SLUMRANDE TONER

av

J. J. Huldén

Snart en vecka har gått sedan Alexander Slottes österbottniska skaldehjärta domnade under dödens grepp, och i Vasa-Posten är redan hans minnesruna tecknad. Men också jag måste få stanna ett ögonblick inför denna höga gestalt, som nu, frigjord från sina alltför mänskliga kantigheter, inträder i det tempelrum, där vi vårdar vår hembygds stora söners namn och minne.

Alexander Slotte var barnfödd i Vetil ådal, där människorna gjutes i en större, men också skrovligare form än den vanliga; slagkraftiga och känsliga på samma gång, sällsynt dugliga och med en självkänsla som ibland gränsar till självförhävelse. Och främst var han sin storvulne faders son. — Gamle Carl Johan Slotte har jag tydligast för mig i två situationer. Ena gången, då han med tung hand agade ett marknadsfölje, som hade stört nattron utanför hans hem, och andra gången på 1894 års lantdag. Han hade en lång tid suttit såsom talman i sitt stånd, av alla uppskattad för sin tankereda, sin skicklighet och sin oväld. Nu var margarinfrågan under behandling. Enligt lag rådde näringsfrihet, men tillverkningen av margarin ansågs oförenlig med landets, dvs. främst smörproducenternas intresse, och många lade sig på tvären. Då reste sig Slotte och yttrade: »Jag ställer mig också i denna fråga på lagens fasta grund; och jag gör det särskilt såsom mejeriägare, annars kunde mina valmän tro, att jag sålt grundlagens helgd om icke precis för en grynvälling, så åtminstone för några lispund smör». För denna salva ramlade också hans popularitet i ståndet, och han fick inga förtroendeuppdrag mer. Men sin själ hade han räddat.

Österbotten är icke för sånggudinnorna obekant. Det har burits fram i deklamatorisk dikt och drapa, det har värmt oss i innerlig och skär lyrik. Men sällan har österbottniskt väsen, vars innersta hemlighet heter längtan, så helt som hos Alexander Slotte uppfyllt ett manligt hjärta. Jag vet icke i vilken utsträckning hans toner från stugor och stigar sjunges, men där dessa toner en gång ljuder, där måste de igenkännas såsom äkta; annat är icke möjligt.

Det bästa i Slottes diktning, det som skall leva, har sin upprinnelse i samma erfarenhet som den en annan svensk skald av bondehärkomst uttryckt med orden »Jag är ryckt som en ört som sin groningsgrund». För Slotte blev omplanteringen en ganska smärtsam process. Med sitt starka temperament, sin utpräglade egenart och sin självkänsla hade han svårt att bevara harmoniska förbindelser med sin slätkammade omgivning i huvudstaden. Då framträdde hembygden och fäderna för honom i saknadens skönmålning. Han mindes de välsignade åkrarna och älvens breda flöde nedanför hemgården, lutande stugor med gröngammalt fönsterglas och ståtliga stugor, där husbönderna kort och myndigt sade som saken var. Synerna blev sång, och sången återgav hans inre den förlorade harmonien. Han »går genom säden som Herren en gång i sabbatsmorgonen tida», han fröjdas över skärsommarens under, då »frysande jord och svartaste mull, där drivorna lågo så höga, har blivit till blommor och vaggande guld».

Det är inte bara blåklint och skogsviol, som växer på barndomsminnenas marker, också trons liljor är där. Sin kära ser han för första gången i »Herrans hus. Jag var dig nära i andaktssången, i helga ordet och orgelns brus. Och det var sol över altarrunden och blomstertider och sommarljus». Han kommer ihåg, huru han med den kära gick till åkern längs en solskensväg, och det är lisa i minnet. »Väl skiljas vi åt av vatten och land, men tankarna gå, tankarna gå till solskensvägen och åkern vid strand, där du kärvar i månskenet band». Men han har också ett fullmått av fädernas robusta livsglädje och överdåd. Han kan stampa takten, så det knakar i tiljor och vas, han dricker, »så det spänner i hängsel- och stropp», och han får kjolarna att »svänga så grant omkring präktiga läggar».

Icke allt vad Slotte har diktat är fullgången poesi, och det mindrevägande skall väl efterhand hopsamlas av glömskan. Men dikter sådana som »Plocka vill jag skogsviol» och »Slumrande toner» och många fler skall leva så länge här finns kvar en svensk, som håller fädernas gärning, sång och minne i ära. Och tacksamhet är det vi känner mot den man, som ur sitt eget livs vånda och strider har bärgat åt oss ett så vackert arv.