»VÄNNER, DET VAR HÄST I REDET»

av

J. J. Huldén

Det är underligt att sitta vid en gammal gård och höra suset i släktens vårdträd. Djupt ned i seklernas mull sträcker trädet sina rötter. Stadigt lindar åren sina årsringar kring dess stam. Torra kvistar faller av och återförenas med den jord, ur vilken de kommit. Men allt högre lyftes kronvalvet, och där upprepas varje år blomningens och fröbildningens under. Då kan det någon gång hända, att ett enstaka frö bäres långt bort, till en plats med varmare sol och sällsamma salter i jordgrunden, och där utbildas en dittills okänd variant av arten. Meningen är kanske, att vårdträdets sus på denna väg skall bli tonsatt, innan den lutande stugan ramlar, husfolket glömmes och det gamla vårdträdet faller omkull av ålder.

Så tolkar jag för mig själv det faktum, att K. J. Hagfors icke firar sin 70-årsdag såsom sytningsgubbe på Viitavesi utan såsom direktor vid Nykarleby seminarium, ett föremål för tacksamma tankar från dem han glatt med sin säregna pennas enkelt sköna konst.

I skriften »Några bondsläkter i Nedervetil och Gamlakarleby under 400 år» har Hagfors ritat upp släktens stamträd. Här som överallt i bygderna, ser man huru rikt begåvade släkter knyter förbindelser med varandra, formar varandras öden och framodlar en människotyp, som höjer sig över mängden och blir dennas ledare. — Hagfors föddes på Viitavesi gård i Nedervetil, vilken farfarsfadern Matts Mattsson Pulkkis övertagit genom gifte. Dennes härkomst är ännu höljd i dunkel, men över farfars mor, Lisa Andersdotter Viitavesi kan ätteledningen föras ända upp till Gustaf Vasas tid. Hemmansfäderna kallar sig omväxlande Viitavesi, Skog och Tast. I förra hälften av 1600-talet påträffas en utflyttare Matts Jönsson Tast såsom handelsborgare i Gamlakarleby, där han bl.a. ombetros med uppdraget att vara stadens riksdagsman; en av sönerna valde faderns yrke, en annan gick studievägen och blev präst. Nämndemän i denna släktlinje är Matts Tomasson Skog och Johan Mårtensson Brännkärr. Farfadern Jakob Mattsson Viitavesi gifte sig med Margareta Slotte. Hon hörde till den berömda Slotte-släkten, vilken i förbindelse med den likaledes betydande Hauki-släkten skänkt fosterlandet en rad framstående män: politiker, skalder, professorer, präster och affärsmän. Hennes farfar var nämndeman, hennes bror likaså, och hennes hemgård kallas än i dag Tolvmans. Slotte-släkten kan, liksom släkten Viitavesi-Tast, följas ända till 1500-talet. Moderns släkt träder första gången fram i böckerna genom Henrik Valkama i Kelviå, morfars-farfars-far till Hagfors. Hans son Erik Henriksson Valkama blev genom giftermål bonde på Tast. Även hustrun Karin Johansdotter Svedjelin, som var fosterdotter i gården, har ett i Nedervetil främmande släktnamn, men det bäres vid samma tid av en rådman i Gamlakarleby och en klockare i Munsala. Från detta håll kom en droppe finnblod med skogsströvar- och spelmansromantik in i den stadgade släkten. Deras sonson, Hagfors' morfar, Erik Olof Mattsson Kaino var i varje fall en rar fågel i sin omgivning: han tänkte mindre på årsväxten än på jaktlyckan, hade fint dresserade hundar och en rent av förtrollande hand med viltet i skog och mark. Han var också en skicklig fiolspelare, och på bröllopen smakade han vad som bjöds. Därför fick han i ungdomens uppfostran spela det varnande exemplets roll. Men han kom med glädjen i gårdarna, och då det i vardagslag vilade rätt mycken tyngd över det trägna arbetet, blev han kanske mer älskad än avskydd. Hans ättlingar är av samma rörliga art; några av dem har tillägnat sig en högre bildning i finsk språkform.

Med kärleksfull hand har Hagfors tecknat porträtten av mor och far. Fadern Jakob Jakobsson Viitavesi var en ståtlig, bredaxlad, magerlagd man med Slotte-släktens smala ansikte och blå ögon. Han var arbetsam och ägde den svenska gåvan att styra, ordna och hushålla. En skuldsatt man var i hans ögon icke en fri man. En som icke hade torrt virke på sparrarna, säd i boden för ett år framåt och några hundra mark i kistan var illa rustad att möta det oförutsedda. I sällskap var han tystlåten, i hemlivet munter; aldrig grälsjuk. Men om det slarvades med arbetet, blev han nervös, och man visste av det. En människa med inre balans och ordnade yttre förhållanden finner världen bra som den är, då man redligen gjort sitt bästa, och är icke särskilt angelägen om att reformera den. Han var alltså icke någon framstegsman. Hans publika ärelystnad åtnöjde sig med kyrkosexmannens sobra värdighet. Såsom sådan bar han upp ljusen och ställde dem på sin plats i stakarna, men han skakade på huvudet åt »nya ljus» och lösaktiga tankar.

Modern Brita Kajsa Kaino hade trevligt utseende, gott förstånd och ett livligare temperament än mannen. Hon ägde också god hälsa, levnadslust och en klangskön sångröst. Det var en sådan ljus glädje omkring henne, att hela hemmets atmosfär genomstrålades därav.

Föräldrarna var icke religiösa i den mening, att de talade om nådens ordning och olika stadier på nådens väg. Deras livsåskådning var så fast grundad i den historiska tron, att denna ej längre behövde övertänkas, utan endast sjungas i gudstjänsten, repeteras i trosbekännelsen och praktiseras i årets kristliga sedvänjor. Också i denna form är fromhetslivet ett väldigt bålverk mot förstörande makter. — Omkring 1870 började »världsliga» skrifter komma in i huset: Topelius och Runeberg, Svedbergs tidningar, senare också Vasabladet.

Föräldrarnas lycka varade ungefär 25 år. Men då barnen blivit vuxna, visade de, att de ärvt fars och mors starka vilja. Äldsta dottern gifte sig mot deras önskan med en man av den »folksort», som de inte tyckte om. Den yngre dottern övergav bondeståndet och gifte sig med en skollärare i grannsocknen. Värst var att deras enda son ville läsa, ville bort från den gamla släktgården. »Han kom fars hjärta att brista och berövade mor ålderdomens glädje», säger minnestecknaren. Men han tog med sig på sin nya väg ett karaktärsarv, som genom många led mödosamt sparats ihop: arbetsamhet, ordningssinne, ett uppodlat förstånd och en humor av det slag, som bryter udden av ondskans pilar.

Det fanns en orm i Hagfors' barndomsparadis, och det var skolmästaren Carl Fredrik Enqvist. Han kom varje år till byn, höll skola några veckor och öppnade sin bokkista med dess farliga frukter. Han var en fängslande och märkvärdig man: ritade kartor, förfärdigade jordglober och uttolkade stjärnvärldens himmelska under. Detta var en vidare värld än hemmets, där man mest hade talat om söndriga gärdesgårdar, otjänlig väderlek och hotande fattigår. År 1877 satte Hagfors sin vilja igenom och sökte inträde i Nykarleby seminarium.

Han for inte till seminariet av någon utpräglad lust att bli folkbildningsman. Det var vetgirigheten och lyckohungern, som drev honom ut, och han var vid 16 år för gammal för lyceet. En lycka var det emellertid, att han hade lärarbetyg på fickan, när han blev student. Det gav honom möjlighet att under studietiden i Helsingfors leva på ett sätt, som överensstämde med hans stränga grundsatser om ekonomisk skötsamhet.

Sedan Hagfors vunnit kompetens för lektorstjänst, ville han söka sig över till läroverk. Till seminariet kände han sig icke dragen, men det gick honom såsom Petrus: en annan omgjordade honom och ledde honom dit han icke ville. Seminariet i Nykarleby förde en tynande tillvaro. Överinspektör C. Synnerberg klagade över att de svenska lärarnas skrivelser till skolstyrelsen var fulla med ortografiska fel: fordringarna måste ställas mycket högre. Vännerna Kristian v. Alfthan och Ivar Heikel manade på, Synnerberg och Lindelöf sköt på, och så placerades Hagfors i den anstalt, som skall bära hans namn fram till sena tider.

Många lärare har varit mer omtyckta än Hagfors, få har gjort större nytta. Utgångspunkten var given: lärjungarna skulle bibringas säker kunskap i modersmålet, och så skedde. Sundéns grammatik, uppsatsskrivningen och umgänget med de gamla stora skalderna var ekluten, som de måste igenom för att nå det uppställda målet. Det har sagts, att våra folkskollärare duger till allt. Är detta riktigt tillkommer äran därav i främsta rummet Hagfors, som bibragt dem formellt mästerskap i läroinrättningens centrala ämne. Impopularitet har i någon mån varit de stora fordringarnas skugga, men denna skugga torde ej ha berett den plikttrogne läraren någon sömnlös natt. »Ingen har varit ohövlig mot mig i ansiktet», skriver han en gång i ett brev, »och varför skulle inte människorna få tala illa om mig? Om där är någon sanning, fördrar jag talet såsom berättigat. Saknar det grund, är det så mycket bättre».

Då Hagfors, sin plikt likmätigt, sökte direktorstjänsten efter Gånge Rolf, vart ett stort anskri i landet. Svenska Folkpartiets kretsstyrelse i Vasa läns norra valkrets tog sig talan i detta opolitiska ärende. Hufvudstadsbladet, Åbo Underrättelser, Studentbladet och den tidens Wasa-Posten skrev skarpt emot Hagfors. Skolstyrelsen syntes, beredd att offra Isak för att sätta en vädur i hans stad, men ingen sådan fanns till hands. Alltså utnämndes Hagfors till direktor vid Nykarleby seminarium. Under hans direktorstid har elevantalet stigit från 46 till 148, ingen elev har fått sänkt vitsord i uppförande, och enligt vittnesbörd av en medlem i skolstyrelsen är Hagfors den ordentligaste av alla landets seminarieföreståndare. Därav torde framgå att de varnande rösterna var ute i ogjort väder. — Äran av dessa lyckliga förhållanden tar Hagfors emellertid inte åt sig själv. »Det finns inte i hela landet ett så angenämt lärarkollegium som vårt», har jag hört honom säga, »och pojkarna når tämligen nära idealet». Ja pojkarna, de vet knappt hur nära de står hans plåtbeslagna hjärta. Alltid har han något trevligt att säga om dem. »Westberg från Pensala klämmer i med en smekande vals.» Och den gamle i direktorskulan lyssnar och fröjdas.

I ett brev till Emma Irene Åström skriver Hagfors: »Då jag var 20 år och läste litteraturhistoria, tyckte jag i min barnslighet, att det skulle vara en stor lycka, om ens namn skulle bevaras på två rader i litteraturhistorien, såsom fallet var med en Claesson.» Att Hagfors är en benådad pennans man, det vet åtminstone läsarna av hans krönikor i Österbottniska Posten [under signaturen Kurre]. Men han har ännu inte skrivit den bok, som låter ungdomsdrömmen gå i uppfyllelse. Han har visserligen gjort en novell, betitlad »Dagens hjälte», men denna konturteckning är ej stort mer än ett journalistiskt infall. Det handlar om en människa utan rötter och utan värde, observerad utifrån och ytligt. Författaren känner icke tillräckligt den värld han vill skildra, och figuranterna däri blir endast schabloner från litteraturens allmänning. Varför har han icke skrivit en stor bonderoman? Där skulle sympatien ge människoskildringen djup och värme. Vad han kan åstadkomma, då hjärtat är med, det visar »Några bondsläkter», en klassisk skrift, där genealogien blivit hög och ren poesi. Likaså den mästerliga minnesskriften till Nykarleby seminariums 50-årsjubileum.

Hagfors är kanske mest sig själv, då han sitter vid sitt skrivbord och talar med sina vänner. I hans brev blommar en rik och egenartad personlighet med djup människokunskap och mycken visdom. Just nu har jag läst åtta brev, skrivna av hans hand till en kvinnlig vän. De skall icke av mig oskäras genom en analys, ty de behandlar lyckoproblemet och uppenbarar ett hjärtas dolda saga. Hagfors som brevstilist hör till dem, som borde avtryckas i antologierna och studeras av en kommande tids ungdom. Han bländar självändamål, vilket endast framhäver författarens brist på fantasi, uppfinningsförmåga. Varför sitter icke denne gudomligt late Diogenes i en tunna med ett skrivbräde över mynningen: Jo, han måste ha något att skriva om. Därför ränner han på trampkärra — i hans senaste alstring utbytt mot cykel — genom 29 svenska land och söker motiv. Och han finner mycket av intresse. Ur gamla böcker, folkmål och sin egen ovanligt fyndiga ordbildningsförmåga har han öst nyord för vårt något ålderdomsstela svenska språk. Han är således en språkrensare och förnyare. Han har därmed velat slå en brygga mellan språkligt bildade och mindre bildade.

På bemärkelsedagen hyllar vi denne sällsamme svensk; den politiska sidan av hans lära är oss främmande, men hans flammande hänförelse och originella formkonst har berett oss en stor glädje.