Den största evakueringskontingenten utgjordes av personalen vid O. T. K:s hitflyttade skrädderi; de utgjorde hela 180 personer. Ämbetsmän och biträden av alla de slag vid tvenne av stadens ämbetsverk: Statistiska centralbyrån och Statens revisionsverk, voro också en grupp på i det närmaste 100. De flesta av dessa voro naturligtvis finsktalande, men en stor del redde sig aktningsvärt väl med vårt tungomål, och alla visade därtill en storartad vilja att försöka komma till rätta med sina mindre bristfälliga svenska språkkunskaper. Storögd blev dock helt säkert de flesta att plötsligt finna sig placerade i en så rent svensktalande stad, att det t.o.m. fanns personer, som inte ens med god vilja kunde meddela sig på deras eget modersmål, som ju är landets huvudspråk. Att sådana förhållanden existerade, hade knappast deras skolkurs någonsin tillräckligt tydligt upplyst dem om. För övrigt voro alla samhällsklasser representerade. Det fanns pedagoger, tjänstemän, affärsmän, industriidkare, arbetare m. m.; det fanns »frälse och ofrälse«, det fanns rika och fattiga. Skulle vi vilja framhålla någon, så kunde vår nuvarande utrikesministers [Väinö Tanners eller Rolf Wittings] maka nämnas, som också hade sin tillfälliga bostad här undan bombraider och förstörelse genom alla krigsmånaderna. Det övervägande antalet var hemma och skrivna i vår huvudstad, men viborgarna utgjorde också ett framträdande inslag.
Men hur har då vår stads enkla små »människobarn« rett sig med denna invasion av främmande människor och förnämiteter av alla de olika slag och kulörer? På affärsmannahåll var man ytterst belåten. Visst hade en sådan skara människor drivit dagskassorna i höjden! Hade språkkunskaperna ej alltid räckt till i kommersen, hade man helt enkelt gripit till det internationella finger- och teckenspråket. En del kunder kunde dock uttala sin stora förvåning över att den och den varan ej fanns, som funnits hos Stockmanns. Tja, vad skall vi säga? Något bekymrad var man dock över de starkt decimerade lagren. Men lilla fröken på droghandeln var ändå bara idel lycka. Tänk, alla hennes dyra, fina parfymer, dem ingen velat köpa förut, de hade alla gått — och alla läppsmink och kosmetikarna sen! Se, konkurrensen om stadens fåtaliga mankön var ett tag ytterst tillspetsad, förklarar hon, så … Kaféerna ha naturligtvis varit väl frekventerade varje kväll. På en del håll har man riktigt idkat kaféliv i stor stil. I synnerhet har »Ottos« [Hanséns kafé vid Gustav Adolfsgatan] varit kaféet par preference. Och vi ha ett par gånger kunnat bevittna med egna ögon, öron och dessutom med näsan, att stämningen och atmosfären på det lilla stället verkligen haft en för Nykarleby ovanlig färg och intensitet. Att man ätit duktigt och tagit väl för sig, men också kunnat samla en liten slant på kistbottnet för egen del, kunde åter alla kosthållerskor förnöjt vittna om. Väl unnat! Inackorderingstanterna — både de rutinerade och nykomlingarna i branschen — tala också de mest vackert om sina gäster. Trots trängsel hade sämjan alltid givit rum. Den gemensamma faran förde människorna närmare varandra och utplånade alla väsentliga skiljaktigheter. På en del håll hade man haft det riktigt familjärt och intimt, och man fällde t. o. m. en saknadens tår vid avskedets stund. Ja, visst trivdes vi! * Nå än polisen då, som bl. a. stått för inkvarteringen. »Åja, litet fordrande kanske någon gång. Men så småningom fann de sig i stort sett förvånansvärt bra i situationerna. Dock skiftade de flesta hastigt i färg och sågo minst sagt olyckliga ut, när vi meddelade dem placeringen av en viss inrättning. Men det var också ibland hela 30 grader, så proceduren blev kanske litet brydsam för en acklimatiserad H:forsbo i sprakande köld.« Posten har minsann också haft kraftig känning av vintermånadernas onormala folkökning. Tidtals ha brevlådorna hart när velat sprängas av överbelastning och flitig korrespondens. Till fronterna gick naturligtvis lejonparten, och särskilt tycktes sömmerskorna ha haft mera hjärteangelägenheter än andra. Efter det sjukhuset fick sina patienter, minskade den värsta skrivlusten avsevärt på det hållet. 700 skrivsjuka främlingar skötte dock framgångsrikt om att brevfrekvensen hölls hög.
En titt in i sjukhuset på normalskolan hör också till programmet. Vilken trevlig interiör hade man ej skapat här: så rent och luftigt och prydligt och vilket garde av de allra vackraste små sköterskor, — och alla klädda i ljusa dräkter! Stackars soldathjärtan! Och våren, som dessutom tittade in genom de höga fönstren! Soldaterna, ja, de satt där stillsamt på sina sängar, någon låg, en del glada, men andra litet vemodiga. När fredsslutet kom hade någon gråtit, men senare blev allmänna meningen ändå, att det var väl bäst det som skett. Vad man kände stark sympati för dem! Finnarna, — det är ändå ett folk för sig. Vi svenskar har nog ej alltid förstått dem rätt. Det var ju just de här Runeberg skrivit om och förevigat, förstod vi. Så enkla, så stilla, så rättframma, så starka!
O. T. K:s skrädderi, inrymt i Kristliga folkhögskolans huvudbyggnad, var också en sevärdhet, i synnerhet för Nykarleby-förhållanden. Överallt hade man i de stora salarna installerat elektriska symaskiner i långa rader, mängder av prässjärn och finurliga tillskärningsmaskiner. Det arbetades rastlöst, det trocklades, syddes och prässades intensivt, inspirerat. Det gällde ju våra egna soldatpojkar — att få mantlar [vapenrockar] åt dem alla. Kölden där ute satte fart på dessa flinka små kvinnohänder. Luften var fylld av ett enda symaskinssurr. Råkade det sig väl, var det en vapenrock för egen bror eller käresten, man satt och sydde på. Varje dag fabricerades soldatmantlar i hundratal, och under hela sin sejour här kom man upp till ett antal, med vilket man gott kunnat utrusta Finlands hela fredsarmé, men så hade man också förlängd arbetstid här under de egentliga krigsmånaderna. Under normala tider gör man damkappor, herrkläder och sportdräkter med avsättning över hela landet. Modellerna togs dirtekte från kontinentens mondena modecentra: Paris, Berlin och Wien. Fabriken i H:fors är ultramodern och inrymd i stora luftiga och hygieniska arbetssalar, och antalet arbetare där är något över 200. Här hade man hjälp av c:a 30 flickor från staden, vilka alla rett sig väl. Huvudparten av personalen här har bott i gemensamt logi på seminariet, där man sovit i omålade högsängar, uppställda i rader och belamrade med kläder och ägodelar av alla de slag. Så värst hemtrevligt och trivsamt och rofyllt har man naturligtvis nog ej haft det. — Hur känns det att fara bort igen, fråga vi ett litet näpet flickebarn med omisskännligt make up, litet misstänkligt röda läppar, men med ett alldeles förtjusande, vindrufsigt burr-burr hår? O, vad vi väntat på att få fara, så att vi hart när velat sprängas! Vi ha nog trivts något så när, om vi ock ständigt längtat bort. Människorna äro visst för nära varandra här, dessutom sprängfyllda ända upp i halsen med pryd moral plus en patenterat gedigen självgodhet med närapå religiös ordaklang och av förlegad, däst årgång dessutom. Pang! Där hade vi det då, så nu vet vi det åtminstone. — Men kanske inte så illa sagt förresten heller när allt går omkring. Trots det peppriga omdömet om oss, så var det duktigt och hurtigt folk allesamman, självförsörjande, självmedvetna moderna människor! Det hade knappast varit för mycket, om vår Lotta bjudit dem på kaffe en gång, — långt borta som de voro från sin hemstad i en för dem helt främmande miljö. Deras arbetstid gav dem ej tillfälle till frivilligt försvarsarbete, de utövade sin plikt på sin arbetsplats och de gjorde det med heder. * Så ha de då alla rest: doktorn och forstmästarn, överdirektörn, magistern och revisorn och aktuarien — och soldaterna och den lilla sömmerskan. De första reste ren, förrän stridstrumpeternas slutfanfar: Eld upphör! Knappt hunnit förtona. Varningar och förbud till trots! En ordentlig gammaldags risbastu hade de varit värda. De sista for för en knapp vecka sen. Ja, visst känns det litet tomt och tyst och stilla nu igen, och kanske gråter någons hjärta, övergivet, ensamt. De kom med den första snön och de reste, då de första bara fläckarna av våt jord varsnade vårens ankomst. |
