Mitt första minne

[Texten är ganska lång. Här är anledningen till att den är med i adventskalendern.]

ågra mycket starka intryck och en massa mer eller mindre sväfvande hågkomster ha förenat sig till följande bild.

Det var för femtio år sedan, en vacker höstafton i september. Min far gick längs landsvägen, som ledde från prästgården till den lilla staden, och bar mig på sina armar. Bröderna sorlade gladt omkring oss under vandringen framåt.

Äfven andra grupper voro på väg till staden. De som voro längre ifrån åkte med häst. Då de foro förbi och i half-dunklet kände igen far, hälsade de med ett gladt »god afton, pastorn» och fingo till svar »Gud gifve, Gud gifve».

Längre borta, på andra sidan gärdet, tyckte jag mig också se människor — breda, myndiga och nästan spöklika gestalter — men då vi kommo närmare, fann jag till min glädje, att det bara var rågskylar. På afstånd hördes ett sakta brus från älfven. På motsatta sidan af vägen gick vinden hviskande fram genom den unga björkskogen.

Det var en vacker afton, men underligt var det i alla fall, att så mycket folk var i rörelse och denna tid på dagen sträfvade mot staden, då annars de sista stadsfararne så dags brukade återvända. Det samtal, som far förde med de större gossarna, hade nog förklarat saken, men jag var ännu bara två och ett halft år och någon månad till, så att jag ej kunde ha någon uppfattning däraf. Efteråt har jag fått veta, hvad det var man talade om.

Far hörde till de väckta, och med pietisternas stränga ståndpunkt i religiösa frågor förband sig på ett naturligt sätt en sträng konservativ åskådning i politiska ting. Kejsar Nikolai I var för far, liksom för så många andra på den tiden, idealet af en regent. Öfverheten var ett begrepp, som stod öfver all kritik. Som ung student hade far sett kejsaren vid ett af dennes tidigaste besök i Helsingfors och af hans person emottagit ett intryck, som ytterligare befäste hans vördnad för monarken. Under orientaliska kriget hade allmoge och ståndspersoner i Österbotten varit besjälade af da mest lojala känslor man kunde begära. Far talade gärna om händelser från den tiden.

»Det är nog lätt för er, gossar, att springa omkring på landsvägen», sade far, då gossarna trillade i hans fötter, »men ni skulle sett under krigsåren soldaterna, som i dam och hetta marscherade här längs samma väg med gevär öfver axeln och en tung ränsel på ryggen. De hade gått många, många mil, de voro uttröttade, och fleres fötter voro alldeles blodiga. De rastade en stund utanför oss; mor samlade då ihop allt gammalt linne hon hade till trasor åt dem, och hela vår drickstunna blef slut på en liten stund.»

»Men hvarför gaf ni?» började någon af sönerna invända.

»Det var ju kejsarens soldater», blef det korta svaret.

»Men var ni inte rädda för dem?»

»Nej, kejsaren var mycket sträng med sina soldater. Han fordrade ordning och gudsfruktan. — En gång blef en trupp inkvarterad i kyrkbyn, och då hade vi alltid en soldat hos oss på middag, fast vi ej hade någon inkvarteringsskyldighet, men vi ville så gärna hjälpa till på vårt sätt. Ni äldre minns säkert, huru han, förrän han kom till bords, brukade korsa sig framför kopparsticket af Guido Reni, som hänger på salsväggen?»

»Men han åt väl ej vid samma bord som far och mor?»

»Jo, det gjorde han, och han brukade äfven leka med er, barn. Han var icke en vanlig soldat. Han hade varit fänrik, men kejsaren hade fråntagit honom hans grad, för att han en gång varit stursk mot sin kapten.»

»Men har var ju så snäll!»

»Ja, han hade ett godt hjärta, men om kejsaren en gång straffade honom, hade han nog skäl därför. Kejsaren var en rättrådig man och en ordhållig man. Han skänkte oss alla det skydd han utlofvat, då han uppsteg på tronen».

»Men tror ej far», sade nu den nästäldsta af sönerna, »att kejsar Alexander också är en ädel kejsare, och att han vill göra Finland mycket godt? Stora bror skref ju i sitt bref så mycket vackert, som han i Helsingfors hört berättas om kejsaren, och att kejsaren själf kommer till Helsingfors att öppna landtdagen.»

»Ja», säger far, »i dag har det skett. Måtte det bli till välsignelse! Visst låter det märkvärdigt, att folket själft skall börja bestämma om landets angelägenheter, och jag vore, då jag tänker på tidens oro och nyhetsanda, mycket bekymrad, men då jag vet, att min kloka och goda bror Henrik och många andra rättskaffens och insiktsfulla män, som jag känner, komma att vid landtdagen uttala sina tankar, så hoppas jag vid Gud, att Finlands folk skall hafva verkligt gagn af sin landtdag. Äfven vi här vilja fröjda oss, och därför har jag tagit er, barn, med att ni må få ett minne för hela ert lif.»

Ett par bönder upphunno oss nu och kommo i samspråk med far. Deras föreställningar om dagens betydelse voro ganska obestämda, men de trodde sig veta, att det var fråga om mångahanda nyheter och förändringar. De höllo fast vid det gamla, och deras synkrets sträckte sig ej mycket utöfver deras egna och hemsocknens angelägenheter.

Med stark misstro betraktade de planen på byggandet af järnvägar. Slutligen skulle en järnväg väl gå förbi deras egen stuga och bli en lifsfara för människor och kreatur och taga bort arbetsförtjänsten för många, som hade sin utkomst af att släpa foror mellan städerna.

Kommunernas själf förvaltning skulle blott medföra krångel och penningutgifter. Nog hade man kommit tillrätta utan sådant förr.

Dessa skäl anförde de äfven, då det blef fråga om, att med tiden folkskolor skulle inrättas öfverallt. Att skolor för allmogens barn kunde ha sin nytta, det ville de, om ock med inskränkningar, ej förneka, då de kände till, hvad Anders Svedberg med sin skola uträttade i grannsocknen.

Att landet skulle få egna pengar och det ryska myntet helt och hållet skulle komma bort ur rörelsen, detta var något som dock tilltalade dem. De förstodo, att det var praktiskt, och de kände äfven en viss nationell stolthet däröfver. — Jag minnes äfven, huru gladt öfverraskad skjutskarlen blef, som af min äldsta bror, studenten, som kom hem till julen, fick mottaga sina skjutspengar i finska mark och penni. Bror hade varit på Finlands Bank och hämtade blanka silfver- och kopparpengar åt alla i hemmet, föräldrar, syskon och tjänstefolk. De minsta bröderna, som ej än kunde läsa och ej förstodo sig på värdet af pengar, voro mycket glada åt sina pennislantar. — Om detta inträffade julen 1863 eller senare, kan jag ej säga. Säkert är emellertid, att myntreformen äfven hade betydelse som ett nationellt, väckelsemedel.

Far, som annars i sällskap med ståndspersoner brukade vara en af dem, som höllo på det bestående, måste inför den trånga bondkonservatismen bli en försvarare af det nya. Han blef vid böndernas envisa invändningar helt ifrig. Särskildt då det blef fråga om husbehofsbränningen, angrep han med mycket eftertryck böndernas försvar för brännvinet. Far var nämligen en häftig fiende till starka drycker, något som på den tiden var ganska ovanligt.

Under det lifliga samtalet hade far ställt mig ned på marken, och jag sprang ett godt stycke på egna fötter, medan en bror på hvardera sidan höll mig vid handen. Men nu lyfte far mig upp på sina axlar, och med detsamma såg jag från min höga ställning, huru en massa ljus dansade upp och ned genom älfstrandens löfverk.

Vi hade kommit fram till vårt mål. Bron, som för öfver älfven in i staden, strålade i ljus. Lykta vid lykta i brokiga färger voro uppresta längs hvartdera broräcket, forsens strömfåror skimrade i gult och blått och rödt och grönt — en underbar syn för människorna häruppe, och efter hvad jag trodde, för näcken och alla fiskar djupt därnere. Tvärsöfver gatorna från hus till hus gingo band med lyktor. I alla fönster lyste ljus.

Huruvida någon fest försiggick i staden eller gudstjänst hölls i kyrkan, att afgöra detta, därtill räcker ej mitt minne till.

Återfärden är äfven insvept i dunkel. Det minnes jag blott, att då vi åter närmade oss hemmet, väcktes uppmärksamheten af ett ljussken.

»Nej, men far», sade någon af bröderna, »är Betlehems-stjärnan tänd? Den brukar ju brinna endast vid jul- och nyårshelgen.»

Betlehemsstjärnan bestod af en hemma förfärdigad stjärn-formig lykta af genomskinligt papper med långa strålarmar. Det var alltid en stor fröjd, då stjärnan hissades upp i den höga stången vid porten.

»Ja», sade far, och han hade, under intrycket af aftonens ljufhet, den stilla stämningsfulla glädjen i staden och tanken på allt hvad den dagen kunde medföra, blifvit allt blidare, »ja, jag tror att det är ett gladt budskap, som i dag af kejsaren förkunnats för Finlands folk, och vi göra väl ej orätt, om vi fröjdas öfver den nåd Herren i timlig måtto vill bevisa oss.»

Då vi trädde in på gårdsplanen, kom mor emot oss med lilla bror på armen. Han var bara åtta månader gammal, men då hans ögon i mörkret plötsligt fästes vid Betlehems-stjärnan, skrek han till och sträckte sina knubbiga händer mot ljuset.

Många minnen från barnaåren ha förbleknat. Ljusminnet från den 18 september 1863 slocknar icke. Det har fått näring af den rika utveckling vi sedan dess skådat i vårt land. De generationer, som varit med om 1863 och ha sina starkaste intryck från 1870- och 1880-talens arbetsid och glada framtidssyner, kunna ej föreställa sig, att mörkrets makter någonsin skola förmå släcka den låga, som för ett hälft sekel sedan tändes. Den själf verksamhetens och frihetens anda, som då väcktes ur en lång dvala, har vunnit en sådan styrka, att dess kufvande ej synes möjligt.