En födelsedagsdikt av
Zacharias Topelius
till Majdrottningen
av år 1872.

Hösten 1871—våren 1872 vistades Zacharias Topelius' båda döttrar, Toini och Eva, i Stockholm för att fullborda sin uppfostran och se sig om i stora världen. Under denna tid beboddes deras rum i det Koroleffska stenhuset vid Salutorget i Helsingfors av tre unga flickor, Alma Montin från Brahestad, och Hilma och Bertha Grundfeldt från Nykarleby. De gingo i Sahlbergska fruntimmersskolan. Professor T. anlitade dem ofta att vid bjudningar göra »les honneurs« för hans främmande. En ofta sedd gäst i huset vid den tiden var systersonen, sedermera seminariedirektorn i Nykarleby, Zachris Schalin, som där blev bekant med sin blivande maka Alma Montin.

Fröken Hilma Grundfeldt blev 1872 vid en fest i Kaisaniemi korad till majdrottning i den föregående år av Zacharias Topelius instiftade Majföreningen, en sammanslutning till småfåglarnas skydd. Nedanstående dikt överlämnades av skalden själv jämte ett fång rosor till sextonåringen på hennes födelsedag den 29 april 1872. Den bär i mycket tillfällighetens prägel, men man kan dock flerstädes igenkänna äkta topelianska tonfall.

Vid ett sammanträffande med Eva Topelius Acke i Lovisa sommaren 1925, berättade hon, att hennes »alltid skrivande fader« på hennes sextonåriga födelsedag även uppvaktat henne med en dikt, som var en efterbildning av en känd Bellmanssång. Hon lät den sedermera ingå i sin artikel »Två små russlandsmamseller på Stockholmsvisit«, som publicerades i Idun 1927.

[Hilma Grundfeldt.
(Inf. 2009-09-16.) ]

Den nittonde April 1872

Se hvad Hilma är glad i dag,
Hur hennes öga lyser:
Dubbelt lifligt är hjärtats slag.
Munnen förnöjsamt myser.
Wisst flyger fågeln högt i det blå,
— Hilmas tankar dock högre gå,
— Ja, så högt, att man ryser,
När man tänker därpå!

Nyss en fågel förbi mig flög
Mot de Kommande tider,
Långt från Förr bar hans flygt, så hög.
Här han sänkte »sich nieder«.
Fågeln sjöng om de flydda dar.
Sjöng om huru för oss så snar
Lefnadens timme lider.
Wisan, hör hur den var:

»Sexton somrar ha stilla somnat
Uti stormfria höstars famn,
Sexton gånger naturen domnat,
Sexton vintrar ha' vexlat namn;
Nu den sjuttonde våren nalkas,
— Det är jag, som med blommor skalkas, —
Och jag flyger med fröjd och smärta
Till den sextonårigas unga hjerta,
Flyger, sjunger i fågelhamn«.

— Hilmas fönster stod öppet då,
Fågeln flög in att gästa;
Och deraf kan jag nog förstå
Hilmas fröjd, — till det mesta —.
Ja, var glad medan du det får,
Sjung som fågeln om sol och vår,
Ty af åldrar den bästa
Är den vid sexton år!

Vid fröken Hilma Grundfeldts år 1937 inträffade frånfälle återfanns denna dikt bland hennes efterlämnade papper.

T. H.