom, nöd” (som Barck skriver om i Boken om Mirjam) inneslöt med samma magiska kraft också Leo och Eva. Alla tre uppvisar samma besatta hängivelse inför skrivandet och alla tre har drabbats av samma tystnad.

”Först tystnade hon. — Sedan teg hon. — Men då —: Förstummades hon.” (Mirjam Tuominen i Tema med variationer, 1952).

Att skriva ett måste

Vem var Mirjam Irene Tuominen? Född 1913, död 1967, hann hon publicera aderton volymer noveller, essäer, översikter, dikter, tolkningar, betraktelseböcker. Hon medverkade i litterära tidskrifter, hon skrev recensioner. Hon var en mycket professionell författare — och också en mycket uppskattad. Från den första insiktsfulla recensionen av Hagar Olsson av hennes debutbok ”Tidig tvekan”, 1938, följdes hon av stigande uppskattning och förväntan både här och i Sverige. I sitt skrivande var hon analytisk och intellektuell, för våra förhållanden ovanligt europeiskt orienterad. Hon behärskade franska och tyska perfekt, läste och översatte Rilke, Höderlin. Hon var en religiös sökare och mystiker, en ivrig läsare av bl.a. Simone Weil och Emilia Fogelklou. Att skriva var för henne en nödvändighet ”Det enda som är utan slut är diktningen”, skriver hon år 1939 i sin dagbok. Och: ”Därtill gavs mig livet att jag måste skriva ner min väsentliga sanning — Ja, därtill gavs mig livet.” (1943).

Skrivandet, skapandet, var hennes sätt att betvinga döden, att motstå sin längtan att kasta sig direkt i dödens famn, att få gå under.

Prövningen

Denna kamp var en av de många för henne. Ghita Barck redovisar med ett rikt biografiskt material de många motsättningarna i Mirjams liv. Vid en första genomläsning av 'Boken om Mirjam' blir det just hennes personliga öde som griper en starkast. Med stor empati beskrivs hennes barndom, då hon förlorade sin far vid sex års ålder, hennes fysiska bräcklighet, de många pinande sjukdomarna, äktenskapet med och skilsmässan från Torsten Korsström (den människa som kanske förstod och uppskattade henne bäst, och med vilken hon ändå inte kunde leva), hennes flyttande av och an mellan mannens Nykarleby och hennes Helsingfors, kärleken till barnen och det samtidiga tvånget att försumma dem, lämna dem (hennes ångest och skuld genomsyrar dagboken: Allt på avstånd som man älskar en klarröd blomma, två barn — — — jag mister dem aldrig — nej — jag skall leva så, skriva så att de kanske engång förstår mig.)

Hon prövade många lösningar, vacklade i äktenskapet, upplevde bostadsbekymmer, ekonomisk nöd. Hennes psykiska instabilitet resulterade slutligen i två kränkande tvångsintagningar på Lappvikens sjukhus, där hon tyckte sig slutgiltigt ha fått erfara ondskans existens och realitet.

'Det är fruktansvärt, att höra friska (?), i varje fall fria människor uttrycka sitt förakt för kliniska fall — (...) Då det här är fråga om de starkas, de mäktigas (relativt) avundsjuka på de svaga. Alltid detsamma enahanda: det som så hårt drabbar dem, som knappt har tid för mer än att kämpa för livet.'

Påträngande närhet

Jag beundrar uppriktigt det arbete Ghita Barck lagt ner på sin Tuominen-biografi. Hon har strävat till att ge en solidarisk och rättvisande bild av Mirjams såväl inre som yttre biografi. Jag tror att hon kommit en annan människa så nära man rimligtvis kan göra utan att ha känt henne i verkligheten. Ja, kanske hon rentav kommit henne för nära. Ibland känns det som om man som läsare ville ta ett steg ut ur boken, få stå utanför att få perspektiv.

Litet mindre sjukdomshistoria och litet mera beskrivningar av Mirjam Tuominens omvärld — jag tänker på det allmänna kulturella och politiska klimatet, andra författares verk vid samma tid, något om den dialog som väl också då måste ha pågått — skulle ha gett boken en annan balans.

Kurt Sanmark efterlyser i sitt inlägg mera idé- och textanalys i boken. Det är en rimlig begäran, men jag skulle inte själv vilja framföra den. Det måste bero på vår olika bakgrund. Sanmark har känt Tuominen nära, han läste hennes böcker när de kom ut, han har skrivit om dem, är väl insatt i deras problematik. För mig — som tidigare bara läst Tuominens noveller — blev Ghita Barcks genomgång av hennes övriga författarskap inspirerande och rikt givande.

Efter att ha fått tag på MT:s böcker (och vilka vackra böcker det är, små konstverk att rada framför sig på bordet och njuta av) har jag framför allt läst essäerna i Besk brygd, 1947, och Stadier, 1949, (om Södergran, Cora Sandel, Kerstin Söderholm, Marcel Proust, Kafka etc.).

Före sin tid

Också Mirjam Tuominens 50-talsdiktning skulle vara värd en grundlig genomgång speciellt ur kvinnoperspektiv. Det finns i de splittrade häftiga söndersprängda dikterna (som väckte sådan irritation och besvikelse hos recensenterna) en klangbotten av kvinnoerfarenheter som på den tiden inte kunde tolkas eller tydas.

Idag skulle ett urval av hennes 50-tatsdikter säkert väcka stor uppmärksamhet och falla in på en given plats.

'Häxor brinn
ni skuldbördans förtrollade
brinn upp i elden
du som aldrig var...'

Steget från dem till Rilke och Hölderlin som hon behandlade i sina senare böcker är inte heller långt eller svårbegripligt. Att vara i rörelse, att söka sig vidare, inåt, mot nya svar är ett förhållningssätt som förenar Mirjam Tuominen med många av samtidens och nutidens viktigaste författare.