Veckoprat.

Helgen är visserligen inte ännu riktigt över, men hittills har allt gått ganska bra, som aptekarn bruka säga. Nyfallen bomullssnö till julaftonen och en köldknäpp, kort men tillräckligt stark för att påminna om, att det var jul. Allt har överhuvudtaget fungerat till belåtenhet. Mänskorna ha som vanligt haft över sig den där större mildheten och godlyntheten, som automatiskt brukar infinna sig till jul och midsommar. Inga julgubbar ha fått eldsvåda i skägget, som de sex jultomtarna i Libelits. Julgranar ha inte varit förbjudna som i Italien, Grekland och Litauen, ty det generar oss ej, att bruket av julgran kommit från Tyskland, och inte heller sätta vi oss ned och räkna ut, vad alla julgranar skulle blivit värda, om de fått växa riktigt stora. Kan det för övrigt finnas någon vackrare dröm för en liten gran i skogen än att engång få sluta som julgran, strålande i ljus och beundrad av lyckliga människor såsom medelpunkt i hemmets fest.

Att stadens julgran råkade strejka just på julmorgonen var synd, särskilt som jag hörde, att flere landsortsbor tagit sina små barn med sig till julottan icke minst för att de skulle få se den mångskimrande granen vid stor bron. Särskilt tyckte jag synd om en liten pys, som fadern vecklade ut från slädens fällar och täcken och bar på sin arm förbi en mörk julgran. Men det rådde inte julgranen för. Det var väl den där kortslutningen, som så ofta är framme, t. ex. vid annars oförklarliga eldsvådor.

Julstjärnorna har jag ej räknat i år, men jag antager, att de ej äro färre än i fjol. Jag annoterar även denna gång, att den vackra seden sprider sig, främst tack vare f. d. Nykarlebybor och dem, som varit i tillfälle att se stjärnorna lysa över vårt Betlehem. Utom Österbotten ha vi i år sänt jullantärnor även till flere långt avlägsna finska trakter, Varkaus, Kexholm m. fl. orter, där jag hoppas att särskilt de rödgula färgerna skola beundras.

Som en fortsättning på denna fridens högtid ramla vi direkt in i den s. k. försonlighetsveckan. Den kan just inte basera sig på några särskilt översvallande känslor och något inre tvång, men den är s. a. s. påbjuden, och det kan ju vara bra för mången att öva sig i självbehärskning och knyta näven i byxfickan under en enda stackars vecka av året. Byxfickor äro lyckligtvis ej ännu förbjudna, som det varit vid en viss läroanstalt i Danmark, där lärarna förbjudit byxfickor för att slippa se pojkarna ständigt gå med händerna i dem.

Som ett gott slut på det gamla året har emellertid nu utkommit det bebådade äktfinska litteraturens mästerverk, som innehåller en förteckning på affärsföretag, som garanteras vara sant äktfinska och vilka sålunda rekommenderas för den finska allmänheten. Boken omfattar 53 sidor, men resultatet är mycket magert, ty det stora flertalet firmor är okända affärer i det inre av landet. Är det månne med vederbörlig tillåtelse man intagit även statsföretag såsom Enso-Gutzeit och alkoholbolaget? Bland andra större företag ståtar Hankkija och Valio, O.-Y. Urheilutarpeita (Sportartiklar) och Littois klädesfabrik. Vidare Kansallispankki och försäkringsbolagen Suomi och Salama. En andra del utlovas, som skall upptaga firmor, som visserligen icke i allo fylla fordringarna på äktfinskhet, men dock ställa sig sympatisk till finskhetssträvandena.

Ett gott slut ha väl även de tusentals personer tänkt sig, som genom den finska namnförändringsbyrån på årets sista dag förfinskat sina namn. Från finskt håll påstås de vara omkring tiotusen. Bland dem, som icke vilja bära förfädrens kända namn må nämnas t. ex. S.O.K:s verkställande direktör Wasenius, som tagit namnet Vasaria samt kadettskolans chef överste Wichmann, som nu heter Vihma. Ett gott slut på er allesamman! Och ett gott nytt år åt alla er andra!