Smällar, dunsar, knatter
när Auto-Rodeo skrotar bilar
I TORSDAGS var det ett grymt oväsen i lilla Nykarleby. Det hördes smällar, dunsar och knatter och luktade rök, bensin och avgaser vid Normen. Det var artistgruppen Auto Rodeo Mexicana, som uppträdde med sin bil-show och roade publiken med våldsam bilakrobatik.
GRUPPEN består av sex ungdomar: Indianen Petro Broadnes, hans bror Emanuel och hans fru Dolores Broadnes, Lennart Bossle och frun Gina, samt Erkki Eklund, hemma från Björneborg. Underhållningen bestod av våldsamma skutt med bilarna, kollisioner, vurpor och körning genom eld ...
Lennart Bossle, ”Clownen Pepe”, virrade hela tiden runt bland bilarna och fick publiken att skratta många gånger. Å andra sidan fick Petro och Emanuel Broadnes publiken att pusta ut många gånger, sedan de synbarligen oskadda kravlade sig ut ur de illa tilltygade bilarna. Men vad är det egentligen som gör att publiken vill se sådana här — livsfarliga, konster? — Spänning, tror många.
Faktum är att vi säkert många gånger har sett de här grabbarna förr, utan att vi vetat om det. De jobbar nämligen som stuntmän i amerikanska gangsterfilmer. Det är Emanuel, Petro och Lennart som gör de våldsamma vurporna och kollisionerna i filmerna, när Columbo, Kojak, Mc Cloud och dom, inte vågar. Om somrarna när man inte filmar reser de runt i världen och roar publiken på detta sätt.
— Det är ett farligt liv, säger Lennart Bossle allvarligt. Han är fullständigt medveten om det.
Efter varje farligt inhopp i filminspelningar är han tvungen att ligga på sjukhus — åtminstone ett par dagar. Men det hjälps inte. Det är ändå ett liv som han vill leva.
1969—70 var ett år som han kommer väl ihåg. Han skulle köra i en rasande fart nedför ett berg, längs en serpentinväg och sedan braka rakt in i en bensinstation, som skulle börja brinna.
Tydligen blev resultatet av inspelningen verklighetstroget. Det var nämligen mycket nära att han skulle ha strukit med. När bilen exploderade i en jättestor eldslåga (200 liter bensin som tuttades på) kunde han trots förtvivlade ansträngningar inte få säkerhetsbältet att lossna. Följden blev att han kom att sitta kvar i den brinnande bilen och själv brann Lennart med het låga. Lennart Bossle var sjukhuspatient i aderton månader framöver ...
Han har hållit på i femton år nu med det här farliga livet.
— Tolv månader i året, varje dag, säger han.
När jag frågar om han är rädd svarar han:
— Aldrig. När jag sitter i bilen med hjälmen på huvudet och säkerhetsbältet fastspänt, vet jag ingenting om vad som sker omkring mig. Jag tänker inte, ser ingenting, och det finns bara en sak som cirklar runt i hjärnan hela tiden: Det som jag inom några sekunder skall göra.
— Efteråt, när jag kliver ur bilen är jag den lyckligaste människan i hela världen. Det är väl för den enorma lyckokänslans skull, som jag bara fortsätter med det här idiotiska livet.
Emanuels Lill-Fiat ser här ännu ganska prydlig ut men när bilen ögonblicket senare rusar upp på rampen, kastas upp och slår runt så har den inte mycket mer än skrotvärde kvar. Emanuel däremot klarar sig bra ännu en gång.
[Fiatens registernummer kan ha varit VAP-14. ”Lövhyddan” i högerkant. För att hindra ickebetalande att se föreställningen, hade man hängt presenningar på staketet. Rampen var till för att komma i läge för tvåhjulskörning.]
|