Vid 10-tiden sprider sig ett lätt matos från värdshusets
kök. Några av herrarna bryter kanske upp, men andra har överenskommit
om en bit mat. ”Moster Mari” har för övrigt av gamla
tecken på känn, om det skall vara mat eller ej och har rättat
förberedelserna därefter. På smörgåsbordet
saknas icke nykarlebydelikatessen nejonögon, vilken exportvara överlevat
både tjära, havre och sågade varor, samt under siktiden
sikrom och halstrad storsik. Maten intas dels på verandan, dels
för bekvämlighetens skull i värdshussalen. Men kaffet och
avecen njuter man helst på verandan, där naturvännen fängslas
av den ljusa sommarnattens skiftande färgspel i moln, vatten och
lövverk eller kanske får skåda den förtrollande
synen, då septembermånen går upp och bygger sin ljusväg
över den lugna älvviken och låter holmens träd, buskar
och gräs glittra i silvervitt. |
Einar Hedström (1958) Nykarleby
Min barndoms och min ungdoms stad, sid. 11 f.
|