14.     En småstad i Österbotten.




Österbottens slättland genomströmmas af många floder och åar. Trakterna närmast dessa vattendrag äro tätt befolkade, ty floddalarna äro bördiga och skyddade mot frost. Äfven kusttrakterna äro mindre frostömma än de delar af landskapet, som äro aflägsna från större vatten. Om man undantager Kajana, som ligger vid det stora Uleåträsket, äro Österbottens alla öfriga städer belägna vid kusten och flere af dem ej långt från utloppet af någon älf.

Till dessa städer hämtar landtbefolkningen sina produkter, förnämligast säd, smör, tjära och stockar. Stockarna flötas nedför älfvarna; nedför vissa floder far man även med båt. På andra ställen släpas lassen med hästar utmed de jämna och goda landsvägarna, och nu för tiden kan man äfven med järnväg komma till mången stad.

Af Österbottens städer ligga tre på knappt mera än fem mils afstånd från hvarandra, nämligen Gamla Karleby, Jakobstad och Nykarleby. Af dessa är Nykarleby den minsta — staden har blott omkring ett tusen invånare — men har det vackraste läget. Nykarleby ligger vid älfven af samma namn, några kilometer från dess mynning. Förut kunde fartyg gå långt uppför älfven; men då landet småningom höjer sig, har under årens lopp älfven blifvit grundare. Därför har stadens hamn blifvit flyttad åt ett annat håll och kallas „Andra sjön“ till skillnad från den sjö, som öppnar sig vid älfmynningen. Då landet äfven där vid den långgrunda stranden raskt vinner på hafvets bekostnad, står den långa ångbåtsbryggan snart på torra sanden, och till skepp och ångfartyg, där de kastat ankar på fjärden, kan man blott komma med båtar och lastpråmar.

I Nykarleby-älf finnas många forsar, som äro så uppfyllda af stenar och grunda, att man knappt kan komma fram med en mindre båt i den strida strömmen. Ofvanom och invid Nykarleby stad ligger en sådan fors. De branta, höga älfstränderna äro bevuxna med gröna alar och mörka furor, hvilkas sus blandar sig med vattnets brusande nedanför. De väldiga vattenhjulen i två kvarnar, en på hvardera sidan af älfven, drifvas omkring af strömmen, sätta de bullrande kugghjulen i rörelse och vrida omkring de tunga stenarna, i hvilka säden malas till mjöl och gryn. Mitt i älfven, som på detta ställe är ganska bred, ligga, omslutna af forsens hvirflar, några vackra, med löfskog beklädda holmar, hvilka medels en bro äro förenade med hvarandra och med ena stranden. De kallas „Brunnsholmarna“, emedan där förr dracks hälsovatten. Nu finns på den största holmen ett litet värdshus, där man någon gång får höra musik.

Nedanom detta ställe förenas åns stränder och stadens båda hälfter af en ståtlig träbro, som hvilar på höga stenkistor. Härifrån har man en vacker utsikt långs strömmen och forsen både uppåt och nedåt. Därför gå äfven stadsboarna gärna och promenera långs brons båda gångbanor; någon våglustig pojke kan till och med företaga sig att balansera på de knappt ett kvarter höga ledstängerna, ehuru strömhvirflar och stenar hota några famnar under honom. Om våren är strömmen starkast, och då de nedstörtande ismassorna torna sig mot stenkistorna och brytas mot deras hvassa framstående kanter, är det ett egendomligt nöje att stå på bron och åse skådespelet, under det man känner huru bron rystes och skakar.

Då man kommer söderifrån långs stora kustlandsvägen, träder man egentligen först vid denna bro från landsbygden in i staden. Om man nu, i stället för att gå öfver bron, följer vägen på vänstra flodstranden och går upp för en liten backe, kommer man mellan mindre gårdar snart till en öppen med höga löfträd bevuxen plats med prydliga trädhus i två våningar — de enda af detta slag, som finnas i staden. Här är vårt lands svenska folkskollärarseminarium för manliga elever. Från denna läroanstalt utgå årligen som lärare till landets svenska bygder ett antal unga allmogemän, som här förberedt sig för kallet. Seminariet är den lila stadens största märkvärdighet.

Om vi återvända och passera bron, ha vi invid dess andra ände rakt framför oss den gulmålade kyrkan med sitt höga torn, öfverst prydt med en stor metalltupp, vaksamhetens sinnebild, och nära invid klockstapeln med klockor och väderflöjel. Kyrkans inre är märkvärdigt därför, att takhvalfvet sedan forna tider är utsiradt med bibliska bilder, mest änglar med basuner bland molnmassor. Dessa bilder beundra barnen mycket, och de, som bara kunna, stafva med andakt igenom de förklarande bibelspråk, som äro målade invid bilderna. — Förut begrof man de döda uti och invid kyrkan, och ännu händer det vid reparationer och gräfningar, att benrangel komma i dagen. Numera ligger begrafningsplatsen utom staden.

På gatorna i Nykarleby är det lugnt och stilla. Trafiken är ej stor, och skulle gummorna ej vara så flitiga att använda sina skrapor och hälla ut tjärvatten, skulle gräset växa högt på torg och gator. I fred får det däremot frodas i den trädbevuxna vackra plantering, som delar stadens största och bäst byggda gata i två hälfter på samma sätt som i många stora städer. På östra och västra sidan af torget finnas större inhägnade planteringar, hvilkas saftiga gräs ej föraktas af stadens kalfvar. Men en konstenlig trädgårdsanläggning med sällsyntare buskar och växter, med skuggiga bersåer och fina sandgångar utsträcker sig vid älfstranden gent emot seminariets lummiga planteringar.

Här ser man blott forsens öfversta del, där ställningar och fiskbragder för fångst af lax och sik, men framför alt af nejonögon kunna skönjas, och älfven breder ut sig framför oss med lugnare djupare vatten. Vi lösgöra en båt vid stranden och låta oss sakta gungas fram på det svaga strömdraget. Stadens område upphör, och vi glida förbi Kuddnäs af åldriga träd omhägnade gård, som sett skalden Topelius födas och varit hans hemvist ännu långt in i mannaålder. Strömdraget blir något starkare; det fordras skicklighet att passera Ragnörsforsen, där sikfisket idkas med framgång. De vidskepliga fiskarena tro sig i nattens dunkel stundom se oroliga vålnader röra sig på muren af den ofvanom belägna, i värkligheten så fridfulla begrafningsplatsen.

Småningom vidgar sig älfven alt mera, och branta stupa stränderna ned i vattnet, tils floden sammansmälter med Bottniska viken. Här ytterst ligger den förra ångbåtshamnen på de vackra Alön. Där var en anspråkslös stuga under många år Topelii sommarhem, där har skalden i alarnas skugga eller i sin båt ute på fjärden diktat många af sina vackraste sånger.

I. A. H.                           


Ivar A. Heikel (1891) Småstad i Österbotten i Fosterländsk läsebok, red. F. Gustafsson.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Fler stadsbeskrivningar.
(Inf. 2005-08-17.)